På platsen vid Mullramlet

I Blaikfjällets naturreservat, där du befinner dig just nu, bildar bäckar raviner i skiffern som blottlägger orstenar, vilka ligger som bullersten i bäcken. Här på platsen, i Mullramlet, har bäcken skurit sig djupt ned i marken och du kan titta närmare på de stenar som finns i bäckens närmaste omgivning. Vid ravinen på platsen kan du se hur marken utsätts för en ständig process av erosion vilket gör att du på ett åtkomligt sätt kan studera orstenar som annars finns gämda i omgivande bergart. 

Vägen till stigstarten plogas inte vintertid och under vintern är ravinen snötäckt. Under bedrivs jakt i området.

Här har jag upptäckt en linsformad orsten med mönster i vitt och brunt

Orsten

Orsten kallas även i folkmun för stinksten eller stinkkalk på grund av den illaluktande doft som framträder då man klyver stenen. 

Här vid Mullramlet kommer du till en bäckravin där vattnet blottat orstenar ur den omgivande skiffern. Här kan du se orstenar vilka är kalkkonkreationer, det vill säga, elipsformade kristallisationer av kalk i alunskiffer. Skiffret är lerslam som omvandlats. Kalk som först var jämnt fördelat i lerslammet, samlade sig till vissa kristallisationcentra och växte sedan ut till dessa ofta mycket regelbundet formade kalkklumpar. Dessa ligger alltså i svart skiffer och man ser på ytan av stenarna rester av dessa skifferlager som buktade sig uppåt och nedåt, då orstenen växte.

I samband med fjällens veckningsprocess utsattes skiffern, med orstenarna, för stora påfrestningar vilka resulterade dels i glidningar utefter orstenens ytor, med uppkomst av blanka glidytor (harneskytor) som följd, samt som sprickbildningar i själva orstenen efter ett regelbundet mönster. 

Dessa ytor läktes ihop genom kalkspat, som kom från orstenen. Sedan orstenen blottats från skiffern har kalkspaten i sprickorna börjat utlösas genom vittring, varför sprickorna nu framträder som fåror i orstenens yta. I botten på dessa fåror kan man se den ljusa kalkspaten som så att säga kittar ihop bitarna som orstenen är hopsatt av. På ytan kan man även se bruna kristaller som består av svavelkis och som även finns i den omgivande alunskiffern.

Orstenarna innehåller ofta fossiler från lågt stående djur, typ trilobiter, ostracoder, som talar om att de här stenarna bildades under den överkambriska tiden.

Kambrium

Kambrium är en geologisk period under den paleozoiska eran och rymmer tiden 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan. Kambrium följer på ediacara, och representerar tidsperioden före ordovicium. Basen av kambrium definieras till de första fyndet av spårfossilet Phycodes pedum. GSSPn för gränsen ediacara-kambrium ligger vid Fortune Head, Newfoundland i Kanada.

Namnet kambrium som geologisk tidsperiod föreslogs första gången av Adam Sedgwick 1835, sedan hans studerat en lagerföljd i norra Wales. Sedgwicks kambrium kom delvis att gå omlott med den av Roderick Murchison 1839 föreslagna periodindelningen silur. Kambriums gräns framåt i tiden kom inte att fastställas förrän 1879, då Charles Lapworth införde benämningen ordovicium för det dubbelperiodiserade tidsintervallet

Den största händelsen inom Kambrium är att livet i vattnet började på allvar, det marina djurlivet inte bara ökade utan varelserna började få skelett också vilket tidigare var omöjligt för det fanns nästan inget syre i luften. Nu när dom hade fått skelett så var det ju möjligt för dom att lämna kvar fossila rester och forskarna har analyserat och forskat vidare men inte kommit fram till någon logisk lösning varför djuren helt plötsligt började producera hårddelar, d v s skelett. Denna märkliga händelse kallar man för den “kambriska explosionen”. Men hur kunde djurlivet i vattnet börja? I början (urtiden) så var luften helt syrefri men den har sakta ökat till dom 21 % som vi är vana vid och luften har blivit mer och mer ren från stora vulkanmoln och solljuset har letat sig fram till jorden. När solljuset kom så började alger att utvecklas på grundare vatten och djuren som tidigare fick näring på syntetisk väg började anpassa sig och utveckla sig till algätare. Och när syret ökade till sin normala nivå så kunde djuren utveckla ett skelett och bli skaldjur t ex trilobiter som man har hittat några fossiler ifrån. En kort sammanfattning av Kambrium tiden skulle kunna vara att jorden har utvecklat syre och släppt in solljus så att dom havslevande djuren kan utveckla sig och få ett skelett, än inga djur på land.

I Sverige finns det kambriska bergarter i Skåne, Västergötland, Öland, Östergötland, Närke, Jämtland samt Lappland.

Eartcachen; frågor att besvara:

För att få logga denna EarthCache så måste du besöka de ovanstående koordinaterna samt skicka in svar på frågorna nedan till mig. Du behöver inte vänta på svar från mig, utan det är bara att skicka iväg din logg när du har skickat svaren till mig. Om ni är flera som loggar EarthCachen så räcker det om en person skickar in svar, men skriv vilka nick som är med och loggar. Om inte dessa kravs följs så kan din logg raderas av mig.

1 Orstenen beskrivs ofta vara linsformad, men hur ser orstenar ut på denna plats, varför tror du de ser ut så, beskriv.

2 Orstenen kan ha vita eller rostbruna fält eller ränder. a) Vad består det vita fälten på stenen av? b) Vad består det bruna fälten av?

3 Vid waypoint "orsten 2" finns orsten som med lite fantasi mönstrad som en sköldpadda. Ange diametern på stenen (av den del som är synlig ovan jord och skiffer)  OBS! ingen spoilerbild på denna sten i loggen.

4 De flesta orstenar befinner sig i eller nära bäckfåran. Kan du på platsen se orstenar inne i skiffern? Beskriv vad du ser.

5 Frivilligt: Ladda upp en bild på dig och/eller din GPS vid platsen till din logg. Detta är helt frivilligt och är inget krav för att få logga.