-
Difficulty:
-
-
Terrain:
-
Size: 
(regular)
Please note Use of geocaching.com services is subject to the terms and conditions
in our disclaimer.
Detta är platsen för berättelsen om Toarpskronan.
For English version scroll down halfway.
Toarpskronan- Legend eller verklighet
Av Sixten Mellbladh
Under årets storhetstider har Toarpskronan sin givna plats i många sammanhang. Dess historia har många spekulerat om.
Toarpskronan hörde till den mest efterfrågade av de jul-och nyårsprydnader, som redan för många år sedan såldes på marknader i Sjuhäradsbygden. Den var utförd i järnsmide, hade sju ljushållare och sex piggar, på vilka man spetsade röda vinteräpplen. Med den tända ljusen och de röda äpplena var kronan en festlig syn och ingen ville vara den förutan. Men få kände till, att den enkla järnkronan var avbildad efter ett original i rent guld, som varit det berömda toarpsklostrets dyrbaraste klenod.
Toarpskronan har en märklig historia. Klockaren i Toarp berättade om den. Hans berättelse återges här.:
Toarpsklostret var ryktbart för sin prakt och rikedom. Det var också ett av de första klostren som Gustav Wasa lade beslag på, när han införde reformationen i landet.
Nitiska knektar tog sig under skrik och skrän in i klostret och rullade ut vintunnorna ur källaren. Med svärd öppnades tunnorna och knektar och Toarpsbönder drack sig galna.
Med svärd och högafflar jagade de ut munkarna. Den gamle priorn, som vägrade lämna klostret, dränktes i det största vinfatet. Efter illdådet satte de eld på huset. Det brann i tre dygn. Sedan återstod bara en rykande ruinhög.
När ryktet om klosterbranden och priorns våldsdöd nådde kung Gustav, kom han själv till Toarpsbyn och höll räfst med bönderna. Den dagen blev mänga ett huvud kortare.
De överlevande fick besked om, att deras by skulle bli den fattigaste i riket. De skulle bestraffas med så dryga skatter, att de aldrig skulle resa sig ur armodet. Hans nåd befallde också, att bönderna skulle bygga en ny kyrka på den plats, där klostret legat. Endast gråsten fick användas till bygget och inga bänkar fanns i kyrkan, ty Toarpsbönderna skulle höra gudsordet på knä som botfärdiga syndare. Inga prydnader fick pryda kyrkan. Över altaret fick blott resas ett kors av förkolnade bräder från det brunna klosterkyrkan.
Toarpsborna ångrade bittert sin grymhet mot munkarna och förbannade vinet, som förtagit dem förnuftet. Men varken ånger eller böner skulle bevaka kungens sinne.
Han förlät aldrig klosterbranden, då oskattbara värden gått förlorade för den kungliga skattkammaren. Allra mest grämde det honom att Toarpsklostrets dyrbaraste klenod , den helige Olofs guldkrona , hade blivit lågornas rov. Kronan var vittberömd, ty den ägde enligt legenden en sällsam förmåga att skänka makt och härlighet åt den som med egna händer satte den på sitt huvud.
Men kronan hade inte gått förlorad. En tid efter det att Toarpsbönderna drabbats av den kungliga onåden kom en munk vandrande genom byn med ett knyte i handen. Han var en av dem som körts ut ur klostret. I knytet hade han den dyrbara kronan, som han räddat undan branden. Han hade återvänt till byn för att be bönderna gömma den så att den inte föll i Wasakungens rovlystna kättarhänder. Ingenstans borde den vara i bättre förvar än hos dem.
Toarpsbönderna blev själaglada. De var inte utarmade längre. De ägde en skatt att värna om och bevara. De gömde kronan under en golvsten i den torftiga kyrkan.
Under tre Wasakungar höll Toarpsbönderna sitt trohetslöfte, men efter Gustav II Adolfs trontillträde röjdes hemligheten. Då var det ingen fara för att kronan skulle tas ifrån dem.
