Denna cache består av 2 waypoints innan du hittar fram till slutgömman. Multin är inspirerad av en tragisk händelse som utspelade sig för drygt 200 år sedan.
Waypoint 1 är en ungefärlig position var Sågar-Pelles stuga fanns. Leta inte efter en burk utan ledtråden är visuell. Finns utmed stora vägen, så inte in i någon trädgård.
Waypoint 2 är en ungefärlig position var den 11-åriga flickan hittades. Ställ dig gärna på vägen i närheten och föreställ dig hur det såg ut här i början på 1800-talet. Från förra Waypointen till denna är det ca 4,5 km,
Slutgömman ligger ungefär (eller exakt) där Sågar-Pelles koja var gömd. Från förra Waypointen till denna är det ca 4,5 km. Några meter öster om gömman finns ett spisröse. Ett spisröse består av sten som staplades runt om eldstaden, sedan värmdes stenen upp och kunde hålla värmen i koja. Ugnen kan vara från hans koja, men behöver inte vara det. Dock ska kojan ha legat i närheten.
Följande text är hämtad från Hemmesjöbladet 1979:2 Den återpubliceras med tillstånd av Hemmesjö hembygdsförening.
En tragedi i Åryd 1808
I det senaste numret av Hemmesjöbyggden berättades bl. a. om sågtorpen i Åryd. På ett av dem bodde vid tiden omkring 1800 sågaren Petter Persson, och det nämndes att denne omkommit tillsammans med sin dotter och svärson vid en mordbrand 1808.
Uppgiften att även svärsonen omkommit härrör från en tidig anteckning. I själva verket skulle det visa sig, att det var han som var gärningsmannen. Valle Nyrell i Åryd har hört sin far berätta om händelsen och denne sin far, som var fem år vid tiden för branden och själv inte upplevat den men hört andra berätta, Det är alltså en mer än 170-årig tradition som ännu lever kvar.
Svärsonen hette Petter Larsson och kallades för Sågar-Pelle. Efter mordbranden gömde han sig i en koja i skogen, och Valle Nyrell kan utpekaplatsen - i skogen bakom Sune Carlssons åkeri. Platsen kallades Såga-Pelles kulle, Han vet också var torpet låg: längst inne i viken, mellan Masugnsvägen och infarten till Sjöbacken, Sågar-Pelles stuga kallades det,
Det går att kontrollera Valle Nyrells uppgifter i Konga härads dombok för 1808, studerar man handlingarna i målet, finner man inte bara att den muntliga traditionen är helt korrekt, Man möter också ett mänskoöde, som kunde ge stoff till en roman om fattigdom och elände i det tidiga1800-talets torpar-Sverige,
Nu låter jag aktstyckena tala.
Det började med att överstelöjtnanten Karl Erik Lade på Åry bruk sände, en skrivelse till landshövdingen, där han berättade att tvenne torpstugor natten mellan den 14 och 15 april samma år brunnit ner genom vådeld. Två personer hade innebränts: sågarehustrun Stina Pettersdotter och hennes gamle far, förre sågaren Petter Persson, Han bad landshövdingen undersöka orsaken till den olyckliga händelsen och nämnde samtidigt att Stina Pettersdotters man, sågaren Petter Larsson, samma afton, då elden utbröt, bortgått utan att man vet, vart han tagit vägen och utan att han sedermera låtit höra av sig. Han anmälde förhållandet för den händelselandshövdingen skulle finna påkallat att genom allmän lysning låta efterspana honom, "i fall hans hörande skulle vara nödligt".
