Tämä on maakohde, earth cache, jonka loggaaminen löydetyksi edellyttää, että tutustut kohteen geologiseen opetukseen ja vastaat kysymyksiin. Vastauksesi lähetät helpoiten message centerin kautta.
Myöhäis-Veikselin jälkeen Itämeren historia on tarkasti tunnettu. Jäätikkö alkoi vetäytyä Itämeren altaan alueelta noin 16 000 vuotta sitten, jolloin muodostui Baltian jääjärven alkuvaihe. Tämän jälkeen Itämeressä ovat vaihdelleet meri- ja järvivaiheet. Baltian jääjärvivaihe päättyi, kun jäätikkö oli vetäytynyt Toisen Salpausselän sisäpuolelle Suomen alueella.
Geoisostaattinen maankohoaminen johtuu siitä, että jääkauden aikaisen mannerjäätikön sulaessa maankuori pyrkii tasoittumaan isotaattisesti jäätikön massan poistuttua. Noin 3 km paksuinen mannerjäätikkö oli muodostanut Suomen alueen kallioperään laajan painanteen Veiksel-jääkauden aikana ja näkyvä maankohoaminen on alkanut Veiksel-jääkauden mannerjäätikön alkaessa sulaa noin 13 900 vuotta sitten Suomen alueelta. Suomessa yleisin soistumistapa jäätikön häviämistä seuranneena aikana oli mineraalimaan primäärinen soistuminen.
Mannerjäätikön silottaman maankamaran epätasaisuuksiin kertyi vettä mataliksi järviksi. Monet kallioperän murrokset olivat jääkauden aikana täyttyneet kivellä, soralla ja moreenilla. Vaikka mannerjäätikön sulamisvedet huuhtoivat kalliomurroksia esille, järvet jäivät varsin mataliksi.
Kun jäät olivat jääkauden jälkeen sulaneet ja väistyvä vesi oli vapauttanut maa-alueita, syntyivät otolliset olosuhteet soiden muodostumiselle. Viileässä ja kosteassa ilmastossamme vettä haihtuu vähemmän kuin sataa. Lisäksi maaperämme on suhteellisen tasainen ja kallioperä on hydrogeologisesti lähes vettä läpäisemätöntä.
Jäätikön jälkeensä jättämä moreeni oli kasveille huomattavasti ravinteisempi kasvualusta, kuin myöhempien aikojen humuksen peittämä, vettynyt maaperä. Ensimmäiset suot alkoivat syntyä heti mannerjään vetäydyttyä ja sitä seurannen vesivaiheen alta paljastuneen kivennäismaa jouduttua suokasvillisuuden valtaan. Soistumiselle altista maata vapautui valtavia aloja lyhyessä ajassa, sillä jäätikön peräytyminen oli nopeaa ja lisäksi maankohoaminen oli jopa 10 kertaa nykyistä nopeampaa. Soistuminen alkoi maaston painanteista ja vesien vaivaamilta mailta. Varsinainen soistuminen kiihtyi, kun rahka- ja ruskosammalet sekä sarakasvillisuus pääsivät vallalle. Kuolleet kasvinjäänteet alkoivat kerrostua kostealle hapettomalle alustalle ja maatuivat muodostaen turvetta ja aikaa myöten turvekerrostumia. Turvetta syntyy luonnollisissa olosuhteissa soilla noin millimertin vuosivauhdilla.
Vesistöjen umpeenkasvu voi tapahtua matalissa ja pienialaisissa vesistöissä pinnanmyötäisesti tai pohjanmyötäisesti. Niukkaravinteiset vesistöt soistuvat pinnanmyötäisesti ja ravinteiset pohjanmyötäisesti. Pinnanmyötäisessä kasvussa rahkasammalkerros leviää veden pinnalle kelluvana lauttana ja lopulta koko vesistö umpeutuu pinnalta. Jatkuvan turpeenmuodostuksen seurauksena myös vesitila pohjan ja kasvilautan välillä täyttyy turpeesta.
Pohjanmyötäisessä umpeenkasvussa vesistö kasvaa umpeen altaassa kasvavan limnisen ranta- ja vesikasvillisuuden johdosta.
Järvestä suoksi
Järven syvimpiin osiin kertyy kuollutta kasvustoa ym orgaanista materiaalia joka muuttuu turpeeksi
Suomen suot ovat muodostuneet edellisen jääkauden jälkeen kolmella eri syntytavalla: vesistöjen umpeenkasvun seurauksena, metsämaan soistuessa tai merestä kohoavan maan soistumisen kautta.
