-
Difficulty:
-
-
Terrain:
-
Size: 
(other)
Please note Use of geocaching.com services is subject to the terms and conditions
in our disclaimer.
Besök Djurö nationalpark och logga denna cache.
Djurö är en av sveriges minsta nationalparker. Ett tiotal större öar och ett antal mindre skär. Ön är numera obebodd. Här är det naturen som styr. För att ta sig hit är det båt eller havskajak som gäller se bara till att vädret är bra för skön kan gå hög runt ön om det blåser kraftigt. Bästa naturhamnen är stora viken på nordspetsen. Lycka till.
Sagor från Vänern
Trollhålan på Djurö
Det var en gångför länge, länge sedan, två barn, som bodde i en liten stuga på Bromö. Barnen hette Klara och Gustav och var de allra snällaste du kan tänka dig, men deras styvfar var en grym och våldsam herre, som gjorde deras liv till en pina och skrämde deras mor till tystnad.
En kall och dimmig morgon om våren tog styvfar med barnen ner till sjön:” Här har ni fiskedon och där har ni båten och våga er inte hemåt i afton utan fisk.” Barnen vågade inte annat göra utan klev huttrande ned i ekan och rodde ut på Vänerns vatten.
”Vart ska vi ro för att få fisk, syster?” sa Gustav.
”Ro bara rakt ut, för jag vet inte”, sa Klara.
De rodde och rodde. Solen kom fram och barnen började fiska.
”Vad ska vi göra om vi inte får någon fisk, syster?” sa Gustav.
”Fiska bara på, för jag vet inte”, sa Klara.
De fiskade och fiskade, men inget fick de. Månen steg upp, men skymdes snart av dimman. De kunde inte fiska mer.
”Vad ska vi göra om vi inte hittar hem, syster?” sa Gustav.
”Ro bara på rakt fram, för jag vet inte”, sa Klara.
Mörkret föll och dimman tätnade. Barnen såg ingenting. Hungriga och trötta var de. Men så plötsligt stötte ekan emot land. Barnen klev iland på en ö, som var alldeles tyst.
”Jag orkar inte mer, syster”, sa Gustav. ”Jag vill dö”.
”Inte ska du dö, lille bror”, sa Klara och gav honom en smekning.” Vi lägger oss tätt ihop här under granen och sover. Imorgon när vi vaknar skiner solen och då ska vi finna på råd”.
Nästa dag sken solen. Barnen var hungriga och letade efter mat, men Vänerns vatten var det enda de kunde finna. Månen steg upp. Hungriga gick de till sitt nattläger. Då hörde de någon ropa. Matta av hunger gick de mot rösten. Den kom från en liten håla i berget. Därinne, omsluten av ett svagt skimrande ljus, stod en liten grå trollgubbe med horn på huvudet. Barnen betraktade förundrat hans knotiga kropp och plirande ögon.
”Kom närmare barn. Var inte rädda”, sa trollgubben och log.” Jag ser att ni är hungriga. Här, ta det här brödet och ät!”
Barnen slukade maten i ett nafs. ”Tack, snälla farbror”, sa Gustav.
”Imorgon barn, ska ni få mer bröd”, sa gubben. ”Jag ska också hjälpa er hem. Ni ska få med er så mycket fisk, som båten bara kan bära och er styvfar ska jag utplåna från denna jorden.”
”Varför ska farbror hjälpa oss med allt detta?” sa Klara.
”Du var mig en klipsk tös”, sa trollet och plirade med sina små klara ögon. ”det är så här att Koffa har lagt min gyllene nyckel i en kista och vaktar den på Vänerns botten. Utan min nyckel är jag dömd för tid och evighet att sitta i den här hålan.”
”Vem är Koffa?” sa Gustav.
”Koffa”, sa trollgubben och stirrade stint på barnen” är den stora sjöormen.”
”Hur ska vi, som bara är små människobarn, kunna rå på den stora sjöormen och ta upp din gyllene nyckel från Vänerns botten?” sa Klara med darrande röst.
”Med hjälp utav hjorten, gjusen och lommen”, sa trollgubben.” Mer får jag inte säga” Och så var han borta.
Med mätta magar, men med stor förundran, lade sig barnen att sova, tills gryningen kom.
Nästa dag sken solen. Barnen var hungriga igen och gick för att leta mat. De följde en stig inåt ön. Stigen vindlade mellan tallar och över berg. De kom till en glänta. Där, mellan träden, såg de något lysa till och försvinna. De fortsatte på stigen och kom fram till en äng. Mitt på ängen stod en ståtlig hjort med en krona som lyste av guld i solen. Klara gick fram till hjorten och sa: ”Snälla kung hjort, kan du hjälpa oss? Vi måste hämta trollets gyllene nyckel på Vänerns botten och det är självaste Koffa, den stora sjöormen, som vaktar den.”
”Kära barn”, sa hjorten” den ormen vill jag gärna lura, Här, bryt en bit av mitt gyllene horn. Lägg det bara i munnen, när månen står full ska ni nog kunna dyka ner till Vänerns botten.” Hjorten böjde sig ner så att barnen kunde bryta av en gyllene bit av hornet och så var han borta.
