Detta är en Earth cache. För att logga cachen, skall du bekanta dig med ställets geologiska beskrivning och svara på uppgifterna. Dina svar sänder du lättast via message center.
Sedan slutet av Weichsel istiden är Östersjöns historia välkänd. Glaciären började dra sig tillbaka från Östersjöbassängen för cirka 16 000 år sedan, när det första skedet av Baltiska issjön bildades. Efter detta har havs- och bräckvattenfaser varierat i Östersjön. Den baltiska issjöfasen avslutades när glaciären hade dragit sig tillbaka bakom Lilla Salpausselkä i Finland.
Geoisostatisk landhöjning sker, då jordskorpan tenderar att plana isostatiskt efter att glaciärens massa avlägsnats. En cirka 3 km tjock kontinental glaciär hade bildat ett omfattande tryck på berggrunden i Finland under Wichsel-istiden, och den synliga landhöjningen har startat när den kontinentala glaciären från Weichsel började smälta för cirka 13 900 år sedan.
Landhöjningen har avslöjat uråldriga fornstränder, som nu ligger högre än omgivningen.
Uppifrån: Osköljd moränkalott
Huuhtoutumisraja= gränsen för sköljt område (övre stranden)
Bergsområde
Strandvallar av sten och grus, övergår i sand
Vatten samlades i ojämnheter i berggrunden, som utjämnats av den kontinentala glaciären, och bildade grunda sjöar. Många sprickor i berggrunden hade fyllts med sten, grus och morän under istiden. Även om smältvattnet från den kontinentala glaciären sköljde ur bergsprickorna, förblev sjöarna ganska grunda.
När isen smultit efter istiden och vattnet frigjort landområden uppstod gynnsamma förutsättningar för bildandet av myrar. I vårt svala och fuktiga klimat avdunstar det mindre vatten än det regnar. Dessutom är vår mark relativt platt och hydrogeologiskt är berggrunden i Finland är nästan ogenomtränglig för vatten.
När isen hade smält var den morän som glaciären och smältvattnet lämnade efter sig, ett betydligt mer näringsrikt botten för växter än senare tiders humustäckta, vattendränkta jord. De första träsken började dyka upp omedelbart efter att den kontinentala isen hade dragit sig tillbaka, när mineraljorden som exponerades togs över av träskvegetation.
Enorma träskområden frigjordes på kort tid, eftersom glaciären drog sig tillbaka snabbt och dessutom var landhöjningen upp till 10 gånger snabbare än idag. Försumpningen började i sänkor där vatten samlats och områden som var våta.Själva försumpningen accelererade när vit – och bladmossor samt halvgräsena tog över. De döda växtresterna började samlas i det fuktiga, syrefattiga underlaget, bröts sönder och bildade torv och med tiden torvavlagringar. Den vanligaste typen av försumpning i Finland, efter att glaciärerna fösvunnit , var primär försumpning av mineraljorden.
Igenväxningen av våtmarker sker huvudsakligen på två sätt; antingen vid ytan i näringsrika, eutrofa vatten eller på bottnen i näringsfattiga, oligotrofa vatten. Vid yttillväxt sprider sig vitmossan på vattenytan som en flytande flotte, och så småningom täcks hela våtmarken av mossa. Till följd av kontinuerlig torvbildning fylls även vattenutrymmet mellan bottnen och växtflotten med torv.
Vitmossa (Sphagnopsida)
I igenväxningen nära bottnen blir sjön (vattenområdet) igenvuxen på grund av strand- och vattenvegetationen som växer i sjön. Enligt Geologiska forskningscentralen har uppskattningsvis hälften av myrarna i södra Finland och 13% av myrarna i norra Österbotten bildats till följd av igenväxning.
Figuren visar utvecklingen av en sjö till en torvmark 1) Berggrunden 2) Morän 3) Lera som avsatts då området var täckt av havsvatten. 4) I de djupaste delarna av sjön avsätts gyttja som till stor del består av rester från de organismer som levt i sjön. 5) Längs sjöns stränder byggs torv upp av rester från de växter som funnits på platsen. 6) Är nederbörden tillräckligt riklig kan kärret övergå i en välvd mosse (Högmosse).
Illustration: Anna Åberg, SGU
Högmosse är en välvd mosse som är högst i den centrala delen, där den består av ett tjockt lager torv. Högmossens centrala del får näring endast från regnvatten och är därför en mycket karg växtplats.