Som synes aktar han sig noga för att uttryckligen anklaga mannen för dådet. Lika noga aktar sig kronolänsmannen O.G. Hielm, då han den 21 april avger sin "allerödmjukaste" rapport till landshövdingen. Han berättar där bl.a,: "Jag har på stället gjort undersökning och fått den underrättelsen av nära boende skomakaren Sven Jonsson att han, dagen före olyckshändelsen, varit i sällskap med Petter Larsson vid en auktion på Gårdsby i tanke att köpa säd, men efter oförrättat ärende hava de bägge hemkommit om aftonen, varefter den förre omkring kl. 10 gått till sängs, utan att förmärka något ovanligt i grannens stuga, på ungefär 4 alnars avstånd. Längre fram på natten, vid pass kl. 12, har Sven Jonsson blivit väckt av något buller och då han hastigt uppstigit samt sett genom fönstret möttes han av lågorna från Petter Larssons stugutak, då Sven och hans hustru genast sprungit ut och sökt inkomma i Petters stuga, men som dörren varit inifrån reglad, har Sven uttagit fönstret och anropat folket utan att få svar. Och som elden redan tagit överhand, så att taket straxt instörtat, har den varken av Sven eller det efter hand tillkomna bruksfolket kunnat hämmas." Tomten har blivit noga undersökt men man har endast funnit Stina Pettersdotters och Petter Perssons förbrända kroppar, "varav skönjes, att Petter Larsson vid detta tillfället ej omkommit, utan förmodas varit bortgången innan elden utbrustit, sannolikt i den avsikt att skaffa sig säd.,"
Stina Pettersdotters syster Annika Persdotter som tjänade hos rådman Welander i Växjö har i en särskild skrivelse också hon begärt undersökning avhändelsen. En del nya detaljer kommer fram i hennes berättelse. Dragonen Snygg hade varit med vid auktionen i Gårdsby. Fönstren på den brunna stugan hade "förmodeligen av någon anledning" blivit tillstoppade med dynor.
Till handlingarna är fogat ett intyg av provinsialläkaren N.F. v. Freese, som inte kunde avgöra om något våld blivit förövat på Petter och Stina föreeldens utbrott.
Den 9 juni kunde så kronolänsmannen meddela att Petter Larsson hade infångats. Han togs natten förut, då han var i begrepp att göra inbrott hos bonden Sven Persson i Hemset Kolaregård. Under bevakning av fyra man hade han förts till kronahäktet i Växjö belagd med handklovar.
Man hade också hittat Petter Larssons koja i skogen och länsmannen bifogar en lång förteckning över allt tjuvgods som man funnit där, bl. a., dukar och vävar, mängder med klädesplagg en handyxa, en spegel men också två silverkedjor och två silverringar samt diverse livsmedel, bl. a. fläsk, glödkakor(=kakor gräddade på glöd) och en mjölpåse.
Redan två dagar därefter ställs Petter Larsson inför tinget i Ingelstad, I protokollet ges först en beskrivning av den anklagade. Han säger sig vara34 år gammal - det är för övrigt fel: han var född 1777- och beskrives som lång och smal till växten, har svart, något yvigt hår samt ett koppärrigt och mörkt ansikte. Han bär järngrå tröja, blekröd väst, blå byxor, har ullstrumpor och skor och är fängslad med järnblackar om båda benen och en kedja därifrån till ena armen. Han är född på torpet Lindehult under Hemmesjö 9 där hans ännu levande fader varit torpare. För ungefär fyra år sedan kom han i tjänst hos mjölnaren vid Tegnaby kvarnar och stannade där i 3/4 år, varefter han gifte sig och blev sågare vid Åry bruk.
Så berättas det, att man i kojan funnit en dagbok som Petter Larsson skrivit under vistelsen där. Det är i och för sig märkligt, att en torpare kunde uttrycka sig i skrift på en tid då det inte fanns någon ordnad skolgång och skrivkunnigheten var föga utbredd på landsbygden. Än märkligare ter sig anteckningarna genom den levande och osminkade bild de ger av Petter Larsson själv. Dagboken är skriven med blyerts och delvis oläslig, varför berättelsen blivit stympad, heter det i domboken. Den är i sitt stympade skick införd i tingsrättensprotokoll. Huvuddelen återges här.