Kungen kom själv med stort följe till byn för att med egna ögon skåda den sägenomspunna reliken. När han steg in i kyrkan kom byns äldste honom till mötes med kronan på en kudde av purpursammet. Kungen tog den och satte den själv på sitt huvud. Från den stunden följde honom segerlyckan. Han ingrep i Trettioåriga kriget, besatte Pommern och erövrade Magdenburg. Vid Breitenfeldt tillintetgjordes den kejsliga hären och de tågade mot München. Därifrån sände han en kurur till Toarpsby med ett triumfkors i lödigt silver. Det skulle ersätta korset av förkolnade bräder. Kungen närde också planer på att uppföra en ny kyrka år toarpsbönderna, men det stannade vid tanken., ty samma år stupade han vid Lütsen.
Kronan kvar i byn
Kronan förblev i byns ägo under drottning Kristina och Karl X Gustavs regeringar.
Med Karl XI:s reduktion stundade onda tider. I sitt beslut att få statens debet och kredit att gå ihop tvekade inte ens kungen att utmäta de helgade kyrkokärlen. En nitisk reduktionsman fann även vägen till den fattiga Toarpsbyn för att beslagta helige Olofs krona.
Mannen som fått detta uppdrag var kvartermästaren Rabe på Germundareds gård i Toarps socken. Rabe var en livländare som tjänade vid Älvsborgs regemente och för att vinna snabb befordran gick han Johan Gyllenstjernas ärenden, den mest hatade mannen i den stora reduktionen.
När den gamle toarpsprästen fick veta att kronan skulle beslagtas föll han i gråt. Han reste långa vägar för att söka hindra Kungen från att begå helgerånet, men Karl XI hade sett för många tårar fällas för att låta sig bevekas av en gammal gubbes snyftande böner. Det enda prästen lyckades utverka var ett löfte att få behålla kronan över julhelgen. Prästen var dock en framsynt man. Efter hemkomsten från Stockholm lät han bysmeden göra en kopia av kronan i järn för att Toarpsbönderna åtminstone skulle ha något minne av sin förlorade skatt.
Nytt hot.
Julhelgen var över och den korta fristen ute. I den mörka vinterkvällen hade Toarpsprästen gömt sig kvar i kyrkan. Ett vaxljus brann på altaret. Det lyste på den helige Olofs krona, som låg på altaret.
Brådskande steg hördes i vapenhuset. En dörr slog igen. Ljuslågan fladdrade för vinddraget. Prästen vände inte ens på huvudet, där han stod försjunken i tunga tankar. Han visste vem det var som stampade snön av stövlarna. Det var Rabe som kom för att hämta sitt byte.
Ett muntert skratt fick honom att hastigt se som om. En flicka i pälsjacka kom dansande upp för kyrkgången. Under en toppig luva lyste hennes kopparröda hår i snövåta lockar, som inramade ett rosigt ansikte med glittrande ögon. Det var Rabes dotter Kristina, som alltid åtföljde fadern när han gick reduktionsmännens ärenden.
Katarina tog ingen notis om prästen. Hon hade fått syn på kronan och en lysten blick tändes i hennes ögon. Hon rusade fram till altaret, slängde av sig toppluvan, ryckte med giriga händer till sig kronan och satte den på huvudet. Prästen skrek till av det fräcka tilltaget, men innan prästen han fram till flickan kände han Rabes hans på sin axel.
Livländarens mun var draget till ett förtjust grin.
"Har I, gamle svartrock, sett maken till grann syn i er schlemmiga kyrka," skrockade han. "Ser I inte att dotter min klär i krona?" "Hon slutar inte förrän hon skaffat sig en," skrattade Rabe belåtet, medan han skakade snön från sin mörkblå ryttarkappa.
"Kom Katarina. Svartrocken kan inte hindra Dig från att behålla kronan, när vi ändå kommit hit för att hämta den."
Åter hörde Toarpsprästen det muntra flickskrattet, när Katarina vid sin fars sida lämnade kyrkan med den helige Olofs krona på huvudet.
