Djupviks kalkbrott
Kalk har framställts genom bränning av kalksten i speciella ugnar. Kalkbränning för husbehov har vanligen skett i enkla ugnar. Kalkugnarna var byggda som ett runt stenkummel av kalksten med flera hålrum vid marken för brännveden. Ugnarnas väggar kunde även byggas av natursten. På en bädd av tändved varvades sedan skiffer och kalksten. En ugn brann i cirka två veckor. Sedan revs den ut och kalken togs tillvara. Den utvunna kalken kallas osläckt kalk och är gråvit till färgen. Om vatten tillsätts bildas släckt kalk. Under inverkan av luftens koldioxid återbildas så småningom den släckta kalken till kalksten, vilket är processen bakom användningen av kalk i byggnadsmaterial. Kalk har tillsammans med sand, lera och vatten framförallt använts till murbruk. I uppslammad form har kalk nyttjats vid bestrykning av murstockar och husväggar. Kalk har även utspritts på åkrar som jordförbättringsmedel.
De äldsta spåren av kalkbränning har hittats i Göbekli Tepe i Anatolien och är 11.000 år gamla.
På 1800-talet hade de flesta herrgårdar en egen kalkugn för att få murbruk till byggnaderna på gården. I Björkvik hade både Hovsta, Marieberg och Hagbyberga egna kalkugnar. Även Virå bruk hade en kalkugn för brukets behov.
Det viktigaste försöket att utnyttja bygdens kalk gjordes år 1930, då en stor kalkugn byggdes vid Djupviksnäs. Där gjorde man både jordbruks- och murbrukskalk, fram till 1957 då bränningen lades ner.
OBS. Utanför staketet.