Långt innan det fanns en bro levde människorna på Hasslö i en värld som styrdes av havet. Ön låg isolerad, endast tillgänglig med båt. Allt som kom utifrån – mat, material, nyheter – måste komma över vattnet. Livet var hårt och ibland rentav farligt. I den lilla hamnen Garpahamn låg det en gång hela 34 fiskebåtar. Dessa båtar var öns hjärta. Fiskarna gav sig ut varje dag, ofta innan gryningen, för att fånga sill, torsk och plattfisk. Arbetet var fysiskt, blött och kallt – och inte utan risker.
Kvinnorna spelade en minst lika viktig roll. De tog hand om hushållet, barnen och beredde fisken. Alla på ön kände varandra, för man överlevde tillsammans. Gemenskapen var stark, formad av generationer som levde på det havet gav – och det de kunde ge varandra.
Först 1964 förändrades detta livsmönster, när Hasslöbron invigdes. För första gången fanns en fast förbindelse med fastlandet och Almö udde. Bron gjorde livet enklare: barn kunde gå i skola på fastlandet, sjuka kunde snabbare komma till sjukhus, och handel och turism tog långsamt fart. Men något förändrades också – den självklara sammanhållningen mellan öborna kändes inte längre lika stark, och den gamla fiskekulturen började försvinna.
Idag är det bara de gamla båtarna i hamnen, några slitna nät och de äldres berättelser vid köksbordet som påminner om den tid då Hasslö levde i takt med havet.
Mannen som vet mest om historien bor nära cachen.