Kalla kriget: Atomåldern
Kalla kriget var en period i världshistorien (1947-1991) som präglades av spänningar mellan stormakterna USA och Sovjetunionen. De bägge länderna utövade politisk makt i länder runtom i världen för att sprida sina politiska ideologier, vilket var kapitalism för västblocket och kommunism för östblocket. I centrum av denna maktkamp var kärnvapenrustning, erövringen av rymden samt maktkamp om de avkoloniserade tredjevärldsländernas politik och resurser. Flertalet krig i världen utkämpades med amerikanskt eller sovjetiskt stöd, men länderna krigade aldrig öppet mot varandra.
Atomåldern kan sägas ha börjat 1938, då de tyska forskarna Lise Meitner och Robert Hahn upptäckt atomklyvingen: När en uranatom klyvs, så kallad fission, frisätts kärnenergi, men även neutroner som kan klyva flera uranatomer, skrev de. Därmed öppnades förståelse för kärnenergi och hur det skule kunna användas till kärnkraftverk eller kärnvapen.
Under kalla kriget pågick en massiv kapprustning mellan stormakterna USA och Sovjetunionen. Staterna bedrev ett intensivt spionage på varandras kärnvapenarsenaler. När den ena misstänktes byggt fler eller mer utvecklade kärnvapen, följde den andra efter. Kapprustningen urartade så att ingen verkade kunna sätta stopp för den. Båda stormakterna hade kärnvapen riktade mot varandra, redo att avfyras inom loppet av några minuter.
Båda länderna forskade även kring hur man skulle kunna använda kärnenergi och byggde flera kärnkraftverk. Dessa verk producerade energi, men medförde också problem och orsakade olyckor såsom de i Harrisburg och Tjernobyl. Dessutom uppstod problem med kärnavfallshantering.