Sysneudd
Till de försvarsansträngningar som gjordes i Sverige inför
andravärldskriget hör den så kallade Per-Albinlinjen. Den består av
en serie strandbunkrar varifrån angripare från havet skulle
beskjutas.Värnen var Sveriges motsvarighet till den berömda franska
Maginotlinjen. Den fick namn efter Per Albin Hansson, statsminister
1932-46. I juni 1939, ett par månader innan kriget startade,begärde
försvarsmakten de första statliga medlen till att bygga värn i
Skåne, Blekinge och även på Gotland där militärbefälhavaren
beslutade i december 1939 att förbanden på ön skulle använda en
stor del av sin beredskapstid till att bygga värn. Mot slutet av
1940 hade över 1 000 värn byggts längs Gotlands kust, varav 355 för
kulsprutor. Utbyggnaden fortsatte efter 1945, och in på 1960-talet
förbättrades värnens bestyckning. Betongbunkrarna byggdes av drygt
tretusen arbetare som jobbade hårt och under vintertid i sträng
kyla. Man bör betänka att man vid denna tid hade helt andra
arbetsredskap än nu; man fick jobba för hand, med skottkärror och
hästskjutsar. Värnens utformning skiljer sig åt. Den vanligaste
typen är kulsprutevärnen, men det finns också värn som skulle hysa
kanoner. Värnsystemet hade många svagheter. För det första var
värnen mycket sårbara från landsidan. För det andra skulle de vid
ett angrepp bemannas enligt mobiliseringsprincipen vilket var en
fördröjningsfaktor. Det manskap som vid mobilisering skulle
försvara värnen var medelålders landstormare. Min egen far låg på
post vid ett kanonfort vid Öresundskusten 1940-41. Inte nog med
detta. Ett vapen som snabbt visade sig kullkasta hela tanken med
Per Albin-linjen var den tyska arméns allt effektivare eldkastare.
Om man skjutit med dessa handvapen mot värnens öppningar skulle
konsekvenserna för besättningarna – maximalt femton man
– blivit förfärliga. I dag har värnen för länge sedan
förlorat sin militära betydelse. Många befästningar ligger inte i
den direkta kustlinjen utan en bit upp på land. De är inte särskilt
vackra och utgör ibland ett störande inslag i närmiljön. En del av
dem har rivits. I övriga fall säkras värnen, vilket innebär att de
fylls igen med grus eller jord. De flesta blir förmodligen
plomberade. Men man tänker också behålla något värn om det är i
mycket gott skick och bedöms vara av stort allmänt och
militärhistoriskt intresse. 1990 började nedmonteringen på Gotland.
Fortifikationsverket har de senaste 20 åren rivit över 600 värn på
ön. Nu finns drygt 150 kvar, varav 37 är
fornminnesförklarade.
The defense efforts made in Sweden before World War II include the
so-called Per-Albin Line. It consists of a series of beach bunkers
from which attackers from the sea would be shot at. The bunker line
can still be seen today along the coast and was Sweden's equivalent
of the famous French Maginot Line. In June 1939, a few months
before the war started, the armed forces got state funds to build a
defensive line in Skåne and Gotland. Concrete bunkers were built by
more than three thousand workers who worked hard and in winter in
cold weather. Bunker design differs. The most common type is the
machine gun bunker, but there are also tank to house guns. The
defensive system had many weaknesses. First, the bunkers were very
vulnerable from the land side. Secondly, they would be staffed
according to the mobilization of law, which was a lag factor. The
ratings for mobilization to defend the ramparts were middle-aged
men. My own father was on record at a bunker at the Skåne coast
1940-41. Not only this. A weapon that quickly turned out to derail
the whole idea of Per-Albin Line was the German army more efficient
flamethrower. If you shot with that weapon against ramparts
openings, the consequences for the crew - a maximum of fifteen men-
has become dire. Today the bunkers long ago have lost there
military significance. Some of them have been demolished. They are
not particularly beautiful, and are sometimes a disturbing element
in the local environment. Most will probably be sealed.