Erilaisia suotyyppejä on kymmenittäin. Suot voidaan jakaa karkeasti avosoihin ja puustoisiin soihin. Aimo Kaarlo Cajanderin muodostaman järjestelmän mukaan, aavosuot jakaantuvat karuihin nevoihin ja ravinteikkaisiin lettoihin. Puustoisten soiden karummat suotyypit ovat mäntyvaltaisia rämeitä ja rehevämmät korpia, joissa pääpuulajina on usein kuusi.
Korvet ovat usein reheviä ja niissä voi kasvaa suuriakin puita, lähinnä kuusta ja koivua. Myös rämeillä voi kasvaa puita, yleensä pieniä kitukasvuisia mäntyjä. Nevat ja letot ovat märkiä ja puuttomia soita, jotka erottaa toisistaan usein vain sammallajistoa tutkimalla.
Aapasuo on suoyhdistymätyyppi, jossa suoalueen keskikohta on selvästi sen reunoja alempana. Aapasuot ovat yleensä suuria avosoita. Keskeltä ne ovat hyvinkin märkää nevaa tai lettoa, koska vesi valuu kohti keskustaa. Aapasoiden reunoilla on tavallisesti korpia tai rämeitä.
Palsasuo on aapasoita muistuttava suoyhdistymätyyppi, jossa esiintyy routaytimisiä turvekumpuja, palsoja. Palsasuot koostuvat palsakummuista ja niiden väleissä olevasta aapasuosta. Palsasoita kutsuttiinkin aiemmin kumpusoiksi. Palsakummut voivat olla jopa 5–7 metriä ympäristöään korkeampia, tavallisimmin kuitenkin 2–4 metriä, ja kymmenien metrien levyisiä.
Keidassuon keskiosassa on paksu turvekerrostuma, joka nostaa keskiosan reunaosia korkeammalle. Keidassuon keskiosa saakin ravinteita ainoastaan sadevedestä ja on siksi hyvin karu kasvupaikka. Keidassuon märkiä painanteita nimitetään kuljuiksi ja niihin saattaa muodostua pieniä lampia. Rämemättäät eli kermit erottavat kuljut toisistaan. Allikko on kohosuolla oleva avovetinen vesiallas, kooltaan muutamasta metristä aina sataan metriin.
Mitä täältä löytyy?
”Suo on kenties maailman suomalaisin maisema. Suon tuoksussa ja tunnelmassa rauhoittuu kiireisinkin ihmismieli. Askeleet vain kopisevat, kun ihanasti harmaantuneet pitkospuut johdattavat kulkijan syvemmälle suomaiseman rauhaan. Hoppu unohtuu, ja tekee mieli kyykistyä katselemaan suon pienimpiäkin eliöitä”
~ Retkipaikka
Marttilan korven eräreitistö on polkuverkosto, jolla voit tehdä pitemmän tai lyhyemmän päiväretken. Alueelta löytyy tulentekopaikkoja, laavuja ja käymälöitä. Voit tutustua reitteihin tarkemmin täällä.
Alue koostuu vaihtelevista suoalueista, puustollista suota täällä on yhteensä 162 ha. Eri kohteideissa suotyypit ja kasvillisuus vaihtelee, joten alueella pääsee ihailemaan useita eri suotyyppejä. Soiden välissä on metsää ja kallioita, merkkejä jääkaudesta on Marttilan korven eräreitistollä paljonkin, eri kokoisia siirtolohkareita löytyy runsaasti ja muinaisrantaakin voi halutessaan käydä ihailemassa.
Uhanalaisia kasveja on tavattu aluella, mm. lännenmunuaisjäkälä ja jokisätkin. Myös liito-oravia löytyy alueelta.
Alue on osa Natura 2000 -suojelualuetta.
Geokohde esittelee kahta, hyvin erilaista suoaluetta.
Koko alueen Natura 2000 alue koostuu vaihtelevista suoalueista. Täältä löytyy konsentrinen kermikeidas, jossa on pieniä allikoita. Myös minerotrofinen ja vetinen laidealue on löydettävissä, samoin tasaista lyhytkortista nevaa. Välimaasto on harjumaista hiekkakangasta jossa kalliokankaita.