"Natten emellan den 14 och 15 april jag fick detta onda rådet in, till att så stor ogärning göra. När jag den gjort hade, tog jag de saker och de 5 kakor, som vi hade, och gick till den koja, där jag har mitt läger. Då jag kom dit blev jag i så stor ångest att jag intet åt eller smakte från den 15 apriltill den 24. Sedan åt jag upp de fem kakor jag hade till den 30. Då låg jag och tänkte på Åryd, gick dit om aftonen och skulle se hur det stod till och fann både kreaturen och de andra sakerna uti boden, där jag hade nyckelen till. Gick då in och tog då ärtor och upphöll mig med till den 7 maji. Då gick jag likaledes till Åryd och fann intet. Då gick jag till Risinge och mente, att jag något skulle få se där; fick där se min hyvelbänk stående iverkstugan, då blev jag glad, att min bror hade fått den, då blev jag därnära intill över hela dagen, och tänkte jag skulle enskilt få tala med min bror Carl Gustaf, men fick det intet, ty han var alltid i sällskap med någon, och jag var så nära min far att jag lätt hade kunnat kasta till honom men jag vågade icke yttra mig till det minsta, för min stora ogärnings skull, ty jag bävade och ville ej med hast bedröva honom i sin enslighet. Och jag var hårt modfälld så att jag icke förmådde framställa mig för honom, men min bror hade jag stor längtan att få tala till och fick intet, och från den dagen, som varden 8 maji, hade jag ingenting till mat till den 15. Då gick jag bort och besökte min näring (d. v. s. sökte efter uppehälle), och fann det tillräckeligt i Tegnaby hos Magnus i Verkstaden. 16 kakor, därtill fläsk och 20 Rdr penningar i Bancomynt. Då var jag så maktlös, att jag intet orkade att bära, lämnade jag både penningar och halva matsäcken tillika med skeppet (d.v.s. behållaren)igen. Sedan, den 12d var jag i Arnagården och fann litet brännevin, en blåkjortel. Och den 20 e gick jag till Hemset, hos Sven i Kolaregård, i hans bod, och fick mig 26 kakor, därtill fläsk och sill. "
Petter skildrar sedan tiden före branden. "Först jag kom till Åryd fick jag en ängslan och ledsnad inom mig själv, så att jag undrade vad det skulle betyda, och kvaldes inbördes och visste icke varför. Då begynte jag genast bli tvungen vid gården med dagsverken och arbete för så liten dagspenning. Därvid begynte jag bli ledsen och min hustru var van till att ha allting i ordning, att ingenting fick fattas. Då begynte det intet vilja räcka till för henne. Då begynte hon att käta (==gnata) och knorra på mig för jag intet dugde till att vara om mig… Därav blev jag mera ledsen men jag tålade mig allt med det. Tvungen var jag ständigt vid bruketc Ingenstans kom jag fort. Förtjänsten varså nätt, ingenting ville räcka till så att ett dagligt gnäll hörde jag hemma och ett dagligt kommando vid gården. Alltså var jag trängd (?) och ledsen och då sade jag upp mig från bruket. Då blev det intet bättre. Då ville varken min hustru eller svärfar därifrån, eller med mig var jag ville ta vägen. Då begynte jag mer och mer att bli ledsen och begynte att grunda och grubbla på att stjäla och mörda på det jag skulle slippa dem i Åryd. ”
Här måste jag avbryta Petter Larsson. I maj föregående år hade en 11-årigflicka, Anna Stina Andersdotter från Risinge, hittats död vid vägen mellan Furuby kyrka och Risinge. (Valle Nyrell har hört berättas också om denna händelse och kan peka ut platsen.) saken hade varit före på tinget och man hade kommit fram till att flickan sannolikt blivit ihjälkörd; det hela hade lämnats på framtiden. Nu visar det sig sensationellt nog, att Petter Larsson varit gärningsmannen. Så här skriver han:
"Så hände det sig en söndag, att jag gick till Furuby kyrka och därifrån åt Risinge. Då träffade jag denna lilla flicka, men så olyckligt då fick jag den tanken in att dig skall jag mörda så får jag både husvarming (=husrum)och bröd till min död, så skola Årydsboarna slippa mig. Och jag fick mig en sten i handen och denna gärning fullgjordes och gick en annan väg åt skogen till min far, och sedan gick jag hem till Åryd, och slapp det då därmed väl, men det trängde mig på samvetet, då jag hörde talas om det, men jag kvaldes med allt och tilltog mig mer i tjuveri tills i höstas jag var borta, tänkte jag mig att göra av med mig, men det fick då ingen framgång, utan tog mer till att stjäla. Allt har hittills gått mig lyckligt och jag har haft det fördolt inom mig själv, till natten emellan skärtorsdagen och långfredagen, då satan fick mig detta rådet in, att jag skulle förstöra det jag förr kärast har haft.
Det hände sig så att vi voro i brist både på mjöl och bröd och jag sökte till att köpa och icke fick någonstans. Så blev jag sinnad att gå till auktionen i Gårdsby och vi hade sedel, både jag och flere på bruket, av vårhusbonde och vi gick dit, där fick vi heller ingen säd utan då tog vi varsin sup och gingo hem igen. Då jag kom hem och icke då heller hade fått någon säd då blev min hustru ond och begynte låta illa och frågade mig till vad jag tänkte som intet lagade så att jag hade något till helgedagarna, och begynte att banna på mig. Då vi hade lagt oss låg jag och grunnade till klockan hade slagit tio (?), blev jag törstig, steg jag upp och drack då gjorde hon gäck åt mig, bannades och sade: Det är rätt åt dig, den som dricker brännevin till middag, så får han dricka vatten till nattvard, och så vidare, jag blev då ond, och ledsen var jag, och fick denna farliga gärning i sinnet, så tänkte jag inom mig själv: Gör du gäck av mig skall jag ta livet av dig. Då nappade jag en kniv på hyllan som var strart till hands, utmed sängen, och stack den i hennes hals, och tog henne i armen och drog henne utur sängen och det gick med en hast.
