Siaröfortet ligger på Kyrkogårdsön i Furusundsleden 3 km norr om Ljusterö. Denna kustbefästning från 1900-talets början är numera tillgänglig för allmänheten.
Statens fastighetsverk övertog förvaltningen av Siaröfortet från försvarsmakten 1993 och året därpå började en restaurering och konservering av anläggningen för att kunna visa den för allmänheten. Stora delar av fortet har återställts till sitt ursprungliga skick och inne i huvudverket finns förutom de autentiska miljöerna utställningar som visar Siaröfortet och kustförsvaret.
I fästningens innandöme finns bland annat logement, mässar, kök, stridsledning, ammunitionsförråd och flera andra funktioner som behövdes för att fortet skulle fungera.
Redan under Gustav Vasas tid flyttades försvaret av huvudstaden ut till skärgården och 1549-58 byggdes en skans på Vaxholmen mellan Rindö och Vaxön. Befästningarna vid Vaxholm förstärktes och utökades genom seklerna. Fredriksborg på Värmdö blev färdig 1735, vid 1800-talets mitt tillkom Vaxholms kastell och Rindö redutt och åren 1866-77 byggdes Oscar Fredriksborg vid Oxdjupet. Det gemensamma namnet för försvarsanordningarna vid inloppet till Stockholm var fram till 1942 Vaxholms fästning.
Enligt 1914 års försvarsbeslut skulle Vaxholms fästning förstärkas med en yttre befästningslinje bestående av fort och artilleribatterier. Siaröfortet placerades i den trängsta delen av Furusundsleden. Platsen var då den strategiskt viktigaste punkten i Stockholms inlopp. Det började byggas 1916 och när arbetena avbröts vid krigsslutet i november 1918 var det halvfärdigt. Först 1921 återupptog man byggandet och 1924 kunde anläggningen slutbesiktigas. På sommaren 1926 bemannades fortet första gången.
Till skillnad från Fredriksborg, Vaxholms kastell och Rindö redutt var Siaröfortet ett dolt bakhåll. Här skulle fiendeflottan bringas till undergång i ett inferno av eld och rök. Fästningen består av ett huvudverk nedsprängt i berget övergjutet med betong och ett utanverk i norr med en minstation. Huvudverkets betonghjässa ska likna den naturliga terrängen. Det planerade utanverket i söder byggdes aldrig. Runt fästningen står stormhinder av taggtråd
Redan 1920 började man diskutera en utflyttning av kustförsvaret till den yttre havsbandslinje. Det genomfördes under 1930-talet och 1939 lades Siaröfortet ned i sin ursprungliga version. Kanonerna togs bort 1951, minstationen lades ned 1959 och 1960 togs övrig materiel bort från fortet. 2002 blev Siaröfortet byggnadsminne.
(Källa: Statens Fastighetsverk)