Flyttar ej på några stenar då detta fördärvar källaren. Cachebehållaren är välsynlig när ni hittar den!
När man började att bryta den svarta graniten borrades spränghålen till att börja med för hand. Det gick åt tre man till att borra ett borrhål. Två man slog med slägga på ett järnspett medans den tredje höll spettet på plats samt mellan varje slag roterade spettet något. Varje arbetslag hade ett antal spett men smedens skicklighet var av stor betydelse för hur länge ett spett höll sig innan det blev slött.
Den svarta graniten är mycket hård. Det krävs därför stor sprängkraft för att bryta loss de stora stenblocken ut marken. I stenbrytningens barndom fyllde arbetarna ett antal borrhål med svartkrut och tände på, en mycket farlig hantering. I Örkeneds stenbrott användes då mer svartkrut än i övriga landet tillsammans. Hundra borrhål kunde samtidigt laddas och avfyras med intervall. Det kunde gå åt hundra kilo svartkrut till en sådan laddning.
På 1930-talet började man tända på laddningarna på elektronisk väg, något som räddade många arbetares ögen och händer. Sprängämnerna fick på grund av sin farlighet inte förvaras i närheten av bebyggelsen eller arbetsplatserna. Man kunde heller inte ha för mycket sprängämne förvarad på varje plats. Därför byggde man mindre förråd som krutkällaren här, på många håll runt om i skogarna. Det var ett ansvarsfullt arbete att köpa in och ha ansvar för att krutet och senare dynamiten så den på ett säkert forslades ut till arbetsplatserna. Arbetet gick ofta i arv från far till son i flera generationer.
Ett av de större sprängämnes förråden i trakten ligger i Gisslaboda. Under andra världskriget höll man ständigt vakt där på grund av risken för sabotage eller stölder.