Nollapisteelle kävellessä maasto hieman vaihtelee, pitkospuut vievät suon yli. Jos jatkat vielä hieman eteenpäin täältä, pääset laavulle ja käymäläkin löytyy laavun vierestä. Neljännelle pisteelle kävellään suon reunaa seuraten, metsäpolkua pitkin. Neljänneltä pisteeltä löytyy laavu ja tulentekopaikka. Kolmannelle pisteelle mentäessä kuljetaan kallion yli. Märällä kelillä kallio onhyvin liukas!
Koska kyseessä on suoalue, suosittelen kumisaappaita. Paikoitellen maasto voi olla hyvinkin liukas!
Tehtävät:
1. Kun katsot maastoa: Onko kyseessä aapasuo, palsasuo vai kohosuo? Miten päädyit tähän?
2. Cajanderin määritelmän mukaan: mitä suotyyppejä löydät havaintokohdissa, nollapiste ja WP 3?
3. Miten maasto eroaa toisistaan havaintokohdissa? Mistä teidämme että olemme kuitenkin suoalueella?
4. Kauanko aikaa menee metrisen turvekerroksen kasvuun keskimäärin?
WP 2 & WP 4:
5. Ota kuva itsestäsi (tai jostakin sinulle kuuluvasta) niin että esimerkkikuva tekstit näkyvät kuvissasi ja liitä kuvat logiisi.
Voit logata kätkön lähetettyäsi vastaukset kätkön omistajalle. Jos vastauksissa on tarkennettavaa, omistaja ottaa sinuun yhteyttä.
Detta är en Earth cache. För att logga cachen, skall du bekanta dig med ställets geologiska beskrivning och svara på uppgifterna.
Dina svar sänder du lättast via message center.
Sedan slutet av Weichsel istiden är Östersjöns historia välkänd. Glaciären började dra sig tillbaka från Östersjöbassängen för cirka 16 000 år sedan, när det första skedet av Baltiska issjön bildades. Efter detta har havs- och bräckvattenfaser varierat i Östersjön. Den baltiska issjöfasen avslutades när glaciären hade dragit sig tillbaka bakom Lilla Salpausselkä i Finland.
Geoisostatisk landhöjning sker, då jordskorpan tenderar att plana isostatiskt efter att glaciärens massa avlägsnats. En cirka 3 km tjock kontinental glaciär hade bildat ett omfattande tryck på berggrunden i Finland under Wichsel-istiden, och den synliga landhöjningen har startat när den kontinentala glaciären från Weichsel började smälta för cirka 13 900 år sedan.
Vatten samlades i ojämnheter i berggrunden, som utjämnats av den kontinentala glaciären, och bildade grunda sjöar. Många sprickor i berggrunden hade fyllts med sten, grus och morän under istiden. Även om smältvattnet från den kontinentala glaciären sköljde ur bergsprickorna, förblev sjöarna ganska grunda.
När isen smultit efter istiden och vattnet frigjort landområden uppstod gynnsamma förutsättningar för bildandet av myrar. I vårt svala och fuktiga klimat avdunstar det mindre vatten än det regnar. Dessutom är vår mark relativt platt och hydrogeologiskt är berggrunden i Finland är nästan ogenomtränglig för vatten.
När isen hade smält var den morän som glaciären och smältvattnet lämnade efter sig, ett betydligt mer näringsrikt botten för växter än senare tiders humustäckta, vattendränkta jord. De första träsken började dyka upp omedelbart efter att den kontinentala isen hade dragit sig tillbaka, när mineraljorden som exponerades togs över av träskvegetation.
Enorma träskområden frigjordes på kort tid, eftersom glaciären drog sig tillbaka snabbt och dessutom var landhöjningen upp till 10 gånger snabbare än idag. Försumpningen började i sänkor där vatten samlats och områden som var våta.Själva försumpningen accelererade när vit- och bladmossor samt halvgräsena tog över. De döda växtresterna började samlas i det fuktiga, syrefattiga underlaget, bröts sönder och bildade torv och med tiden torvavlagringar. Den vanligaste typen av försumpning i Finland, efter att glaciärerna fösvunnit, var primär försumpning av mineraljorden. Normalt produceras torv på myrarna med en hastighet av cirka en millimeter per år.