Dagen efter visste ryktet att berätta, att Rabe och hans dotter flytt ur landet. Frestelsen att stjäla kronan hade blivit dem övermäktig.
Legenden om kronans hemliga kraft lär ha besannats ännu en gång. Flickan, som satte kronan på sitt huvud, sägs i tidens fullbordan ha blivit Katarina I av Ryssland. Det är allmänt känt att kejsarinnan var av omtvistad härkomst och nationalitet och att hon vuxit upp i Livland. Toarpsbor, som återvänt från rysk fångenskap, hade med egna ögon sett henne och tvekade inte om hennes ursprung. Rabes rödhåriga tös tog man inte miste på.
Den eftergjorda kronan i järnsmide fanns länge att se i Toarps kyrka. Någon gång på 1800-talet kom en bysmed på idén att efter den gamla modellen tillverka "julkronor", som utsmyckades med ljus och äpplen. På så vis blev Toarpskronan till glädje för många och finns alltjämt att köpa i Sjuhäradsbygden.
English version. Translation done by automatic translation, therefore somewhat hard to understand...
Toarpskronan-Legend or Reality
By Sixten Mellbladh
Toarpskronan has its rightful place during times of celebration. Many have speculated about its place in history.
Toarpskronan were among the most popular of the Christmas and New Year decorations, and already many years ago it was sold at markets in Sjuhäradsbygden. It was done in wrought iron, had seven candle holders and six spikes, which is for red winter apples. With the lighted candles and red apples were the crown a festive sight and no one wanted to be without it. But few knew that the simple iron crown was depicted after an original in pure gold, which was the most precious treasure in the famous monastery of Toarp.
Toarpskronan has a remarkable history. A Clerk in Toarp told me about it. His story is reproduced here.:
Toarpsklostret was renowned for its magnificence and wealth. It was also one of the first monasteries as Gustav Vasa confiscated when he introduced the Reformation in the country.
Zealous soldiers stormed the monastery and rolled out the barrels of whine from the cellar. With swords they opened the barrels and soldiers and local pesents drank themselves mad.
With swords and pitchforks they then chased the monks out. The old prior who refused to leave the monastery, was drowned in the biggest whine barrel. After the atrocity they set fire to the monastery. It burned in three days. Then remained only a smoking heap of ruins.
As the news of the violent deth of the prior and arson fire reached King Gustav, he came himself to the village of Toarp to hold an inquisition with the farmers. That day, many became a head shorter.
The survivors were told that their village would be the poorest in the nation. They should be punished with such heavy taxes, they would never get up out of poverty. His grace also ordered that the peasants would build a new church on the spot where the monastery remained. Only granite was used for construction and there were no benches in the church, because the farmers of Toarp would hear God's word on their knees as penitent sinner. No ornaments could be put in the church. Over the altar was only placed a cross of charred lumber from the burnt down Monastery.
Toarpsborna bitterly regretted their cruelty to the monks and cursed the wine, which had made them loose their sense. But neither repentance or prayers would change the king's mind.
He never forgave the convent fire, since the priceless values have been lost for the royal treasury. Most troubling to him was that the monastarys most precious treasure, St. Olaf's crown of gold had become victim to the flames. The crown was widely celebrated, for it was according to legend, a rare ability to bestow power and glory to the one with his own hands put it on his head.
But the crown had not been lost. Some time after that the farmers were hit by the royal displeasure was a monk walking through the village with a bundle in his hand. He was one of those who run out of the monastery. In the bundle, he had the precious crown, which he saved from the fire. He had returned to the village to ask the peasants hide it so that it fell in Wasa King predatory kättarhänder. Nowhere, it should be better kept than in them.
Toarpsbönderna was DELIGHTED. They were not impoverished anymore. They were a treasure to protect and preserve. They hid the crown under a stone floor in the makeshift church.
For three Wasa King held Toarpsbönderna their trust or confidence, but after Gustav II Adolf's accession to the throne was cleared secret. Since there was no danger to the crown was taken away from them.