Myrar delas ofta in i fyra huvudtyper: kärr (sumpskog), tallmyr, fattigkärr och rikkärr. Kärren (sumpskogarna) är ofta frodiga och där kan växa stora träd, mest gran och björk. Som namnet säger, kan det växa träd även på tallmyrar, vanligtvis små, förkrympta tallar. Fattig- och rikkärr är blöta och trädlösa myrar, som ofta kan särskiljas från varandra endast genom att undersöka mosslagret.
När glaciären dragit sig tillbaka, för ca 10 000 år sedan, kunde bara ett par toppar av nuvarande Grankulla skönjas ur Yoldiska havet, bland annat Gränkull (67 m), Kasaberget (64 m) ja Kikarberget. För 4000 hade Grankulla, som följd av landhöjningen, blivit en sel av den inre skärgården.
För över 7 000 år sedan var Träskmossen en vik i Littorinahavet. Mossen uppstod då viken skars av från havet och blev en sjö, som i sin tur senare delvis växte igen.
Vad finns här?
Gallträsks areal är 11,7 hektar och medeldjup ca 1,5 meter. Sjöns slamlager, som innehåller organiskt material, är vanligtvis 3-5 meter tjockt. Under slamlagret finns ett ställvis flera meter tjockt lager som består av lera och sand.
Träskmossen är ett fredat myrområde som är 4,5 hektar stort. Det är en lokal sevärdhet och ett representativt exempel på en högmosse.
Över myren leder en halv kilometer lång spångad led. I den västra delen av mossen finns en ca 250 meter lång tillgänglig spångad led med rastplats. Den smalare spångade leden från rastplatsen slutar vid Gallträsks västra strand.
Längs med leden finns informationsskyltar om områdets historia och natur.
Mittdelen av Träskmossen är i naturtillstånd och har en växtlighet som är typisk för en högmosse. Inom Träskmossens område finns olika typer av myrmark.
Växtligheten består bland annat av ljung och blomris (eller rosling), odon och getpors (eller skvattram), blåbär, kråkbär, dystarr och tranbär. En växtraritet, mindre daggört (eller småsileshår, Drosera intermedia), har också planterats in från Stormossen 1986.
Det är tillåtet att plocka bär och svamp på området.
Enligt områdets skyddsbestämmelser är det förbjudet att rasta hundar på området. Naturen på mossen är mycket känslig. Hundars urin och avföring fungerar som gödsel och kan ha en negativ inverkan på mossens vegetation.
Områdets skyddsbeslut härstammar från år 1988. Vid den tidpunkten var terrängcykling mindre populärt än idag och därför har inte cykleförbud införts i områdets skyddsbestämmelser. Eftersom återkommande cykling kan förorsaka skada i terrängen eller har en negativ inverkan på växtligheten, bör cykling på området undvikas.
Uppgifter:
Vandra längs med den spångade leden och bekanta dig med Träskmossen.
1. Baserat på dina observationer: vilka typer av myrar förekommer på Träskmossen. Förklara så detaljerat som möjligt vad ditt svar är baserar sig på.
2. Varför är myrarna en viktig del i vårt ekosystem?
3. Trots urbaniseringen, kan du se några tecken på fornstranden vid nollpunkten?
4. Försumpningen av området framskrider, och Gallträsk muddras vid behov.
Är det frågan om en näringrik eller -fattig sjö, på basen av igenväxten vid nollpunkten?
5. Ta en bild på dig själv (eller något som tillhör dig) vid bänkarna vid WP 1 och lägg till bilden i din log.
Du kan logga cachen efter att ha skickat svaren till cachens ägare. Skriv inte svarena i loggningen, men lägg till bilden! Om svaren kräver förtydliganden kommer ägaren att kontakta dig.
Tämä on maakohde, earth cache, jonka loggaaminen löydetyksi edellyttää, että tutustut kohteen geologiseen opetukseen ja suoritat kätkökuvauksessa annetut tehtävät, sekä lähettämällä vastauksesi minulle.
Myöhäis-Veikselin jälkeen Itämeren historia on tarkasti tunnettu. Jäätikkö alkoi vetäytyä Itämeren altaan alueelta noin 16 000 vuotta sitten, jolloin muodostui Baltian jääjärven alkuvaihe. Tämän jälkeen Itämeressä ovat vaihdelleet meri- ja järvivaiheet. Baltian jääjärvivaihe päättyi, kun jäätikkö oli vetäytynyt Toisen Salpausselän sisäpuolelle Suomen alueella.