Igenväxningen av våtmarker sker huvudsakligen på två sätt; antingen vid ytan i näringsrika, eutrofa vatten eller på bottnen i näringsfattiga, oligotrofa vatten. Vid yttillväxt sprider sig vitmossan på vattenytan som en flytande flotte, och så småningom täcks hela våtmarken av mossa. Till följd av kontinuerlig torvbildning fylls även vattenutrymmet mellan bottnen och växtflotten med torv.
I igenväxningen nära bottnen blir sjön (vattenområdet) igenvuxen på grund av strand- och vattenvegetationen som växer i sjön.
Figuren visar utvecklingen av en sjö till en torvmark 1) Berggrunden 2) Morän 3) Lera som avsatts då området var täckt av havsvatten. 4) I de djupaste delarna av sjön avsätts gyttja som till stor del består av rester från de organismer som levt i sjön. 5) Längs sjöns stränder byggs torv upp av rester från de växter som funnits på platsen. 6) Är nederbörden tillräckligt riklig kan kärret övergå i en välvd mosse (Högmosse).
Illustration: Anna Åberg, SGU
Finlands myrar har bildats efter den senaste istiden på tre olika sätt: som ett resultat av igenväxning av vattenförekomster, som ett resultat av försumpning av skogsmark eller genomför sumpning av mark som frilagts genom landhöjning.
Det finns dussintals olika typer av träsk. Myrar kan grovt delas in i öppna och trädbevuxna myrar. Enligt systemet skapat av Aimo Kaarlo Cajander delas öppna kärr in i karga fattigkärr (”neva”) och näringsrika kärr (”letto”). Myrar med träd indelas i de kargare tall myrarna (”räme”) och mer frodiga skogskärren (i Sverige sumpskog), där det huvudsakliga trädslaget ofta är gran.
Skogsärren är ofta frodiga och där kan växa stora träd, mest gran och björk. Som namnet säger, kan det växa träd även på tallmyrar, vanligtvis små, förkrympta tallar. Fattig- och rikkärr är blöta och trädlösa myrar, som ofta kan särskiljas från varandra endast genom att undersöka mosslagret.
Aapamyr är en kombinationsmyr, där den centrala delen av myren ligger lägre ner än de omgivande kanterna. Aapamyrerna är ofta stora, öppna myrar. Den centrala delen är ett mycket fuktigt rik eller fattigkärr, eftersom vattnet rinner ner mot mitten. På kanterna dominerar tall myrar och skogskärr.
Palsmyrar är en typ av kombinationsmyr som liknar aapamyrar, men där det finns torvhögar med en kärna av frost, palsar. Palsamyrar består av palshögar med aapamyr mellan dem. En pals kan vara upp till 5–7 meter hög, men vanligtvis omkring 2–4 meter, och tiotals meter bred.
Högmosse är en välvd mosse som är högst i den centrala delen, där den består av ett tjockt lager torv. Högmossens centrala del får näring endast från regnvatten och är därför en mycket karg växtplats. Högmossens våta sänkor kallas höljor (”kulju”) och det kan bildas små dammar i dem. "Kermi" är en torrare tuva som skiljer gölarna från varandra. Myrtjärn (finskans alikko) är en öppen vattenbassäng, en större göl, på en högmosse, storleken varierar från några meter upp till hundra meter.
Vad finns här?
"Träsk är kanske det mest finländska landskapet i världen. Även det mest upptagna mänskliga sinnet lugnar ner sig i doften och atmosfären av myren. Stegen ekar på de underbart grånade spångarna som leder vandraren djupare in i kärrlandskapets lugn. Brådskan är bortglömd, och du känner för att huka dig ner för att titta på även de minsta organismerna i träsket"
~ Retkipaikka
Marttila vildmarksled är ett nätverk av stigar som du kan använda för en längre eller kortare dagsutflykt. Det finns platser att göra upp eld på, vindskydd och toaletter på området. Du kan läsa mer om rutterna här.
Området består av varierande myrområden, här finns totalt 162 ha delvis trädbevuxen myr. Typerna av kärr och växtlighet varierar på olika ställen, så du kan beundra flera olika typer av kärr i området. Det finns skog och klippor mellan myrarna, det finns många tecken på istiden på området, bland annat flyttblock av olika storlekar och en fornstrand.
Utrotningshotade växter har hittats i här, t.ex. västlig njurlav och jättemöja. Flygekorrar kan också hittas i området.
Området är en del av Natura 2000-området.
Själva earth cachen för dig till två olika myrområden som skiljer sig en hel del från varandra.
