Templet
Mitt på Albyberget, i tystnadens sken,
Står ett utomhustempel, vitt och ensamt,
Av målade stockar, av skuggor omgiven,
En gåta för många, en historia glömd.
Vem reste det här? Varför står det så här?
Ett kors av renhet, med cerise tyg som fladdrar,
Ingen vet svaret, men viskningar bär,
Att templet bär hemligheter, som natten förklädd.
När vinden susar, och skuggor blir långa,
Sägs att det hörs röster, från forna dagar,
En plats av mysterier, där minnena sjunga,
Ett tempel av tystnad, där hemligheter lagras.
Så står det kvar, i sin mystik och sitt ljus,
En gåta för alla som vandrar förbi,
Ett utomhustempel, i natten så tyst,
Där Albyberget vakar, och världen blir fri.
The Temple
Upon the crest where Alby’s shadows dwell,
A temple stands, a mystery in white,
Crafted of timber, where soft whispers swell,
A secret kept beneath the cloak of night.
No mortal knows from whence this haven came,
Nor why it gleams beneath the moon's pale gaze,
A cross adorned with cerise, bright as flame,
Holds echoes of forgotten, ancient days.
Perchance it sprung from dreams of peace once sought,
A wish bestowed upon the winds of time,
In silence deep, where every thought is caught,
And stars above weave tales in whispered rhyme.
So stands it still, amidst the tranquil trees,
A riddle for those who dare to draw near,
A temple where the heart finds gentle ease,
In Alby’s realm, where shadows hold their cheer.