Geoisostaattinen maankohoaminen johtuu siitä, että jääkauden aikaisen mannerjäätikön sulaessa maankuori pyrkii tasoittumaan isotaattisesti jäätikön massan poistuttua. Noin 3 km paksuinen mannerjäätikkö oli muodostanut Suomen alueen kallioperään laajan painanteen Veiksel-jääkauden aikana ja näkyvä maankohoaminen on alkanut Veiksel-jääkauden mannerjäätikön alkaessa sulaa noin 13 900 vuotta sitten Suomen alueelta. Suomessa yleisin soistumistapa jäätikön häviämistä seuranneena aikana oli mineraalimaan primäärinen soistuminen.
Maankohoaminen on paljastanut muinaisia merenrantoja, jotka sijaitsevat nyt muuta ympäristöään korkeammalla.
Mannerjäätikön silottaman maankamaran epätasaisuuksiin kertyi vettä mataliksi järviksi. Monet kallioperän murrokset olivat jääkauden aikana täyttyneet kivellä, soralla ja moreenilla. Vaikka mannerjäätikön sulamisvedet huuhtoivat kalliomurroksia esille, järvet jäivät varsin mataliksi.
Kun jäät olivat jääkauden jälkeen sulaneet ja väistyvä vesi oli vapauttanut maa-alueita, syntyivät otolliset olosuhteet soiden muodostumiselle. Viileässä ja kosteassa ilmastossamme vettä haihtuu vähemmän kuin sataa. Lisäksi maaperämme on suhteellisen tasainen ja kallioperä on hydrogeologisesti lähes vettä läpäisemätöntä.
Jäätikön jälkeensä jättämä moreeni oli kasveille huomattavasti ravinteisempi kasvualusta, kuin myöhempien aikojen humuksen peittämä, vettynyt maaperä. Ensimmäiset suot alkoivat syntyä heti mannerjään vetäydyttyä ja sitä seurannen vesivaiheen alta paljastuneen kivennäismaa jouduttua suokasvillisuuden valtaan. Soistumiselle altista maata vapautui valtavia aloja lyhyessä ajassa, sillä jäätikön peräytyminen oli nopeaa ja lisäksi maankohoaminen oli jopa 10 kertaa nykyistä nopeampaa. Soistuminen alkoi maaston painanteista ja vesien vaivaamilta mailta. Varsinainen soistuminen kiihtyi, kun rahka- ja ruskosammalet sekä sarakasvillisuus pääsivät vallalle. Kuolleet kasvinjäänteet alkoivat kerrostua kostealle hapettomalle alustalle ja maatuivat muodostaen turvetta ja aikaa myöten turvekerrostumia.
Vesistöjen umpeenkasvu voi tapahtua matalissa ja pienialaisissa vesistöissä pinnanmyötäisesti tai pohjanmyötäisesti. Niukkaravinteiset vesistöt soistuvat pinnanmyötäisesti ja ravinteiset pohjanmyötäisesti. Pinnanmyötäisessä kasvussa rahkasammalkerros leviää veden pinnalle kelluvana lauttana ja lopulta koko vesistö umpeutuu pinnalta. Jatkuvan turpeenmuodostuksen seurauksena myös vesitila pohjan ja kasvilautan välillä täyttyy turpeesta.
Rahkasammalta (Sphagnum)
Pohjanmyötäisessä umpeenkasvussa vesistö kasvaa umpeen altaassa kasvavan limnisen ranta- ja vesikasvillisuuden johdosta. Geologian tutkimuskeskuksen tutkimista soista vesien umpeenkasvun seurauksena Lapissa ja Pohjois-Pohjanmaalla on syntynyt 13 %, Etelä-Suomen maakunnissa lähes 50 %.
Kuva: Järvestä suoksi 1) Kallio 2) Moreeni 3) Savea joka jäännöstä merivesiajalta 4) Järven syvimpiin osiin kertynyttä kuollutta kasvustoa ym orgaanista materiaalia 5) Turvekertymää 6) Jos sateen määrä on riittävä, voi suosta muodostua keidassuo
Kuva: Anna Åberg, SGU
Keidassuon keskiosassa on paksu turvekerrostuma, joka nostaa keskiosan reunaosia korkeammalle. Keidassuon keskiosa saakin ravinteita ainoastaan sadevedestä ja on siksi hyvin karu kasvupaikka.
Suot jaetaan usein neljään päätyyppiryhmään: korvet, rämeet, nevat ja letot. Korvet ovat usein reheviä ja niissä voi kasvaa suuriakin puita, lähinnä kuusta ja koivua. Myös rämeillä voi kasvaa puita, yleensä pieniä kitukasvuisia mäntyjä. Nevat ja letot ovat märkiä ja puuttomia soita, jotka erottaa toisistaan usein vain sammallajistoa tutkimalla.
