Redan 1133 nämns Vesums mosse i skrifterna med samma stavning som idag. Ursprunget till namnet torde vara det forndanska vejs som betecknar sumpig mark. En gammal sägen förtäljer dock, att en fornnordisk kung vid namn Weser hade sin kungsgård här.
Vesums och Gullåkra mossar är resterna av ett stort våtmarksområde, vilket, på grund av dess närhet till Höje å, troligen har varit av stor betydelse under mycket lång tid. Lämningar av uroxe är funna i mossen, och flera gravhögar och boplatser har funnits i närheten. Av den gamla Väsums by, som skiftades år 1815, finns idag inget kvar. Väsum 2:1, strax norr om mossen, är en gammal släktgård, som varit i samma släkts ägo sedan 1697. Vesums mosse delas av Brågarps och Knästorps socknar (den södra respektive den norra delen).
Den västra delen domineras av kommunens finaste äng, åtminstone om man ser till dess artrikedom. Ängen är sedan flera år ohävdad, och kommer att växa igen om inget görs för att återuppta hävden. En dunge i den nordvästra delen, har utvecklats fritt under många år, och är idag den enda dunge i kommunen som kan kallas för naturskog. Den egentliga mossen, som utgör den största delen av området, är idag till stor del igenväxt. Mossen utgör ett spännande utflyktsmål, men det kan vara svårt att ta sig ut på den. En bro över bäcken i den västra delen är sannolikt den bästa utgångspunkten. Alkärret i den södra delen, är kommunens enda alsumpskog. Alkärren är en av de mest sällsynta och värdefulla biotoperna i sydvästra Skåne, och kallas ibland “Sveriges regnskog”.
På ängen mellan väg 108 och mossen, finns typiska ängsväxter som mandelblomma, krissla, rödklint, jordtistel och darrgräs. I de fuktiga partierna växer rikligt av den mycket sällsynta lökgamandern, en art som under många år antogs vara borta från Skåne. Tidigare blommade orkidén ängsnycklar på ängen, men den har försvunnit med igenväxningen, ett öde som kommer att drabba de andra ängsarterna också. Mossen domineras av nässlor, älggräs, vass och videbuskage, men fortfarande återfinns mindre bestånd av slåtterblomma, småvänderot och kärrvial. Dungen domineras av trivial lundvegetation.
Fågelfaunan är främst representerad av arter som gynnas och trivs i våtmarker av igenväxningskaraktär. Därför är sävsparv, sävsångare, rörsångare och näktergal bland de vanligaste fåglarna ute på mossen. Näktergalen förekommer så rikligt att den överröstar andra nattsjungande fåglar som vattenrall och gräshoppsångare. I snåren och buskagen trivs svartvit flugsnappare, grå flugsnappare, svarthätta och härmsångare. Brun kärrhök häckar, och ofta ses ormvråk, glada och tornfalk jaga. Sällsynta fågelarter som ängshök, vassångare, rosenfink, pungmes, dvärgmås och berglärka har observerats.
En mindre undersökning av förekomsten av ryggradslösa djur, som skalbaggar och fjärilar, genomfördes i området 1995. Flera mycket sällsynta arter påträffades, bl a en kortvinge (liten skalbagge) som i världen endast är känd från en plats i Österrike, en dansk ådal på Själland och från fyra lokaler i Skåne. Området är rikt på trollsländor. Det finns en fast rådjursstam och chansen att se grävling är stor.
Stövlar är att rekommendera om man ämnar vandra utanför stigarna.
Texten är hämtad ur “Smultronställen i Staffanstorp” av Magnus Billqvist.