Här är en parkeringsplats för rundan.
Hitta skylten/Find the sign: "Välkommen till Kärnskogsmossen"
I nedre högra hörnet står det: / In the lower right corner it says:
"bildades 2009 och är XYZ hektar"
Cachen är/The cache is at: N58 50.ABC E015 19.FGH
ABC = XYZ-825
FGH = XYZ-778
Kärnskogsmossens naturreservat är beläget i Östergötlands och Motala kommuns norra del och gränsar i norr mot Örebro län. Den flacka skogsbygden i vilken reservatet ligger kallas Tyleskogen. Myrmarkerna i reservatet är till övervägande delen öppna eller glest skogbevuxna med tall eller glasbjörk. Inom reservatet finns en rad välbevarade myrtyper där högmosse och topogena kärr täcker de största ytorna. Den omgivande skogen domineras av tall och gran och i den västra halvan finns lövrika skogsbestånd även på fastmarken. Reservatet och närområdet är flackt, höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt är inte mer än ca 25 meter. Området ligger ca 110 meter över havet.
Kärnskogsmossen hyser en rik fågelfauna och området räknas till de ornitologiskt värdefullaste i länet. Arter som grönbena, trana, sångsvan, ängspiplärka, fiskgjuse, tretåig hackspett, tjäder och ljungpipare häckar inom området. Orrspel förekommer med spel om ett fyrtiotal tuppar eller mer.
Historiskt sett har huvuddelen av skogen utnyttjats för skogsbete (sk utmarksbete). Påverkan från detta har emellertid varit mycket liten förutom i de mest torp- och gårdsnära delarna. Några delar av myren har nyttjats som slåtterängar och några små ytor fastmark har brukats som åker kring torpet Boverke. I senare tid har området nyttjats för skogsbruk förutom några små åkrar som lämnats oplanterade av viltvårdsskäl. De västra delarna av mossen har utnyttjats för torvtäkt. Spår av torvtäkt finns öster om vägen ut till Bergön där torv togs under andra världskriget.
Under 1900-talet har större delen av området varit ett militärt skjutfält. Kärnskogs Mosse användes som skjutfält för Flygvapnet under ca 30 år från 1955 till mitten av 1980-talet. Skjutfältet hörde först till Östgöta Flygflottilj (F 3) och, efter dennas nedläggning, till Bråvalla Flygflottilj (F 13), men utnyttjades även av andra flygvapenförband. Även artilleriet, Flygvapnets Bomb- och Skjutskola, FC (Försökscentralen) i Linköping samt SAAB förlade sina övningar och utprovningar hit. Det var framför allt skjutning med automatkanoner (akan) som övades, men även anfall med attackraketer (arak) och bomber förekom. Bl.a. gjordes en stor del av utprovningen av JA 37 (Jaktviggens) kanonbeväpning här.
Fram till 1954 hade F3 använt ett skjutfält i västra Roxen, inom vad som nu är Svartåmynningens Naturreservat, men med ökade säkerhetskrav och kraftigare vapen behövdes ett större och mera avsides beläget skjutmål varvid valet föll på Kärnskogs mosse. Mossen hade dock använts sporadiskt som målområde tidigare, bl.a. vid en stor flygvapenövning i mitten av 1930-talet, med bl a kronprinsen (sedermera Gustav VI), Överbefälhavaren och Kejsaren av Etiopien Helie Selassie som åskådare, varvid en ”läktare” byggdes upp i södra kanten.
Till en början låg målet vid Gällsjön i östra delen av mossen, men efter några år flyttades det ut på mossplanet nordväst om Bergön. En skjutstation, M1, med bl a en FMR (Flyg-Mark Radio) station byggdes upp på Bergön och ett system av spänger ledde därifrån till ett antal mätstationer runt mossen och till själva målområdet ute på det öppna mossplanet. Mätstationen på Bergön lär ha kommit i monteringsfärdigt skick från en fångvårdsanstalt i norra Sverige, medan alla andra byggnader och anordningar, liksom vägen ut till Bergön byggdes av värnpliktiga från F 3.
Till en början användes mest skärmmål för akanskjutning och pyramidmål för raketskjutning, men under senare delen av skjutfältsepoken byggde man även upp en fingerad ”flygbas” med skrov från kasserade flygplan 32 ute på mossen. Dessa fick lov att lyftas ut med helikopter (HKP 4) eftersom mossen var alltför mjuk för fordon. Idag finns ett par skrov kvar av Tunnan (29:or) och åtta vingar av Lansen (32:or) som ligger i mossplanet, delvis överväxta. I själva målområdet finns en dikad fyrkant. Kärnskogs mosse var känd som en förnämlig fågellokal redan under skjutfältstiden, och på det hela taget påverkades fågellivet förvånansvärt litet av skjutningarna. Ett fiskgjuspar häckade t ex i många år framgångsrikt alldeles intill målområdet, i lycklig omedvetenhet om den livsfara de svävade i.
Skogshönsstammarna var bättre än nu, och Erik Fryklund som var skjutfältschef 1955-1981 berättar att han en vår räknade till mer än 130 orrar samtidigt på mossen. Skjutfältet ammunitionsröjdes fortlöpande och mossen städades dessutom av Flygvapnet när skjutfältet avvecklades, men en hel del blindgångare finns säkert kvar ute i mossen.
Ur natursynpunkt var nog skjutfältstiden snarast positiv. Skadorna på naturen blev trots allt ganska små, och verksamheten skyddade mossen effektivt från torvtäkt och annan exploatering inte bara medan skjutningarna pågick utan även inom överskådlig framtid p.g.a. risken för blindgångare.
I den svenska flyghistorien är Kärnskogenmålet mest känt för det unika haveri som inträffade där 20 mars 1959. Ett J33 Venom nattjaktplan från F1 i Västerås exploderade då i luften under akanskjutning. Det unika bestod i att de båda i besättningen undkom praktiskt taget oskadda trots att bara den enes fallskärm utvecklade sig. De två var intrasslade i vrakrester från flygplanet så att den enda fallskärmen bromsade bådas fall och den mjuka mossen gjorde att de kom så lindrigt undan, trots att fallhastigheten måste ha varit mycket högre än vid ett normalt fallskärmshopp. Dessutom hade fallskärmen tydligen slitits ut av explosionen, eftersom vederbörande inte själv utlöst den.
Källa: Länsstyrelsen Östergötland
