Fyndigheten upptäcktes i början av 1800-talet.
Gånsviks byamän motsatte sig att det skulle sprängas och brytas i fyndigheten, de var rädda att det skulle uppstå skada på deras fiske.
”Låghällan” är den udde där byborna om våren höll utkik efter det första strömmingsstimmet.
En tvist uppstod och den resulterade i att gruvarbete fick bedrivas ”från hösten, då strömmingsfisket upphört, och till våren, då detsamma vid islossningen begynte”. Men det blev knappast någon gruvbrytning då den brytningstillåtna tiden måste ha ansetts vara alltför kort.
1863 beviljades åter en mutsedel för gruvan. Den här gången kom en verklig gruvbrytning till stånd, och resulterade i en utvinning 1868 av 4,25 ton ren grafit.
1869 sägs fyndigheten vara öppnad på 2 ställen med 2,7 m avstånd.
1894 bröts här 24 ton och 1895 2,5 ton berg och grafit.
Enligt uppgift av ortsbor skall en stormflod år 1917 ha sopat ned varpet i de båda gruvöppningarna, medan resten av grafitådern ligger oåtkomlig under vattenytan utanför stranden.
Den äldsta gruvöppningen låg nära havsstranden, den senare låg ett tiotal meter sydsydväst om den äldsta.
På en häll finns namnet Jon Öhling och årtalet 1827 inhugget.
Cachen innehåller från start loggbok, penna och några bytessaker. Från parkeringskoordinaterna leder en skogsbilväg som övergår till en bred stig så småningom.
För mer information se: visit link