På platsen vid Mullramlet

I Blaikfjällets naturreservat, där du befinner dig just nu, bildar bäckar raviner i alunskiffern som blottlägger orstenar, vilka ligger som bullersten i bäcken. Här på platsen, i Mullramlet, har bäcken skurit sig djupt ned och ravinsidorna är inte klädda med växtlighet, då alunskiffern ständigt rasar ned i bäcken. Det gör att du kan studera alunskiffret här på platsen. 

Vägen till stigstarten plogas inte vintertid och under vintern är ravinen snötäckt. Under bedrivs jakt i området.

Bäckravinen vid mullramlet

Alunskiffer

Alunskiffer är en bergart som förekommer i den så kallade Alunskifferformationen, en litostratigrafisk bergartsformation som förekommer på flera platser i Sverige. Alunskifferformationen finns som ytberggrund längs fjällranden vilket du kan se ett exempel på här vid Mullramlet. Här vid mullramlet finner du alunskiffer som blottats eftersom det ständigt pågår en erosion, nederbörd och temperaturskillnader,  i området och i ravinen kan du studera hur alunskiffern ser ut just här, vilket kan skilja sig från andra delar i landet. På bilden nedan kan du se alunskifferns förekomst i Sverige. Just här på platsen är det en förekomst av alunskiffer i kanten av fjällkedjan.

Alunskiffer ett lerskiffer som under hårt tryck hårdnat till en skivig bergart men som också har höga halter av organiskt material och svavel. Alunskiffern är alltså uppbyggd av sedimentära bergarter som bildades under kambrium och den äldre delen av ordovicium för 515–485 miljoner år sedan. Det sediment som blev alunskiffer avsattes i en syrefattig miljö på havsbottnen. Sedimentet hade en hög andel organiskt innehåll, vilket gör att alunskiffer får en lätt doft av petroleum. Vid repning av ytan med metall får alunskiffer ett brunt streck.

Det finns även andra kambriska svarta skiffrar och slamstenar i norra Sverige, men dessa saknar ofta alunskifferns karaktäristiska drag. Dessa hänvisas till exempel i Jämtland till Kläppeformationen.

Alunskiffer har länge haft stor ekonomisk betydelse och den har fått eftersom den tidigare bröts för utvinning av alun. Vid Andrarums alunbruk i Skåne förekom en omfattande utvinning av alunskiffer under två hundra år från starten på 1630-talet. Under andra världskriget var alunskiffer en mycket viktig källa för den inhemska produktionen av petroleum, då den innehåller höga halter av kerogen, ett organiskt ämne som kan omvandlas till petroleum. En av de anläggningar, där man försökte utvinna olja från alunskiffer under andra världskriget fanns på Kinnekulle i Västergötland. Svenska skifferoljeaktiebolaget bedrev verksamhet i Kvarntorp i Närke under andra världskriget och perioden efteråt, då det rådde brist på petroleum. 

Alunskiffer kan vara förhållandevis rik på uran och har därför vid brist på uran ur högvärdiga källor en viktig position ur energisynpunkt. Värdet av uranet och oljan i den svenska alunskiffern är många hundra miljarder kronor. I Sverige har det funnits en anläggning för utvinning av uran som låg i Ranstad mellan Skövde och Falköping. Här utvanns uran från alunskiffer mellan 1965 och 1969.

Blåbetong, en typ av lättbetong (alternativt gasbetong) som numera inte säljs, har fått sitt namn efter den blåsvarta färg som kännetecknar den uranrika alunskiffer som utgör huvudingrediensen. Anledningen till att blåbetong ej längre tillverkas, är att den avger ohälsosam gammastrålning samt radon, en sönderfallsprodukt från uran. Själva produkten är också matt blå till färgen med en struktur som liknar stelnad tvättsvamp. Blåbetong har i stor utsträckning använts som byggnadsmaterial, främst för väggar men även för bjälklag. Det förekommer också att kross av blåbetong använts som fyllning i bjälklag.

Alunskiffer innehåller ofta höga halter av giftiga grundämnen och är lättvittrad då den exponeras. Arsenik, kadmium, koppar, molybden,nickel, uran, vanadin och zink frigörs och kan spridas i grundvattnet då alunskiffer påverkas av kemisk vittring. Detta är viktiga kunskaper för vår miljö och framtida dricksvatten. Alunskiffer innehåller så kallade sulfider som, då de vittrar, bildar svavelsyra vilket kan göra att kraftigt försurat och förorenat lakvatten bildas.

Svenska fjällkedjan

I slutet av Prekambrium, för 700-600 miljoner år sedan, började jordskorpan i västra delen av den Fennoskandiska skölden tänjas ut och spricka upp. Sediment, främst sandstenar, avsattes i lokala förkastningsbassänger, och diabasmagma trängde upp längs sprickor från jordens inre. Diabasgångar på flera ställen i fjällkedjan som bildades vid denna uppsprickning har daterats till ca 610 miljoner år. Detta representerar den tidpunkt då Fennoskandia började skiljas från Nordamerika i väster.

Vid början av Kambrium, för ca. 540 miljoner år sedan, hade kontinenten skiljts åt och en ny ocean, Iapetushavet, bildats i väster. Samtidigt som djuphavssediment avsattes i denna ocean, avsattes sediment som blev till sandsten och alunskiffer uppe på kontinenten i öster, som var täckt av ett grunt hav.

Under Ordovicium, för ca. 500-450 miljoner år sedan, började Iapetushavet återigen slutas genom subduktion längs kontinent-kanterna eller utmed öbågar längre ut till havs. I väster avsattes därmed både vulkaniter och sediment, medan den rena sediment-avsättningen fortsatte i öster med kalkstenar och skiffrar. Den kaledoniska veckningen  fick ordentlig fart vid slutet av silur. Episoder med deformation och metamorfos under ordovicium tyder på tidiga kollisioner mellan dessa öbågar och själva kontinentkanten. Under lång tid pressades berget ihop nere i havet men under slutet av silur trycktes bottnen upp över havsytan och kom att resa sig tusentals meter över havet. 

Eartcachen; frågor att besvara:

För att få logga denna EarthCache så måste du besöka de ovanstående koordinaterna samt skicka in svar på frågorna nedan till mig. Du behöver inte vänta på svar från mig, utan det är bara att skicka iväg din logg när du har skickat svaren till mig. Om ni är flera som loggar EarthCachen så räcker det om en person skickar in svar, men skriv vilka nick som är med och loggar. Om inte dessa kravs följs så kan din logg raderas av mig.

1. Se dig omkring på denna plats vid Mullramlet, beskriv färg/färger, form, hårdhet av skiffern i branten/ravinen. Hur är skiffern i de mer kompakta delarna orienterad? Vad ror du detta beror på? Vad beror eventuella färgskiftningar på?

2. Kan du se om alunskiffern uppe i ravinen, på mitten eller nere vid vattnet är likadan? Består  hela branen av skiffer med samma struktur och utseende? Vad skiljer sig?

3. Vid waypiont "alun 2", Uppskatta hur djupt har bäckfåran skurit ned i ravinen. (Ravinsidans höjd). Om du tar på alunskiffern, kan du känna en doft från alunskiffern här på platsen?

4. Frivilligt: Ladda upp en bild på dig och/eller din GPS vid platsen till din logg. Detta är helt frivilligt och är inget krav för att få logga.