Grogarnshuvud
Till de försvarsansträngningar som gjordes i Sverige inför andravärldskriget hör den så kallade Per-Albinlinjen. Den består av en serie strandbunkrar varifrån angripare från havet skulle beskjutas.Värnen var Sveriges motsvarighet till den berömda franska Maginotlinjen. Den fick namn efter Per Albin Hansson, statsminister 1932-46. I juni 1939, ett par månader innan kriget startade,begärde försvarsmakten de första statliga medlen till att bygga värn i Skåne, Blekinge och även på Gotland där militärbefälhavaren beslutade i december 1939 att förbanden på ön skulle använda en stor del av sin beredskapstid till att bygga värn. Mot slutet av 1940 hade över 1 000 värn byggts längs Gotlands kust, varav 355 för kulsprutor. Utbyggnaden fortsatte efter 1945, och in på 1960-talet förbättrades värnens bestyckning. Betongbunkrarna byggdes av drygt tretusen arbetare som jobbade hårt och under vintertid i sträng kyla. Man bör betänka att man vid denna tid hade helt andra arbetsredskap än nu; man fick jobba för hand, med skottkärror och hästskjutsar. Värnens utformning skiljer sig åt. Den vanligaste typen är kulsprutevärnen, men det finns också värn som skulle hysa kanoner. Värnsystemet hade många svagheter. För det första var värnen mycket sårbara från landsidan. För det andra skulle de vid ett angrepp bemannas enligt mobiliseringsprincipen vilket var en fördröjningsfaktor. Det manskap som vid mobilisering skulle försvara värnen var medelålders landstormare. Min egen far låg på post vid ett kanonfort vid Öresundskusten 1940-41. Inte nog med detta. Ett vapen som snabbt visade sig kullkasta hela tanken med Per Albin-linjen var den tyska arméns allt effektivare eldkastare. Om man skjutit med dessa handvapen mot värnens öppningar skulle konsekvenserna för besättningarna – maximalt femton man – blivit förfärliga. I dag har värnen för länge sedan förlorat sin militära betydelse. Många befästningar ligger inte i den direkta kustlinjen utan en bit upp på land. De är inte särskilt vackra och utgör ibland ett störande inslag i närmiljön. En del av dem har rivits. I övriga fall säkras värnen, vilket innebär att de fylls igen med grus eller jord. De flesta blir förmodligen plomberade. Men man tänker också behålla något värn om det är i mycket gott skick och bedöms vara av stort allmänt och militärhistoriskt intresse. 1990 började nedmonteringen på Gotland. Fortifikationsverket har de senaste 20 åren rivit över 600 värn på ön. Nu finns drygt 150 kvar, varav 37 är fornminnesförklarade.
The defense efforts made in Sweden before World War II include the so-called Per-Albin Line. It consists of a series of beach bunkers from which attackers from the sea would be shot at. The bunker line can still be seen today along the coast and was Sweden's equivalent of the famous French Maginot Line. In June 1939, a few months before the war started, the armed forces got state funds to build a defensive line in Skåne and Gotland. Concrete bunkers were built by more than three thousand workers who worked hard and in winter in cold weather. Bunker design differs. The most common type is the machine gun bunker, but there are also tank to house guns. The defensive system had many weaknesses. First, the bunkers were very vulnerable from the land side. Secondly, they would be staffed according to the mobilization of law, which was a lag factor. The ratings for mobilization to defend the ramparts were middle-aged men. My own father was on record at a bunker at the Skåne coast 1940-41. Not only this. A weapon that quickly turned out to derail the whole idea of Per-Albin Line was the German army more efficient flamethrower. If you shot with that weapon against ramparts openings, the consequences for the crew - a maximum of fifteen men- has become dire. Today the bunkers long ago have lost there military significance. Some of them have been demolished. They are not particularly beautiful, and are sometimes a disturbing element in the local environment. Most will probably be sealed.