Men mig beklagligt är den gamle gråhårige mannen, fan-gubben kom upp på golvet och frågade vad som påstod. Då nappade jag en yx i yxhänget och slog honom vidörat, så att han drog (=föll handlöst) i golvet, sedan tände jag upp ljus och klädde på mig och begynte plocka ihop det jag ville ta med mig. Då jag det gjort tog jag ner stickkärven (=knippe stickor) och fetved .(=kådrik ved), satte i vråarna (?) och i dörrarna och satte eld i den, sedan gick jag ut1 då varklockan halv 12."
Någon ånger visar Petter Larsson inte, inte ens när han mot slutet summerar sina dåd och konstaterar att han "bedrivit 3ne dråp, det första den lilla flickan i Risinge skog den andra min hustru, vän och maka och tillika min svärfader, som är trenne dråp och mordbrand tillika". Han talar om att han står i ansvar för allt detta och därtill stölder och bedrägerier och lägger till: "Ja: Herre Gud! Ske din vilja och icke minJ"
Och så slutar han med att nämna att han "uppbyggt denna lilla riskoja"." Här har jag legat ifrån den 15 april till den 30 och har ej haft mer till mat än 5 kakor bröd och vatten på 10 dagar. Giver detta tillkänna honom som detta bekommer.
Petter Sågare."
Att döma av uppgiften att han bott i riskojan till den 30 april är det inledandestycket om händelserna efter mordbranden ett senare tillägg, trots att det står först i domboken.
I protokollet följer sedan en förteckning över stöldgodset, från Åryd, från Billa och Hemmesjö, från Arnagård, Sandvad och mjölnaren i Tegnaby, från Hultatorp i Torsjö. En del av det stulna hade Petter Larsson f.ö. i hemlighet lämnat tillbaka.
Rättegången fortsatte den 18 juni, då i närvaro av överstelöjtnanten Lode, fadern Lars Särensson och brodern Carl Larsson samt den mördade flickans föräldrar. En rad vittnen var inkallade. De som tidigare hörts. om flickmordet hade inte haft några misstankar mot Petter. Petter Jonasson på Rakin och Petter Andersson i Furuby hade mött honom på vägen från kyrkan och inte märkt något ovanligt. Två av smederna i Åryd bestyrkte vad Sven Jonsson hade berättat om eldsvådan.
Av förhöret med Petter Larsson framgick att han hade byggt kojan i skogen i Augusti förra året för att undgå hustruns gräl. Han hade uppehållit sig däri tre veckor och därunder gjort stölder på flera ställen. Han återvände till Åryd utan att tala om var han varit. I hemlighet hade han burit hem tjuvgods från kojan och gömt i huset utan hustruns vetskap.
Rätten gör så en karakteristik av den anklagades beteende under rättegången, det som försiggår omkring honom synes inte väcka någon känsla i hans själ. Han hade under rannsakningen visat en uppsyn som varken utmärker fräckhet eller bedrövelse utan snarare kall liknöjdhet med sitt öde. Han hade synbart mycket välde över sina sinnesrörelser. En viss stelhet tycktes han fått i arv efter sin far, som visade en förvånande köld. Fadern talade om sin son som dess största hopp under gossåren och som en tyst och förbehållsam men god och älskvärd människa under mannaåren. Den mördade gubben, berättade fadern, hade älskat sin måg ömt och denne hade aldrig beklagat sig över honom eller sin hustru, med vilken han tvärtom tycktes ganska nöjd fastän han som gift man blivit ännu mera tystlåten utan att likväl någon skillnad kunnat märkas, varken den aftonen flickan blivit mördad eller sedermera."Och hela denna berättelse", heter det i protokollet, "gör Lars Särensson med ett utseende som utmärker mera liknöjdhet än man vid detta tillfälle borde förmoda." Likasom han ej heller visar särdeles deltagande för sonens öde eller nuvarande belägenhet, "men om detta är en verkan av en ovanligstelhet i känslan eller av föresats att ej synas veklig, det kan icke bestämmas."
