Ö-a Historia - Ödesjulen i Lemmeshult 1868 Traditional Geocache

Ödesjulen i Lemmeshult 1868
I hembygdsstugan i Hjelmsjö hänger en enkel tavla
 – en begravningstavla med texten:

Minne af Flickan
Hanna Pålsdotter i Lemmeshult
som Mördades af bofven Per Pålsson derstädes kl. 12
på dagen den 24/12 68 med ett dubbelt pistolskott
Derföre att hon icke uppoffra sin oskuld med
honom i otukt. Född den 2/9 1847. Död den 25/12 1868.

Det var julaftons förmiddag år 1868. Snön låg djup och vintern var sträng detta år. Den fruktansvärda torka, som rått under sommaren och orakat missväxt, hade avlösts av den starkaste köld fram mot jultiden. Träden dignade under tyngden av snön, fåglarna sökte sig fram mot gårdana för att få några smulor nu vid fridens högtid. Julstöket i hemmen närmade sig sitt slut. Alla beredde sig att fira julhögtiden. Allt var fridfullt och lugnt. Julstämning rådde överallt.

Men folket i Örkelljungabygden skulle denna jul få uppleva något som kom att uppröra sinnena på det hemskaste sätt, och det är detta julminne som här skall skildras.

I Lemmeshult bodde vid den tiden hemmansägaren Pål Bengtsson och i hans gård hyrde en gammal kvinna vid namn Kerstin, kallad ”Krava- Kittan”. Hon hade bott där i sju år och hon hade en son som suttit på Landskrona fängelse i fjorton år för dråp. När han på sommaren år 1868 blev frigiven från fängelset, kom han till Lemmeshult och sökte sin moder. Han var då sorgsen och bad henne om förlåtelse samt bad Pål Bengsson om att få bo hos honom över vintern. Han låtsade sig vara en from man och han skulle försörja sig med virkning, vilket han lärt under fängelsevistelsen. Pål Bengtsson förbarmade sig över den frigivne straffången och lät honom bo på gården. Han bodde där från pingst till julafton, då han utförde den hemska gärning, som här skall skildras.

Hela händesleförloppet är berättat av Hannas bror, Christian Pålsson, Mörkahult.

”Jag hade en syster, som hette Hanna. Hon var förlovad med en ung man. Detta sågs med olbida ögon av Per Pålsson eller – som han kallades – ”Kitte-Pelle”, vilket var namnet på den som bodde hos oss.
Han frågade då min far, om han kunde få Hanna till hustru. ”Hon är ju förlovad, det vet du väl”, sade far. Per hade lånat en pistol, och så sade han till min far: ”Nu ska´ jag och Christian gå ner till byn och skjuta `julasmälla`.” Han gick då ut på gården och skulle prova pistolen och den gick bra. När han kom in igen, var klockan halv tolv på dagen. Så lade han in ett löst skott. Min syster Hanna kom in i stugan och så säger Per: ”Där står en, som kan rädda mitt liv.” Då sade min far: ”Du vill väl inte skjuta dig?” Hanna satte sig  och hörde att far sade: ”Hur går det då med din själ? Täng på evigheten!” – ”Det räds jag icke för”, sade Per, under det att han lade in mer krut och förladdning, ”här finns varken Gud eller Satan, och när människan är död står hon aldrig upp igen.” – ”Far, det var förskräckligt sagt!” sade Hanna. Då lyfter Per Pålsson pistolen och skjuter henne i halsen, så att hon faller i golvet, dödligt sårad. Hon dog dock inte strax, utan levde i aderton timmar efter det att skottet lossats. ”Nu får han henne inte”, yttrade Per, då han fullbordat dådet.

