Shoppingkvarteren i Sveriges mellanstora städer är som om någon fått uppdraget att bygga en mall för hela landet och bara körde på utan att ens byta typsnitt. De är klonade små universum av samma plåtlådor, samma skrikiga skyltar och samma öde parkeringar som kunde vara kuliss till vilken dystopisk film som helst. Det är som att åka till en ny stad, bara för att landa i exakt samma kopia av den du precis lämnade – en oändlig loop av “kopiera här” och “klistra in där”. Det är tryggt, visst, men också en smula tragikomiskt.