Danmark är en konstitutionell monarki i norra Europa. Det egentliga Danmark gränsar till Tyskland i söder samt maritimt mot Sverige i öster och Norge i norr. Till Danmark hör även Färöarna och Grönland, båda med ett utvecklat självstyre. Danmark är administrativt uppdelat i 5 regioner och 98 kommuner sedan den 1 januari 2007. Danmark har cirka 5,7 miljoner invånare, varav en fjärdedel i huvudstaden Köpenhamn. 72 öar var bebodda den 1 januari 2008.
Danmark är en parlamentarisk demokrati där regeringen skall ha det danska parlamentets, Folketingets, förtroende för att få sitta kvar enligt grundlagen.
Landet gick 1973 med i Europeiska gemenskaperna, vilken senare ombildades till Europeiska unionen. Färöarna valde dock att inte ansluta sig tillsammans med resten av Danmark, inklusive Grönland. Efter en folkomröstning utträdde Grönland ur EG 1985 på grund av dispyter om fiskerättigheter. Danmark är medlem i OECD, Nato, Förenta nationerna och många andra internationella organisationer, samt deltar i Schengensamarbetet.
Namnet Danmark härstammar från den germanska folkgruppen danerna som omnämns från 500-talet.
Danmark består geografiskt av den mellersta och norra delen av halvön Jylland och 443 namngivna öar. Av dessa är 72 bebodda, där de största är Själland, Vendsyssel-Thy och Fyn. Ön Bornholm är belägen något öst om resten av landet i Östersjön. Många av de större öarna är sammanbundna med broar; Öresundsbron sammanbinder Själland med Sverige, Stora Bältbron sammanbinder Fyn med Själland och Lilla Bältbron sammanbinder Jylland med Fyn. Färjor eller små båtar sammanbinder de mindre öarna. Största städerna är huvudstaden Köpenhamn (på Själland och Amager), Århus, Ålborg och Esbjerg (på Jylland) och Odense (på Fyn).
Landet är förhållandevis platt med små höjder där medelhöjden över havet ligger på 31 m och den högsta naturliga punkten är Møllehøj som mäter 170,86 m. Andra höjder i samma område sydväst om Århus är Yding Skovhøj på 170,77 m och Ejer Bavnehøj på 170,35 m. Ytan för innanhavet är 210 km² (östra Danmark); 490 km² (västra Danmark). Ingen plats i Danmark är längre ifrån kusten än 52 km.
Daner återfinns första gången i skriftliga källor från 500-talet av Jordanes och Prokopios. Danerna var av allt att döma bosatta i nuvarande Danmark, som också skulle ha fått sitt namn efter dem. Stammens ursprung är dunkelt, och Jordanes påstående att den härstammar från svearna har inte något större källvärde. Första gången danskar och namnet Danmark nämns är i ärkebiskop Ansgars brev, skrivet någon gång mellan åren 834 och 865, samt i påve Nicolaus I:s bulla år 864 som stadfäster Ansgar som ärkebiskop och missionär för danskar och svenskar.
Därnäst ses namnet Danmark i samband med att den anglosaxiske kungen Alfred den store slog tillbaka danska vikingar vid Edington år 885, och 75 år senare är det belagt i Danmark på Jellingestenen. På vikingatiden skapade Knut den store ett välde runt Nordsjön. I det ingick stora delar av England och södra Norge, men Knut den stores välde överlevde inte sin skapare med många år och dess sönderfall markerar också slutet på landets vikingatid. Under medeltiden var landet omfattande, bland annat erövrades delar av Baltikum, Gotland och norra Tyskland under kungarna Valdemar Sejr och Valdemar Atterdag för det danska väldet.
År 1397 bildades Kalmarunionen av drottning Margareta I och hennes fosterson Erik av Pommern. Detta första försök att ena Norden i ett enda sammanhållet rike föll inte väl ut, då unionen var måttligt populär framförallt i Sverige, som också lämnade den med Gustav Vasas trontillträde 1523. I mitten av 1600-talet förlorade Danmark sin östra landsände Skåneland (Skåne, Halland och Blekinge) till den nya stormakten Sverige. Från Kalmarunionens bildande fram till 1814 ingick också Norge i det danska väldet. Efter 1814 blev de norska områdena Färöarna, Grönland och Island officiellt danska. Island blev en självständig republik 1944, och Grönland fick omfattande självstyre 1979.
Glöm inte att anteckna ledtråden.