Alunskiffer finns på ett fåtal
platser i Sverige. Oftast förknippas denna svarta skiffer med
möjligheten att utvinna uran men den innehåller
även andra intressanta metaller, kolföreningar etcetera.
Bland annat lyckades man i början på 1800-talet i USA
och på kontinenten att utvinna såväl olja som gas
ur skiffern. Efter att man i mitten av århundradet
började finna direkta råoljefyndigheter runtom minskade
dock intresset för olja ur skiffer. För Sverige som
saknade egna bergoljefyndigheter kvarstod dock intresset.
Det är framförallt Kvarntorp i
Närke som förknippas med oljeutvinning ur skiffer.
Verksamheten som låg i nuvarande Kumla kommun inleddes 1941
och avslutades först 1966. Driften efterlämnade
förutom enorma mängder slagg, bland annat den 100 meter
höga Kvarntorpshögen, ett landskap som var totalt
skövlat på all växtlighet. Luft- och
vattenföroreningarna var så intensiva i
närområdet att i princip all grönska var en
omöjlighet.
De processer som det statliga bolaget Svenska
Skifferoljeaktiebolaget använde i Kvarntorp hade sina grunder
i de privata försök som bedrevs i trakten av Kinnekulle
redan under 1890-talet. Under 1900-talet blev det statliga
intresset allt större kring möjligheterna att utvinna
olja och bensin ur skiffern. 1927 blev en mindre industriell
anläggning klar i Kinne-Kleva som 1932 övertogs helt av
staten. Verksamheten bedrevs av Marinförvaltningen under
namnet Flottans skifferoljeverk och syftet var att producera och
förfina metoder för att framställa bränsle till
framförallt Flottans större fartyg. Dessas
ångpannor hade tidigare eldats med kol men kraven på
ökande prestanda hade nu inneburit en övergång till
brännolja.
I samband med andra världskrigets utbrott
utökades verksamheten. Att importera olja var i praktiken en
omöjlighet varför ett nytt större skifferoljeverk
uppfördes och stod klart 1941. En vattenledning byggdes
från Blomberg vid Kinneviken för att kunna förse
anläggningen med processvatten. Den krossade skiffern hettades
upp och ur ångorna kunde olika petroliumprodukter
kondenseras. Restångorna användes som bränsle
varvid anläggningen blev till stor del
självförsörjande på energi. Röken
skickades ut genom de 50 meter höga skorstenarna. 300 personer
var involverade i produktionen och det lilla samhället
Sandtorp uppfördes en halv kilometer västerut med 120
olika typer av bostäder åt arbetarna och
tjänstemännen. Under 1942 producerades i snitt 20 ton
olja per dygn samt två ton flygbränsle.
Nästkommande år lyckades man öka takten med
nästan 50 procent och tillverkade runt 11 000 ton
oljeprodukter. Dessa skickades med järnväg ner till
hamnen i Lidköping
För att kallas oljeskiffer skall skiffern
innehålla minst tre procent olja. Det går inte att
destillera fram hela oljemängden. Sammantaget innebär det
att det i vilket fall krävdes minst 30 ton skiffer för
ett ton olja men i praktiken mycket mer. Detta förklarar de
enorma mängder med rödfyr, det vill säga
slagghögar av utbränd alunskiffer, som omgärdar
området.
1944 övertog Svenska Skifferolje-AB
driften från Marinförvaltningen. Tre år senare
lades verksamheten i Kinne-Kleva ner och flyttades alltså
istället över till Kvarntorp. Delar av personalstyrkan
flyttade med. Av skifferoljefabriken finns idag endast ett
fåtal kvarvarande byggnader. På det gamla
industriområdet har efteråt bland annat utsäde
till spannmål kvicksilverbetats och en annan del nyttjats som
kommunal deponi av miljöfarligt avfall. I det gamla dagbrottet
ligger sedan 1969 den drygt två kilometer långa
motorbanan Kinnekulle Ring.
Trots att anläggningen i
jämförelse med Kvarntorp var igång under en
relativt kort period är såväl mark som yt- och
grundvatten i delar av området mycket förorenade med
bland annat olika tungmetaller. Ett förslag presenterades 2001
av Statens geologiska undersökningar som åtminstone
skulle delvis förhindra ytterligare läckage av
föroreningar. Genom att täcka över högarna med
rödfyr med bentonitlera eller motsvarande skulle man
förhindra att regnvatten tränger igenom och lakar ut
tungmetaller och annat ur den brända skiffern. Bortsett
från några träd så står dock
högarna ännu så länge nakna.