Dunders Ellen
Här ute bodde Ellen helt för sig själva med sina kor. Livet var inte alltid så lätt här ute.
Skogsförman Stig Wik frågade Ellen varför hon inte skaffat sig nån karl. Ellen svor till och sade: "Va sko a jär få naan kar tå he ir så åsidit så katton int får frassin helder".
Huset är Ellens hemgård och där bodde också hennes syskon, Runar, Wilhelm och Maria. Men Ellen levde ensam kvar på gården i tiotals år. På äldre dar flyttade hon in till byn.
Täällä Ellen asui ihan itsekseen lehmiensä kanssa. Elämä ei aina ollut helppo kaukana kylältä. Metsäesimies Stig Wik kysyi kerran Elleniltä että miksi hänellä ei ole miestä. Ellen kirosi ja sanoi: ”Mitäs miestä täältä peräkyliltä löytäisi, kun kissakaan ei löydä kollia itselleen”.
Talo oli Ellenin syntymäkoti, täällä asui myös hänen sisaruksensa Runar, Wilhelm ja Maria. Myöhemmin Ellen asui täällä yksikseen vuosikymmenet. Vanhuuden kynnyksellä hän muutti kirkonkylälle.
Anni Paananen skriver:
"De var väninnor de två - min vän med blomstren och trollfrun vid den mest avlägsna delen av sjön. Den del man helst inte besöker av risk för att gå ner sig i sankmarken. Den del så många av oss inte ens känner till. Den liknar inget annat. Det som växer där får annan karaktär.
De var som fullmånen och skäran, de två, när de kom gående tillsammans. Den ena öppen och rättfram, den andra skygg och avvaktande. Den ena ett porträtt, den andra en profil.
Skäran (co edit: Ellen), jag kallar henne så för enkelhetens skull, pratade alltid för sig själv. Även i andras sällskap.
Ett ettrigt muttrande varvades med smygande mummel och jag undrar om hon någonsin betraktade sin omgivning annat än ur ögonvrån. Nåja, kanske korna då. För med korna som närmsta anhöriga, slet hon livet ut där i sin lilla stuga, utan elektricitet eller rinnande vatten. Svor åt fågelskådare och jägare som förirrat sig in på hennes marker - och inte alltid bakom ryggen på dem! - men gladdes i all hemlighet över att någon gång få besök. Om de bara kunnat ta sig tid att klyva lite ved åt en medfaren stackars gumma! Både stuga och fähus stod ofta alltför kalla.
När du var på gott humör, Skäran, hände det sig att du reciterade en vers eller två. Du tyckte om de som rimmade. Nu får du en av mig, trots att det är alldeles försent.
nej
inte var det enkelt
men så föll livets lott
den Herren älskar agar han
dock Herren prövar blott
att koka risgrynen en kvart
det räcker gott och väl
ensam, ja
men ej allena
även kor har själ
du kunde knappast hjälpa det
att några frös ihjäl..."