Det var påskafton i lilla Gläntaby, och solen silade sitt ljus ner genom de späda vårträden. Fjädrar vajade i riset utanför husen och barn sprang omkring med korgar i händerna och kinder som rosor, ivriga att hitta så många chokladägg de kunde.
Men Alva, som var åtta och ett halvt och älskade mysterier, letade inte bara efter godis. Hon letade efter något mycket mer hemligt.
En geocache.
Hon hade hört sin storebror nämna den. "Det finns en superklurig gömma i skogen vid stenen som ser ut som en tupp. Men ingen har lyckats öppna den än. Det krävs fingertoppskänsla."
Det var då Alva bestämde sig. Hon skulle bli den första att logga den.
Med kartan i fickan, en penna bakom örat, och en chokladkanin som färdkost gav hon sig av mot skogsbrynet. Hon visste att ingen fick se vad hon gjorde – det var det som kallades mugglarfritt i geocachingvärlden. Hemligheten måste bevaras.
Efter en stund hittade hon den: stenen som såg ut som en tupp. Under ett lager mossa stack något plastigt fram. Hon grävde försiktigt med fingrarna och fick fram en syltburk – eller ja, en som såg ut som en syltburk, men locket satt fast på ett konstigt sätt.
"Fingertoppskänsla... Fingertoppskänsla..." viskade hon för sig själv.
Hon vred, tryckte, knackade lätt – och till slut klickade det till! Locket öppnade sig med ett pys, men där fanns en överraskning: en falsk botten.
Det var nu det blev knepigt. Hon såg en smal rulle långt ner – loggremsan! – men hålet var trångt.
"Man måste vara klurig..." mumlade hon.
Hon tog fram en hårnål från sin jackficka (hon brukade leka spion med dem) och lyckades lirka upp rullen precis, utan att sticka ner fingrarna för djupt.
Hon log. Hon visste vad man sa:
“Stick inte fingrarna i syltburken om du inte vet hur du får ut dem igen.”
När hon precis skrivit sitt namn hörde hon röster.
Barn!
Hon tryckte snabbt ner loggremsan, stängde locket, täckte över med mossa och smög bort från platsen som en skugga.
När hon återvände till byn, med lera på knäna och ett hemligt leende, frågade hennes storebror var hon hade varit.
"Jag... jag hittade något riktigt sött," sa Alva och tog ett bett av sin chokladkanin.
Och långt där ute, under tuppstenen, låg syltburken och väntade på nästa som vågade sig på att öppna den – med rätt känsla i fingertopparna och huvudet fullt av klurigheter.