Foto: Dellex
Ekorrsläktet, Sciurus, zool, ett till ekorrdjurens familj
(Sciuridæ) hörande släkte, som utmärker sig därigenom, att
kroppsformen är smärt, svansen lång, vanligen med åt tvenne sidor
utstående hår, öronen ofta stora, att kindpåsar saknas och att
ingen hudfåll finnes mellan de främre och de bakre extremiteterna
o. s. v. Ekorrarna förekomma i alla trakter af jorden, utom i
australiska regionen och på Madagaskar, och räkna omkr. 75 arter,
af hvilka de flesta tillhöra den orientaliska regionen. De äro i
rörelse om dagen och lefva hufvudsakligen af växtämnen, hvaraf de
äfven samla vinterförråd. Allmänna ekorren, S. vulgaris (se fig.),
är ofvantill rödbrunaktig om sommaren och grå- eller gråblåaktig om
vintern samt undertill hvit. Den uppnår en kroppslängd af 21 cm.,
oberäknadt den 17 cm. långa svansen, och förekommer allmänt i
skogstrakter öfver hela Sverige. För öfrigt träffas den i hela
Europa och norra Asien. Bäst tyckes den trifvas i torra och
skuggrika barrskogar med höga träd. I vatten simmar den ganska
skickligt. Den är ett särdeles lifligt, utomordentligt kvickt och
ytterst behändigt djur. Med förvånande snabbhet förflyttar den sig
från träd till träd och rör sig ganska raskt äfven nere på marken.
Den springer aldrig i skridt eller i traf, utan gör alltid mer
eller mindre långa hopp. Särskildt i att klättra eger den stor
skicklighet. Med största lätthet springer den uppför de glattaste
trädstammar, hvarvid det ena språnget följer så tätt på det andra,
att det ser ut, som om den glede uppför trädstammen. I sittande
ställning håller den den yfviga svansen böjd tillbaka öfver och
liksom beskuggande ryggen, af hvilken anledning den också fått sitt
latinska namn (af grek. skia, skugga, och ura, svans).
Ekorrens föda utgöres hufvudsakligen af växtämnen: hasselnötter,
bok- och ekollon samt tall- och granfrö. Den afbiter i synnerhet af
gran vid stundande fröår en myckenhet småkvistar för att åtkomma
deras blomknoppar. Dessutom afskalar den ofta barken å yngre träd,
såväl löf- som barrträd, i synnerhet lärkträd och gran. Ekorren
anses vara ett för skogen företrädesvis skadligt djur. För öfrigt
försmår den icke heller föda ur djurriket. Den är t. ex. en stor
vän af fågelägg och ratar ej de späda fågelungarna, ja den säges t.
o. m. gripa efter fullvuxna fåglar. Det är till följd af detta drag
af rofdjursnatur, som ekorrarna, när de uppträda i större mängd,
kunna blifva skadedjur. Då någorlunda god tillgång finnes på
födoämnen, börjar ekorren samla förråd för framtida behof. Till
förrådskamrar utväljer den ihåliga träd o. s. v. eller begagnar
därtill öfvergifna fågelbon. Stundom tillreder den mera tillfälliga
uppehållsställen åt sig. Ekorren lefver i engifte, och makarna
hjälpas åt att af riskvistar, mossa och löf bygga boet, som har
utseende af ett större fågelbo samt är försedt med ett kägelformigt
tak och tvenne öppningar, af hvilka den ena är större, tjänande
såsom ingång, och vanligen belägen åt ö. eller s. ö. I allmänhet
anlägges detta bo i klykan mellan tvenne trädgrenar, men stundom
användas också därtill ihåliga träd. I ungdomen är ekorren munter
och vänlig, men blir med tilltagande ålder vanligen ilsken.
Alltefter olika sinnesstämning har den ett olika läte: pipande,
smackande, morrande eller hväsande. Icke sällan hålles den tam
eller i bur. Näst människan är mården dess värsta fiende. Äfven för
räfvar och roffåglar får nog en och annan ekorre tillsätta lifvet.
De vackra gråa skinnen, s. k. "gråverk", äro en eftersökt
handelsvara. Svanshåren användas till målarpenslar. Det hvita, möra
köttet anses till och med välsmakande.
Utdrag ur Nordisk
Familjebok, Uggleupplagan.