Lite historik som är hämtat från Robotmuseum i Arboga.
Den militärtekniska utvecklingen bedömdes i ÖB:s utredningar 1954 och 1957 medföra tillkomst av bomb- och attackflygplan som kunde uppträda och verka utanför det befintliga luftförsvarets verkansområde. ÖB:s bedömning avseende luftvärnsrobotar torde ha grundats på bedömningen av den tekniska utvecklingen. Behovet av luftvärnsrobotar motiverades med hänsyn till den militärtekniska utvecklingen snarare än mot en bedömning av huruvida angriparen skulle komma att disponera och utnyttja sådana vapenbärare. Någon uttalad luftförsvarsdoktrin redovisades inte i ÖB-utredningarna 1957. Den allmänt hållna målsättningen angav att luftförsvaret i samverkan med övriga totalförsvaret skulle tvinga angriparen till en alltför stor insats för att uppnå avsedd verkan med luftangreppet. Någon närmare redovisning av vad som avsågs med stora förluster eller avsevärt reducerad verkan gjordes inte. Utan fastställd luftförsvarsdoktrin med definierat flyghot torde utredningen saknat erforderligt underlag för ställningstagande avseende behovet av luftvärnsrobotar. Behov av luftvärnsrobotar hade ändock konstaterats vilket främst torde ha grundats på gjord bedömning av den tekniska utvecklingen. Den allmänna målsättningen kompletterad med ÖB:s studie 1959 kom att utgöra grunden för de fortsatta studierna i målutredningarna. Denna målsättning för luftförsvaret utgjorde embryot till den luftförsvarsdoktrin som successivt formulerades i utredningsarbetet. Jämförande värderingar av vapensystem - målutredningarna - påbörjades 1957. Vapensystem för bekämpning av luftmål studerades i både mark- och luftmålsutredningen. Det framtida ökande behovet av samordning mellan försvarsgrenarna vid införande av luftvärnsrobotar uppmärksammades inte tillräckligt tydligt i utredningarna. Uppenbar risk förelåg att utredningarna utan samordning skulle utmynna i olika utredningsförslag om anskaffning av vapensystem. Armen och flygvapnet var oense om själva grunderna för utredningsarbetet och hade hamnat i resultatlösa diskussioner om vad som kunde anses vara bevisat eller styrkt i respektive utredningsrapport. 1958 insåg ÖB nödvändigheten av att samordna handläggningen av luftvärnsrobotsystem och att låta Försvarsstaben svara för erforderlig ledning av samordningen. Ansvaret för samordning av utredningarna låg dock på försvarsgrenarna och någon effektiv styrning av utredningarna torde ÖB inte ha kunnat utöva. 2011-11-29 Sida 2(26) Arboga Robotmuseum LvRB-System 68, P Wretman Underlag: Dag N H Malmström Bristande samarbete hade lett till att utredningarna drev skilda linjer i robotfrågan. Försvarsstaben insåg att det för att få fram erforderligt underlag för ÖB:s äskanden krävdes hårdare styrning. ÖB avslog i november 1960 CFV:s förslag om anskaffning av Bomarc. Som motiv angavs tveksamhet huruvida angriparen skulle komma att förfoga över flygplan med topphöjder upp mot 20 km. Bomarc ansågs vara ett för våra resurser för dyrt system. De två återstående robotsystemen skulle enligt ÖB:s ställningstagande inte behöva värderas mot flygplan med prestanda över M 1,5- 1,7 och höjd över 15 km. Bloodhound ansågs åsamka angriparen större förluster än Hawk när angriparen uppträdde över jaktförsvarets topphöjd. Skillnaden mellan Hawk och Bloodhound var mindre vid flyginsatser utan kärnvapen. Luftmålsutredningen ansåg att behov förelåg av robotsystemet Bloodhound för att kunna bekämpa vapenbärare vid insats med kärnvapen samt störnings- och spaningsflygplan på höjder över jaktens topphöjd. I juni 1961 tillstyrktes förslaget att anskaffa sex divisioner Bloodhound till luftförsvaret. I motiveringen sades att det var önskvärt att komplettera jaktflyget med Bloodhound främst på grund av vapensystemets förmåga att bekämpa snabba mål och upprätthålla hög insatsberedskap. Anskaffningen sågs som ett första steg i en ersättning av delar av jaktförsvaret med luftvärnsrobotar. CA ansåg dock att anskaffningen borde ha avsett Hawk med hänsyn till de fördelar en standardisering skulle medfört. Bloodhound anskaffades främst för att vid ett kärnvapenangrepp kunna bekämpa enstaka flygplan med kärnladdningar på höjder över jaktens verkansområde. Kärnvapenangrepp bedömdes som den sannolika angreppsformen mot Sverige. Rb 68 anskaffades för att möta detta hot. 1967 redovisade ÖB, enligt direktiv från försvarsutredningen, konsekvenser för luftförsvaret vid lägre ekonomiska ramar. Det ansågs rimligt att i första hand reducera försvarsinsatsen mot mål med farter över M 1,5-1,7 och i höjdskiktet över 15-18 km. I hotbildsprognosen för planeringsperspektivet, 70- och 80-talet, bedömdes att flygplan med dessa prestanda huvudsakligen skulle förekomma i samband med spanings- eller störföretag och vid kärnvapeninsatser. Luftförsvarsutredningen 1967 var av den meningen att luftvärnsrobot 68 inte för någon längre tid motiverade sin plats i luftförsvaret. Systemet borde efterhand utgå ur organisationen. Systemets svagheterna bedömdes vara begränsad elduthållighet, ringa rörlighet och att grupperingsplatserna kunde lokaliseras. Utredningen ansåg att avveckling av Rb 68 även visat sig erforderlig för att medel skulle kunna frigöras för andra ändamål. Utredningens förslag till operativ målsättning var den luftförsvarsdoktrin som låg till grund för utformning och utveckling av luftförsvaret under 1970-talet. Lufthotet bedömdes främst vara flygplan inom höjdområdet upp till omkring 20 km och helikoptrar på höjder under 2 km. Angrepp med konventionella vapen bedömdes som mest sannolikt. Behovet av att kunna möta ett hot på höjder över omkring 20 km hade minskat. Bibehållande av Rb 68 organisation blev beroende av vilka ekonomiska ramar som skulle komma att gälla för luftförsvaret.