Sagan om den fula ankungen är en fabel, skriven av H.C. Andersen 1843.
Den handlar om en ankunge som inte ser ut som alla de andra ankungarna på ankgården. Han kläcks sist i en kull ankor och blir genast retad av sina syskon. Även äldre ankor på gården kallar honom ful och för stor. Mor anka försvarar honom med att han nog är snäll även om han inte är så vacker. Stor blev han eftersom han kläcktes sist av alla och varit så länge i ägget.
Eftersom alla på gården där ankungen bodde var så eleka flydde han därifrån. Överallt i världen mötte han djur och människor som var elaka emot honom då de tyckte att han var ful. Ankungen tyckte också själv att han var fulast av alla. Efter en kall vinter, som ankungen tillbringade ensam, kom våren och naturen väcktes till liv. Ankungen, som tyckte han var fulast i världen, simmade i vattnet och fick syn på en grupp svanar. Svanarna var det vackraste han sett och han simmade fram i tron att svanarna skulle döda honom på grund av hans fulhet. Men svanarna simmade runt honom och behandlade honom som om han var en av dem. När ankungen tittade på sin spegelbild i vattnet märkte han att han också var en svan!
Det gör ingenting att vara född i ankgården, om man bara legat i ett svanägg skriver H.C. Andersen i sagan.