Här, vid Gustavslund i Valla, finns ett mycket vackert gravfält (Täby 85:1), men jag vill att ni tittar på de fina stensträngar (Täby 314:1) som är mycket tydliga här.
Fornlämningar i Sverige skyddas av kulturmiljölagen (1988:950).
Riksantikvarieämbetet klassificerar stensträngar som hägnader i sitt register. En hägnad definieras som "anordning för att hägna in och avskilja ett område eller för att binda samman det med andra". (https://app.raa.se/open/fornsok/lamningstyp/definition?id=1063).
Stensträngar är utrasade hägnadsmurar och syns som en enkel eller flerradig, ibland flerskiktad, långsmal rad av stenar på marken. (RAÄ)
Nu kan du läsa ett fragment från boken "Fornminnen i Täby. En vägvisare" av Hans Åström och Tord Tordmar (Täby hembygdsförenings skrift nr 29, 2002):
Stensträngar
För att skydda sina odlingar för den betande boskapen, när den gick ute under sommarhalvåret, byggde man stengärdesgårdar - enkel- eller flerradiga stenmurar, ofta av runda stenar - runt inägomarken med dess hus, åkrar och ängar. Norra Täby tillsammans med Fresta socken hör till de stensträngsrikaste trakterna i Uppland. Stensträngarna bildade ofta system av hägnader, ibland kilometerlånga. Flera gårdar har sannolikt gått ihop i hägnadslag för att dela på arbetet med att bygga dessa stora anläggningar. Stensträngarna kan ge viktiga bebyggelsehistoriska upplysningar, eftersom förtätningar i deras förekomst ofta är ett tecken på att boplatser har funnits då.På fägator mellan rader av stensträngar leddes boskaåen till betet på utmarkerna, som var gemensamma för flera gårdar.
Idag är stensträngarna nedsjukna och sammanrasade samt övertorvade och sticker ofta bara någon decimeter upp över marken och kan i många fall vara svåra att upptäcka. Rekonstruktion av dem med hjälp av de nedrasade stenarna har visat, att de när de byggdes var ca 60 cm höga. Man kan tycka, att så låga hägnader inte skulle utgöra något effektivt hinder för djuren. Men man skall då vara medveten om att järnålderns djur var betydligt mera småväxta än våra dagars boskap. Dessutom var stensträngarna ofta påbyggda med ris och vassa grenar på murkrönet.
Stensträngarna hör helt till den äldre järnåldern. När vattnet under yngre järnålder alltmer drog sig tillbaka genom landhöjningen frilades slåttermark och strandängar med frodigt bete för djuren. Medan bebyggelsen under äldre järnåldern var förlagd till väldränerade moränhöjder, flyttade man nu ned gårdarna till de moränåsar, som höjde sig över åkermarken för att vara närmare till de nyvunna åker- och betesmarkerna. Därigenom kom stensträngarna att ha spelat ut sin roll.
De äldsta lantmäterikartorna från 1600- och 1700-talen visar ägogränser, som i många fall går tillbaka till yngre järnåldern. Gränserna skär ibland rakt över stensträngssystemen. En förklaring kan vara, att de hägnadssystem, som stensträngarna utgjorde, var svåra att anpassa till det växande behovet av åker- och betesmark, när befolkningen växte. De nya ägogranser, som då uppstod, är troligen desamma, som de gamla lantmäterikartorna visar. I många fall har gårdarna legat kvar i stort sett på samma plats sedan dess, eventuellt med en viss kringflyttning mellan olika platser inom ägorna.
Man kan se hur de gamla stensträngarna från järnåldern motsvarade det sentida odlingslandskapet.