Hela Natura 2000-området i området består av varierande träskmarker. Här kan du hitta en koncentrisk högmosse med små källor. Ett minerotrofiskt och vattnigt kantområde kan också hittas, liksom en slät, gråsbevuxen fattigmyr. Den mellanliggande terrängen består av skogsbevuxna sandåar och små bergsklackar.
När man går till nollpunkten varierar terrängen lite, en spång för över träsket. Om du fortsätter lite längre fram kommer du till ett vindskydd och en toaletten finns bredvid den. Till fjärde punkten går du längs med träskets kant, längs en skogsstig. Vid den fjärde punkten finns ett vindskydd och en plats för att göra upp eld. När du går till den tredje punkten går du över ett litet berg. Vid blött väder är berget väldigt halt!
Eftersom det är ett sumpigt område rekommenderar jag gummistövlar. På sina ställen kan terrängen vara mycket hal!
Uppgifter:
1. När du tittar på terrängen: Är det frågan om en högmosse, aapamyr eller palsmyr? Hur kom du till den slutsatsen?
2. Enligt Cajanders indelning: vilka typer av kärr hittar du vid punkterna, nollpunkten och WP 3?
3. Hur skiljer sig terrängen vid punkterna? Hur kan vi ändå veta att vi är på en myr?
4. Hur länge, på ett ungefär, tar det för en meter torv att bildas?
Vid WP 2 & WP 4:
5. Ta en bild på dig själv (eller något som tillhör dig) så att texterna syns i bilden, se exempelbilden, och lägg till bilderna i din loggning.
Du kan logga cachen efter att ha skickat svaren till cachens ägare. Skriv inte svarena i loggningen, men lägg till bilden! Om svaren kräver förtydliganden kommer ägaren att kontakta dig.
This is an Earth cache. To log the cache, you must read the geological description of the place and answer the questions. The easiest way to send the answers is using the message center.
Since the end of the Weichsel Ice Age, the history of the Baltic Sea is well known. The glacier began to retreat from the Baltic Sea basin about 16,000 years ago, when the first stage of the Baltic Sea was formed. After this, marine and brackish water phases have varied in the Baltic Sea. The Baltic glacial lake phase ended in Finland, when the glacier had retreated behind Salpausselkä.
Geoisostatic land uplift occurs, as the earth's crust tends to flatten isostatically after the mass of the glacier is removed. A continental glacier about 3 km thick had formed an extensive pressure on the bedrock of Finland during the Wichsel Ice Age, and the visible land uplift has started when the Weichsel continental glacier began to melt about 13,900 years ago.
Water collected in irregularities in the bedrock leveled by the continental glacier, forming shallow lakes. Many cracks in the bedrock had been filled with stone, gravel and moraine during the Ice Age. Although the meltwater from the continental glacier washed out of the rock fissures, the lakes remained quite shallow.
When the ice melted after the ice age and the water freed land areas, favorable conditions arose for the formation of bogs. In our cool and humid climate, less water evaporates than it rains. In addition, our land is relatively flat and hydrogeologically, the bedrock in Finland is almost impermeable to water.
When the ice had melted, the moraine left behind by the glacier and the meltwater was a much more nutritious bottom for plants than the humus-covered, waterlogged soil of later times. The first swamps began to appear immediately after the retreat of the continental ice, when the exposed mineral soil was taken over by swamp vegetation.
Enormous swamp areas were released in a short time, as the glacier retreated quickly and, moreover, land uplift was up to 10 times faster than today. The swamping began in depressions where water collected and areas that were wet. The swamping itself accelerated when white- and leaf mosses and semi-grasses took over. The dead plant remains began to accumulate in the moist, oxygen-poor substrate, breaking down and forming peat and, over time, peat deposits. The most common type of waterlogging in Finland, after the glaciers receded, was primary waterlogging of the mineral soil. Under natural conditions, peat is produced in bogs at a rate of about one millimeter per year.
The regrowth of wetlands occurs mainly in two ways; either at the surface in nutrient-rich, eutrophic waters or on the bottom in nutrient-poor, oligotrophic waters. During surface growth, the white moss spreads on the surface of the water like a floating raft, and eventually the entire wetland is covered with moss. As a result of continuous peat formation, the water space between the bottom and the plant float is also filled with peat.
