Det var en gång en påskhare som hette Lumo. Till skillnad från andra påskharar var han inte särskilt bra på sitt jobb. Medan de andra gömde färgglada ägg i trädgårdar och parker, brukade Lumo tappa bort dem, glömma var han lagt dem – eller till och med råka äta upp dem själv.
En påskafton gick allt riktigt fel.
Lumo hade fått sitt viktigaste uppdrag någonsin: att gömma ett gyllene ägg som sades ge tur till den som hittade det. Men mitt i natten, när dimman låg tät över skogen, snubblade han över en rot… och ägget rullade iväg, försvann ner i mörkret.
Han letade hela natten. Under buskar, i hålor, uppe i träd. Men ägget var borta.
När solen steg insåg Lumo att han inte bara tappat bort ett ägg – han hade tappat bort sig själv också.
Skogen var tyst. Inga barnskratt, inga andra påskharar. Bara vinden.
Dagar blev till veckor. Lumo vandrade djupare in i skogen, och med tiden började djuren viska om en “försvunnen påskhare” som ibland syntes i gryningen, fortfarande letandes efter något han aldrig kunde hitta.
Men en vårdag, många år senare, hittade ett barn ett märkligt gyllene ägg vid kanten av skogen. När barnet plockade upp det, såg hon en liten hare i fjärran.
Han stod stilla en stund… och för första gången log.
Sedan försvann han.
Och ingen såg någonsin Lumo igen – men varje påsk sägs det att ett extra ägg dyker upp på de mest oväntade platserna. 🐇✨