Jään vetäydyttyä jääkauden jälkeen 10 000 vuotta sitten nykyisestä Kauniaisista oli nähtävissä Yoldiameressä vain pari pientä luotoa: muun muassa nykyiset Gränkull (67 m) ja Kasavuori (64 m) ja Kiikarivuori. 4 000 vuotta sitten Kauniaisten alueesta oli maankohoamisen vuoksi tullut osa sisäsaaristoa.
Träskmossen oli 7000 vuotta sitten Litorinameren merenlahtea. Suo on muodostunut lahden kurouduttua järveksi ja järven myöhemmin umpeenkasvettua.
Mitä täältä löytyy?
Gallträskin pinta-ala on 11,7 hehtaaria ja sen keskisyvyys noin 1,5 metriä. Järven orgaanista ainesta sisältävän liejukerroksen paksuus vaihtelee 3-5 m välillä. Liejukerroksen alapuolella on savesta ja hiekasta koostuva pohja, joka on paikoin monen metrin paksuinen.
Träskmossen on rauhoitettu suoalue, jonka kokonaispinta-ala on 4,5 hehtaaria. Se on paikallisesti merkittävä nähtävyys ja edustava näyte kohosuosta.
Suon halki kulkee puolen kilometrin mittainen pitkospuuverkosto. Suon länsiosassa on noin 250 metriä pitkä esteetön pitkospuureitti ja levähdyspaikka. Levähdyspaikalta itään kulkeva kapeampi pitkospuureitti päättyy Gallträskin länsirannalle.
Reitin varrella on opastekylttejä, joissa kerrotaan alueen historiasta ja luonnosta.
Träskmossen on keskiosiltaan varsin luonnonmukainen ja sen kasvillisuus on tyypillistä kohosuon kasvillisuutta. Träskmossenissa on kolmea eri suotyyppiä .
Alueella kasvaa mm. kanervaa, suokukkaa, mutasaraa, juolukkaa, suopursua, mustikkaa, variksenmarjaa ja karpaloa. Alueelle on istutettu myös Suursuolta kasviharvinaisuutta, pikkukihokkia (Drosera intermedia) vuonna 1986.
Alueella saa marjastaa sekä sienestää.
Suojelualueen rauhoitusmääräyksien mukaan koirien ulkoiluttaminen alueella on kielletty. Suoluonto on erittäin herkkä. Koirien virtsa ja ulosteet toimivat lannoitteina ja niillä saattaa olla kielteisiä vaikutuksia suon kasvillisuuteen.
Alueen suojelupäätös on tehty vuonna 1988, jolloin maastopyöräily ei ollut yhtä suosittu, kun se on tänä päivänä. Näin ollen alueen suojelumääräyksiin ei silloin ole katsottu aiheelliseksi sisällyttää pyöräilykieltoa. Koska pyöräily kuitenkin saattaa vahingoittaa maastoa tai vaikuttaa epäedullisesti alueen kasvillisuuteen, tulisi sitä alueella välttää.
Tehtävät:
Kulje pitkospuureittiä ja tutustu Träskmosseniin
1. Kerro havaintojesi perusteella millaisia suotyyppejä Träskmossenilla esiintyy. Selitä mahdollisimman yksityiskohtaisesti mihin tiettyihin yksityiskohtaisiin havaintoihin vastauksesi perustuu.
2. Miksi suot ovat niin tärkeä osa ekosysteemissämme?
3, Urbanisaatiosta huolimatta, löydätkö merkkejä muinaisrannasta nollapisteessä?
4. Soistuminen etenee ja Gallträskiä ruopataan tarvittaessa.
Onko kyseessä ravintorikas vai niukkaravinteinen järvi, nollapisteessä nähtävän umpeenkasvun perusteella?
5. Ota kuva jostakin henkilökohtaisesta esineestä tai itsestäsi WP 1:n penkkien luona. Liitä kuva logiisi.
Voit logata löytösi kun olet lähettänyt vastauksesi kätkön omistajalle. Ethän kirjoita vastauksia loggaukseesi, mutta muista liittää kuva! Sinun ei tarvitse odottaa lupaa loggaukseen. Otan yhteyttä, mikäli vastauksissasi on tarkennettavaa.
Källor / Lähteet:
GTK.fi
Geologia.fi
Åberg, Susanne: Litorinameren ylin ranta Suomessa, Pro gradu -tutkielma, HY 2013
Kauniainen.fi
Wikipedia.com
SGU.se
Freeflagicons.com
