Nunnebanan, eller Stafsjö
Järnväg som den också kallades, byggdes 1902 i
Kolmårdsskogarna från hamnen i Sandviken till
Virå bruk 18 kilometer därifrån. Banan byggdes
för att nunnefjärilens larver i otroliga mängder
hotade att döda skogen och träden därför
skyndsamt måste fällas och transporteras till
Bråviken för försäljning. Banan byggdes
smalspårig, endast 600 mm mellan skenorna, och var en av sju
banor med denna spårvidd i Sverige som hade persontrafik.
Inte mycket återstår idag av banan. Tills för bara
några år sedan fanns det gamla stationshuset i
Sandviken kvar. Efter att det brunnit ner byggdes det nuvarande
"stationshuset" som är en restaurang (tack Esso för
upplysningen). Av den rullande materielen, dvs lok och vagnar,
finns det mesta av det som är bevarat på
museijärnvägen i Mariefred.
Sandviken was the southern terminus of the
narrow gauge (600 mm) railway that during 37 years was used to
transport timber from the vast forests in the area down to the gulf
of Bråviken. A couple of small passenger carriages were used
to carry passengers. Preserved rolling stock can be found at the
narrow gauge railway museum in Mariefred.
The cache is a 35mm film
canister.