I marken framför dig ser du rester av grunden till en stuga som kallades Tryggare. Namnet kommer sig av att en person som kallades
Trygge-Magnus bodde här i slutet av 188-talet. Längre fram till vänster om stigen ser du två små, delvis nedgrävda husgrunder. Förmodligen ha båda dessa fungerat som bostäder.
Folket på Skojarberget stammade från två resandesläkter, familjerna Friman och Rosenqqvist. Först på platsen var förmodligen Nils Friman och Ulrika Lund som år 1825 fick lov att stanna tillfälligt just här under ett års tid med grannfolkets samtycke. Då ingen protesterade blev det med åren en permanent boplats där fler enkla bostäder kom att byggas. Familjerna växte och i slutet av 1800-talet kan det ha funnits mellan 20 och 30 barn på Skojareberget.
Det var ingen tillfällighet att det var här familjen fick tillståd att slå sig ner, i socknens utkant. Många resande bodde förr så här, lite isolerade från den övriga befolkningen. Närheten till vägarna var viktiga, liksom närheten till både densvenska och norska marknaden. Som många andra resande kallades folket här för skojare, och därför fick platsen namnet Skojareberget av lokalbefolkningen. Ordet kommer förmodligen från holländska shooien som betyder fattig kringvandrande person.
År 1943 berättade en person från Rölanda för Västsvenska Folkminnesarkivetom vad han mindes om Skojareberget och dess befolkning.
I Sköjarbyn var det omkring 20 kåkar. Där låg det kåk vid kåk. Det varpå ett par små rum. Drt var en by för sig själv. De voro hemma några månader och ute på vandringar någon månad för att proviantera och göra sig med alla slags förnödenheter. Inpå julen kom kom de igen med matvaror av alla slag, kläder och vajerhanda. Så stannde de hemma över julen och här fram på våren. Då bar de bort med dom igen. De var inte på vandrande fot jämt,men största delen av året kan man sägade var det. De var in till Norge, så färdades dei socknarna på Dal. Hela familjen och ibland flera familjer följdes åt. Det kunde vara både fyra och fem gubbarmed kärringar och ungar i ett sällskap. Resande tattarekom ibland.Om det var olikt till de bofasta vet jag inte. Men alla tattare kände i varje fall till varandra.
De först männen på Skojareberget försörjde sig som hästhandlare och glasförare, vilket innebar att de sålde fönsterglas med mera. En Severin Rosenqvist arbetade bland annat vid vägbyggen, och en av hans bröder, Oskar vandrade runt och sålde krukor och stengods tillsammans med sin fru Anna. Flera ur familjen Rosenqvist köpte återkommande stora mängder sill på auktionunder 1880- och 90-talet, kanske handlade de med sill? Sägnerna om hur de levde handlar oftas om männen. Hur kvinnor bidrog till försörjningen är inte lika känt.
Historierna om hur resandefolket på Skojarberget utsattesför diskrimineringfrån myndigheterna är många. De var accepterade av vissa av byborna, men det förekom också konflikter. På en stämma här i Rölanda år 1923 besölts att den som hyste "lösdrivare" (till exempel resande) skulle betala 20 kr i böter till kommunen.För att helt bli av med resandefolket köpte kommunen små hus på andra platsernågra år senare, bland anna i Uddevallatrakten.