Jag sprang till byn efter folk, men det var inte lätt, för här var mycket snö. Under tiden jag var borta, hade far och mor burit in Hanna till närmaste gård, blott några meter från vår. När jag tillsammans med fyra män kom tillbaka, mötte oss Per med bössa och kniv. Både männen och jag sprungo, men jag halkade omkull. Per grep mig då i armen och jag måste följa med honom hem, där jag var ensam med honom i fyra timmar. Allt folket gick in på stället där mina föräldrar och min syster voro. Då sade Per till mig: ” Leta upp fyra spik och hugg dem i bitar!” Jag var tvungen att lyda honom, för vad ville jag – en sextonårig pojke – göra! Så lade han krut i pistolen. Jag måste lyda honom och stoppa spikarna i. Jag frågade honom, vem skulle ha detta. ”Det skall din far, du har själv stoppat spiken i”, sade Per. Sedan gingo vi fram till fönstret, där far stod hos Hanna. Då hade Per spänt hanen. Jag varnade far med tecken, så far gick till sidan därinne. I samma stund kom fjärdningsman Ola Nilsson bakom Per, tog honom i kragen med ena handen och pistolen i andra. Så sköts skottet av mot väggen. Fjärdningsmannen frågade då Per, om han gjort detta med vett och vilja. Med en svordom bekräftade Per detta. Så blev han belagd med rep om armarna och fängslad. Då sade Per: ”Om här stode en stupstock, skulle jag lägga mig ner, och ni skulle få hugga huvudet av mig, för jag vet att jag skall dödas ändå.”

Per forslades till kronolänsman Aspelin i Ringarp. Innan skjutsen kom fram till gästgivaregården i Örkelljunga, begärde boven att få gå och förätta sina naturbehov. Detta beviljades. När han kom bakom en buske, fick han loss repet och sprang, men han blev fasttagen igen. Han vände sig då till mig och sade: ”Du kan vara glad att du har mig fast, jag hade ämnat att mörda min mor och din far och sedan mig själv.” När skjutsen kom till gästgivaregården i Örkelljunga, burades mördaren in i ett rum, utanför vilket fyra karlar stodo vakt om natten. Sedan skjutsade Aspelin honom till Ängelholms kronohäkte, där han rannsakades. I början var boven mycket fräck, men han var ju övervisad om att dådet var med vett och vilja gjort. Min far ville att han skulle bliva ådömd dödsstraff, men rätten dömde Per Pålsson till livstids straffarbete. Sista gången målet var inför rätten sade han till mig: ”Skulle det hända att jga kommer lös, så ska´ det bli en lustig jul till.” Det var ingen mer än jag som hörde detta yttrande.

När han suttit inne i tjugo år, blev han benådad och kom till Örkelljunga, där han hade hemortsrätt. Alla voro rädda för honom, men han gick in i hus i Kyrkolycke, där han på förfrågan vem han var svarade: ”Det var jag som mördade Hanna Pålsson i Lemmeshult. Lever Christian?” När han fick besked om att jag levde, befallde han att de skulle skicka bud till mig, ty han ville tala med mig. När jag fått flera bud, tog jag en av mina största söner med mig och gick till honom. När vi kommo in där han var, satt han och låtsade att han grät. Han gick mot mig, men jag ryggade tillbaka. Mannen på stället stod emellan oss. Då sade Per till mig: ”Jag beder dig av allt mitt hjärta, förlåt mig!” Jag svarade: ”Jag säger varken jag eller nej. ” Då grät han och tog fram en stor bibel och ville skänka mig, men jag svarade honom: ”Jag har bibel, jag vill varken se dig eller din bibel, och blir du här i närheten, så kom aldrig inom mina dörrar, ty då går det dig aldrig väl.”

Efter denna händelse bosatte han sig i Mörkahult tätt intill mitt hemman, men han besökte mig aldrig i mitt hem. Han bodde hos en kvinna, och när hon dog, flyttade han till Örkelljunga kommungård i Turabygget, där han levde en del år. Många betraktade f.d straffången med viss rädsla. Hans begångna brott voro ju hemska, ochh förhärdad som han var, ångrade han aldrig vad han gjort. Han bodde ensam på sitt rum, och när krafterna avtogo och han låg sjuk, fick föreståndaren själv bära mat till honom. Samma dag han dog frågade föreståndaren honom, hur det var med honom. Han svarade då med dessa cyniska och hemska ord: ”Jag längtar att Satan skall komma och tag sitt rov.”
Per Pålsson slutade sitt stormiga liv en januaridag år 1915. Många av dem, som vistades på kommungården, voro i långa tider rädda för rummet där han tillbringade sina sista timmar.

Källa: Ödesjulen i Lemmeshult 1868 av Christine Billing, Helene Ehriander, Jan Garpenhus och Helena Holmkrantz.

Boken finns att låna på Örkelljunga bibliotek.