The king himself came with a large entourage to the village with my own eyes behold the legendary relic. When he stepped into the church elders came to meet him with the crown on a cushion of purple velvet. The king took it and put it himself on his head. From that moment followed his victory happiness. He intervened in the Thirty Years War, possessed and conquered Pomerania Magdenburg. At Leipzig were destroyed the emperors army and marched towards Munich. From there he sent a kurur to Toarpsby with a triumph in the cross lödigt silver. It would replace the cross of charred boards. The king also nurtured plans to build a new church in toarpsbönderna, but it stopped at the thought., For the same year he died at Lutsen.
The crown remained in the village
The crown remained in the village owned by the Queen Christina and Dano governments.
With Karl XI's reduction at hand evil times. In its decision to state the debit and credit to make ends meet even the king did not hesitate to impose the sacred church vessels. A zealous reduktionsman also found the way to the poor Toarpsbyn to seize St. Olaf's crown.
The man who got this job was quartermaster Rabe on Germundareds Toarp farm in the parish. Rabe was a Livonian who served at Älvsborgs regiment and to gain rapid promotion, he joined John Gyllenstjernas cases, the most hated man in the big reduction.
When the old man toarpsprästen learned that the crown would be seized, he fell into tears. He traveled a long way to discourage King from committing robbery weekend, but Karl XI had seen too many tears are shed to allow themselves to be mollified by an old man sobbing prayers. The only thing the priest managed to obtain was a promise to retain the crown over the Christmas period. The priest, however, was a farsighted man. After returning from Stockholm, he let bysmeden make a copy of the crown of iron to Toarpsbönderna at least would have no memory of his lost treasure.
New threats.
Christmas was over and the short time out. In the dark winter evening had Toarpsprästen hiding there in the church. A candle burned on the altar. It shone on the crown of St. Olaf's, which stood at the altar.
Urgent steps were heard in the porch. A door slammed. Candle flame flickered in the wind. The priest is not even turned on its head, he stood rapt in his thoughts. He knew who it was who stamped the snow off his boots. It was Rabe who came to retrieve their prey.
A merry laughter made him suddenly look like. A girl in the fur coat was dancing up on church time. During a woolen cap called her copper red hair in curls snövåta, who framed one rosy face, with sparkling eyes. It was Rabe's daughter Christina, who always accompanied their father when he was reducing the men's cases.
Katarina took no notice of the priest. She had caught sight of the crown and a lustful gaze kindled in her eyes. She rushed to the altar, threw off his peak cap, snatched by greedy hands of the crown and put it on the head. The priest yelled at by the brazen for a time, but before the priest he was up to the girl he felt his Rabe on his shoulder.
Livonian mouth was drawn into a delighted grin.
"Have I, old black coat, seen such a sight in your neighborhood Schlemmer church," he chuckled. "Do I not think my daughter dressed in the crown?" "She does not end until she obtained a," Rabe laughed contentedly, as he shook the snow from his dark blue riding cloak.
"Come Katarina. Black Rock can not prevent you from retaining the crown when we still come here to get it."
Re Toarpsprästen heard the cheer girls laugh, when Catherine at her father's side left the Church of St. Olaf's crown on his head.
The following day knew the rumor to tell, that Rabe and his daughter fled the country. The temptation to steal the crown had become overpowering them.
Legend of Crown's secret power is said to have come true yet again. The girl, who put the crown on his head, said in the fullness of time have been Catherine I of Russia. It is well known that the Empress was disputed by descent and nationality, and that she grew up in Livonia. Toarpsbor, who returned from Russian captivity, with my own eyes had seen her and had no hesitation about her origins. Rabe's red-haired girl did not miss on.
The post made of wrought iron crown was a long time to see the Toarp church. Sometime in the 1800s came a bysmed on the idea that after the old model making "julkronor", which decorated with candles and apples. Thus became Toarpskronan to the delight of many and are still buying in Sjuhäradsbygden.
Additional Hints
(Decrypt)
roohgF \ czhagF