In near-bottom regrowth, the lake (water area) becomes overgrown due to the shore and aquatic vegetation that grows in the lake.
Finnish mires have developed after the previous ice age via three different mechanisms: overgrowth of waters, forest land paludification or because of land uplift.
There are tens of different mire types. Mires can be divided roughly into open and wooded types. In Finland, division is made further based on works by A.K. Cajander’s . Open mire types range from poor open bogs (“neva”) to rch fens (“letto). Wooded types have pine mires (“räme”) and spruce mires (“korpi”)
Spruce swamps are often lush and large trees can grow there, mostly spruce and birch. As the name suggests, it can grow trees even on pine mires, usually small, stunted pines. Open bogs and and rich fens are wet and treeless bogs, which can often be distinguished from each other only by examining the mosses
Aapa moor (from Finnish aapasuo) or string bog is a type of marsh association where the center of the marsh area is clearly lower than its edges. String bogs are usually large open swamps. In the middle, they are very wet poor open bogs (“neva”) to rch fens (“letto), because the water flows towards the center. There are usually pine mires (“räme”) and spruce mires (“korpi”) on the edges of the string bogs.
Palsa swamp is a type of marsh association similar to string bogs, where there are peat mounds with frost cores, palsas. Palsa swamps consist of palsas and string bog between them. A palsa can be up to 5–7 meters high, but usually about 2–4 meters, and tens of meters wide.
A raised bog is an arched bog that is highest in the central part, where it consists of a thick layer of peat. The central part of a raised bog receives nourishment only from rainwater and is therefore a very barren plant site. The wet depressions of the raised bog are called bog hollow ,“kulju” , and small ponds may form in them. Tufts, “kermi”, separate the hollows from each other. Allikko is an open water pool or puddle on a raised bog, ranging in size from a few meters to a hundred meters.
What do you find here?
"The marsh is perhaps the most Finnish landscape in the world. Even the busiest human mind calms down in the smell and atmosphere of the swamp. The steps only echo when the wonderfully grayed duckboards lead the walker deeper into the peace of the marsh landscape. You forget you’re busy, and you feel like crouching down to watch even the smallest organisms in the swamp"
~ Retkipaikka
Marttila wilderness route is a network of trails that you can use for a longer or shorter day trip. There are fire pits, sheds and toilets in the area. You can find out more about the routes here.
The area consists of varying bog areas, there is a total of 162 ha of wooded bog here. The types of marshes and vegetation vary in different sites, so you can admire several different types of bogs in the area. There are forests and rocks between the marshes, there are many signs of the ice age on the Marttila wilderness trail, there are plenty of glacial erractic of different sizes and you can visit a raised shoreline, if you wat to.
Endangered plants have been found in the area, for example river water-crowfoot and Nephroma laevigatum. Siberian flying squirrels can also be found in the area.
The area is part of the Natura 2000 protected area.
The earth cache itself takes you to two different bog areas that are quite different from each other.
The entire Natura 2000 area of the area consists of varying marsh areas. Here you can find a concentric raised bog with small water puddles. A minerotrophic and watery edge area can also be found, as well as a smooth, short-cut open bog. The intermediate terrain is an esker and rocks with forest.
When walking to the zero point, the terrain changes a bit, duckboards take you across the swamp. If you continue a little further from here, you will reach a lean-to , and the toilet can be found here. To the fourth point, you’ll walk along the edge of the swamp, along the forest path. At the fourth point there is a lean-to and a fire place. When going to the third point, you go over the cliff. In wet weather, the rock is very slippery!
As it is a swampy area, I recommend rubber boots. In some places, the terrain can be very slippery!
In order to log the cache, the following questions must be answered and conditions must be met:
At ground zero:
1. 4. Is this a palsa swamp, string bog or a raised bog? Why do you think so?
2. According to Cajander's classification: what kind of different mire types can be seen on the spots, ground-zero and WP 3?
3. How does the terrain differ at the two points? How can you know that you are on a bog?
4. How long, approximately, does it take for one meter of peat to form?
At WP 2 & WP 4:
5. Take a picture of (a part of) yourself or your GPS or similar, so that the text in the example picture can bee seen in the pictures and attach the pictures to your log.
You can log the cache immediately after you have sent your answers to the owner of the cache. The owner will contact you if a more detailed answer is needed.
Lähteet / Källor
geologia.fi
Wikipedia.fi
upmforestlife.com
oulu.fi
freeflagicons.com