Foto: Marek Szczepanek
Hackspettar, Picidæ, zool, en familj bland de partåiga fåglarna. De ha rät, stark och smal, kägellik näbb samt masklik tunga, som i spetsen är försedd med en hullingbärande förhårdning och kan utsträckas mycket långt med tillhjälp af tungbenets utomordentligt långa, fjäderlikt spänstiga horn, hvilka löpa under huden rundt om hela hjärnskålen ända till näbbroten. Spottkörtlarna äro mycket stora. Klorna äro starka och krökta, den mellersta icke sned, utan dess bägge sidor äro lika höga. Yttertån ständigt riktad bakåt; framtårna vid basen något sammanväxta. Dessa fåglar lefva mer eller mindre ensligt i skogar; deras föda består nästan uteslutande af insekter samt af dessas larver och puppor, hvilka de vanligen uppsöka under barken af murkna träd. Några arter förtära likväl frön, och någon enda art synes förgripa sig på små däggdjur och fåglar. Hackspettarna häcka i trädhål och lägga hvita, ofläckade ägg. Hackspettarna omfatta öfver 380 arter. Med undantag af Madagaskar och australiska regionen bebo de hela jorden. - Familjen omfattar två underafdelningar: de egentliga hackspettarna, Picini, och göktytorna, lyngini. De förra ha näbben mycket kantig och kilformig, näsborrarna täckta med borst, stjärtens pennor styfva, spetsiga och utåt gradvis kortare, fötterna korta och grofva, yttre baktån längst, den inre minst bland alla tårna (stundom saknas den), mellanfoten framtill beklädd med en enkel rad af stora plåtar eller sköldar. De förhärskande färgerna äro grönt, gult, svart och hvitt i olika kombinationer. I tropiska länder förekomma de i det största antal arter. De tillbringa mesta delen af sitt lif med att klättra; ofta flyga de blott från träd till träd, sänka sig under flykten djupt ned och börja sina undersökningar långt nere på stammen, t. ex. några fot ofvan marken. Med raskt på hvarandra följande språng klättra de antingen rakt uppåt eller skrufformigt omkring trädstammen, däremot aldrig med hufvudet nedåt. Lätet är kort och skarpt. Hannarna frambringa dessutom ljud genom att trumma på lösa barkstycken, hvarmed de afse att locka till sig honorna. Hackspettarna äro stannfåglar eller strykfåglar, rugga blott en gång om året och hacka själfva hålen för sina bon. - Hos lyngini äro stjärtpennorna mjuka, näbben kortare och klorna mindre än hos de egentliga hackspettarna; tungan saknar hullingar. lyngini sakna förmåga att klättra uppför trädstammar. Se Göktytsläktet. C. R. S. (L-e.)
Utdrag ur Nordisk Familjbok, Uggleutgåvan.