Av grannarna hördes Sven Jonsson och dennes hustru Maja Jonasdotter. De gav Petter Larsson ett gott vitsord. "Han har varit förbehållsam men icke kallsinnig mot någon. Tvärtom alla hava älskat och sökt honom. Hans hustru har även varit så långt man kunnat märka av samma lynne, ty fastän hon haft ett mera livligt sinne, har hon aldrig beklagat sig över mannen utan i stället bullrat över tidens oginhet och svårigheten att därföre bärga sig på utkomstenssida. Ingen förändring har efter den första mordhändelsen synts hos honom. Någon gång har han kunnat beklaga sig över knappheten av förtjänsten och tvånget av bruksarbeten, men detta har också varit allt." Sven Jonsson som följde Petter från auktionen i Gårdsby, hade inte kunnat se "något slagstecken till missnöje eller ett upphettat sinne. Han har tvärtom endast talat med vanlig liknöjdhet, om fruktan för brist av bröd under de förestående helgedagarna utan att därföre betyga antingen glädje eller sorg."
Komminister L.J. Camberg i Hemmesjö har också lämnat ett intyg om Petter Larssons vandel. Han skriver att Petter har ådagalagt "ett nyktert, hövligt och arbetsamt levnadssätt och städse bibehållit en god frejd och allmän aktning.”. ”Genom sitt snickarehantverk har han gjort sig i orten bekant och lovordas av alla för ett beskedligt uppförande. I sin ungdom har han varit något muntrare än efter den tid jag lärt känna honom, då jag alltid funnit honom något dyster och förbehållsam ehuru med fullkomlig sinnesredighet och icke utan allt deltagande i andras skämt och löje. Likväl har han efter sitt ingångna äktenskap synts nedslagen och missnöjd men utan att någonsin beklaga sig. Väl har ryktet varit att sammanlevnaden dessa makar emellan just icke varit god, dock har intet utbrott av ovilja kommit till min kunskap. Hustruns lynne säges varit häftigt och förebrående men mannens tystlåtenhet och alltid visade eftergivenhet tros hava avböjt alla excesser."
Av särskilt intresse för historien om torpen i Åryd är beskrivningen av de nedbrunna byggnaderna. Tomten var bebyggd,' heter det., "med 2ne stuvor under ett tak, en sågstuva och en liten kammare, var under varit en källare". Domen talar om "ett hus han själv bebott, tillika med ett annat, som varit därmed sammanbyggt". Längden uppgavs till 23 alnar, bredden till 10. "Byggnaden uppgavs varit i lika belägenhet med den som nu är på västra sidan nära intill stående." Den var "till tak och väggar gammal" och kunde inte värderas högreän till 30 Rdr Bco.
Till slut anmärker överstelöjtnant Lode, att han känner sig mycket sårad "av den tillvitelse som Petter Larssons bekännelse innefattar i avseende på hans förhållande till bruket och hans arbete där, ty den sanningen kan icke av honom förnekas, att man där gjort allt för att bibehålla honom såsom en skicklig arbetare; så att hans villkor varit goda i jämförelse med andra torpares, eftersom han med hustru och svärfader innehaft utan all slags skatt eller avgift ett torpställe under gården och erhållit först 12 sk och sedermera 16sk såsom dagspenning för varje dag han arbete åt husbonden förrättat, vilket även av Petter Larsson nu erkännes".
Domen kunde med den tidens stränga lagar inte bli mer än en. Petter Larsson dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas. Domen, som fastställde sav högre rätt, verkställdes på avrättningsplatsen i Ingelstad den 4 december 1808~ sannolikt efter tidens sed med stort tillopp av åskådare. Att Petter Larsson var en djupt olycklig mänska är ställt utom allt tvivel. Han hade svårt att anpassa sig i arbetslivet, och fattigdomen i förening med hustruns gnat gjorde honom desperat. Det är svårt för den som inte är psykiater att avgöra om han handlat i sinnesförvirring, men mycket tyder på det. Hans tystlåtenhet och slutenhet har sannolikt bidragit till hans våldsamma reaktioner. Berättelsen om Sågar-Pelle är ett dystert blad i Åryds historia samtidigt som den belyser de knappa villkor som gamla tiders torpare och bruksarbetare levde under.