De fortsatte att följa stigen över mjuka mossar, genom dungar av doftande pors och över släta hällar. Efter en stund hörde de en rovfågels rop. Högt uppe i en tallkrona satt en ståtlig fiskgjuse. En abborre låg och sprattlade i hans gyllene klor. Klara gick fram till tallens fot och sa:
”Snälla kung fiskgjuse, kan du hjälpa oss? Vi måste hämta trollets gyllene nyckel på Vänerns botten och det är självaste Koffa, den stora sjöormen, som vaktar den.”
”Kära barn”, sa fiskgjusen” den ormen vill jag gärna lura. Här, ta en bit av min gyllene klo. När fullmånen strör sitt glitter i Vänerns djup ska ni nog kunna peta upp Koffas kista.” Gjusen lät en gyllene klo falla till marken och så var han borta.
Barnen fortsatte stigen fram. Så var de tillbaka vid hålan i berget, men där var allt tyst. De satte sig ner på en häll. Månen gick upp och en gyllene gata av månljus växte ut i sjön. Efter en stund hördes ett sorgset tjut över vattnet. Mitt i mångatan låg en ståtlig storlom. Klara ställde sig upp och sa: ” Snälla kung storlom, kan du hjälpa oss? Vi måste hämta trollets gyllene nyckel på Vänerns botten och det är självaste Koffa, den stora sjöormen, som vaktar den.”
”Henne vill jag gärna lura”, sa storlommen.” Hon är vresig och lömsk, men också dum. Mina rop, tror hon är en ormhannes och stoppar jag ned huvud och hals under vattnets yta, tror hon att det är en orm. Men när hon väl kommer nära, ser hon att hon är lurad och då barn, om livet är er kärt, måste ni ha gjort det ni skulle, och vara uppe ur sjön därtill, för är ni kvar därnere när Koffa kommer, kan ingen rädda er.” Och så var han borta.
En stund flöt förbi och månen steg högre. Då hördes lommens mäktiga tjut från norr. Högt, som om jordens sista stund var kommen, tjöt det. Barnen såg en cirkelformad våg häva sig mitt i viken och så bröt ett jätteormhuvud ytan. Den väldiga kroppen tog sats och så forsade den iväg mot lommens tjut. Inte en minut fanns att förlora. Barnen lade var sin bit av hjortens gyllene horn i munnen och dök rakt i mångatan. Nedåt, nedåt bar det av, nedåt mot vikens botten. Månljuset glittrade svagt ovanför deras huvuden. Nedanför var det bara svart. Så med ens stötte de i botten och där i dunklet, skönjde de ett gyllene ljus. Där stod kistan. Klara tog fram fiskgjusens klo och locket sprang upp. Gustav tog den gyllene nyckeln och så begav de sig uppåt.
En skälvning for genom vattne, Koffa var på väg tillbaka. Barnen bröt vattenytan och simmade mot land.”Skynda er barn! Koffa är på väg tillbaka, lurad och vred!”, tjöt storlommen från norr. Barnen simmade. ”Skynda er barn. Koffa är i vikens mynning, lömsk och fylld av hat”,ropade fiskgjusen från skyn. Barnen simmade.
”Skynda er barn! Koffa är alldeles bakom er, vansinnig är hon” ropade hjorten.
Barnen var nu framme vid hällen. De kände en mur av vatten välva sig bakom dem.” Skynda er barn! Ta tag i mina horn!” I samma stund barnen gjorde det for de iväg med en väldig fart och med en duns landade de utanför hålan i berget.
Nere vid stranden hörde de Koffa rasa, men i hålan stod trollgubben och skrattade. ”Ho,ho,ho kära barn. Detta gjorde ni bra. Ge mig nu nyckeln så ska vi äta en måltid ni sent ska glömma.” Och det gjorde de och blev mätta och glada. Med var också hjorten, gjusen och lommen.
När barnen ätit sig så mätta som de väl aldrig varit i sitt liv, somnade de och sov hela natten.
Nästa dag sken solen. Nere vid stranden låg båten fullastad med fisk. Men barnen behövde inte ro. De blev bogserade ända hem till Bromö av sju stora lommar. Väl framme vid stugan blev de välkomnade av sin mor, som väl trott att hon aldrig mer skulle få se sina barn i denna världen. Styvfadern klev ut ur stugan, hotfull och grym, men kom alldeles av sig när han såg all Vänerfisk i båten.
Det blev kväll och månen sken. Ute i skogen skällde hjorten. Högt i skyn skrek gjusen. Långt bortifrån sjön tjöt lommen. Ut från stugan gick styvfadern för att se vad som stod på, men han kom aldrig mer tillbaka igen.
I stugan led barnen och deras mor aldrig mer någon nöd. De hade alltid fisk så det räckte och levde lyckliga i alla sina dagar. En gång om året åkte Klara och Gustav ut till trollhålan på Djurö. Där åt de och höll gille med trollet. Hjorten, gjusen och lommen höll vakt men Koffa, den stora sjöormen, fick ruva över styvfar nere på Vänervikens botten.
Slut på sagan!
( Egentligen, säger sägnen, är Koffa ingen sjöorm, utan en blanding av flicka och lake. Hon är heller inte så grym utan hälsar bara på fiskaren i hans båt. Jag tog mig friheten att göra om henne till en sjöorm för et passar bäst i min saga.)
Cachen innehåller loggbok och penna.
Additional Hints
(No hints available.)