180:e spärrballongkompaniet
Under hösten 1939 kom den första spärrballongen från England indrivande över Sverige. Denna ballong togs omhand av Bofors och klargjordes i en av Bofors verkstadshallar. Hur den var konstruerad och hur den skulle användas fick man själva fundera ut.
Den 17:e september 1940 och dagarna därefter drev mer än 100 spärrballonger in över svenskt område. Många sköts ner, andra togs tillvara.
Första steget till tillkomsten av spärrballongförband kan dateras till 10 januari 1941. ÖB föreslog då försvarsministern att ett kompani skulle upprättas i Bofors och ett i Ljungaverk. En spärrballongpluton bildades och utbildades i Degerfors.
Den 17 januari 1941 ställdes medel till förfogande och chefen för armén beordrades den 18 februari att vidta åtgärder för organiserandet av ett kompani i Bofors med 12 ballonger och ett i Ljungaverk med 9 ballonger.
Ett kompani bestod av kompanistab, fyra plutoner samt reparationsavdelning, totalt 256 man.
Spärrballongkompaniet var förlagt till Sjögärdet vid Aggerud och var aktivt från 1941 till 1945 när ballongkompaniet avvecklades. Under tiden kompaniet var aktivt fanns så gott som ständigt en ballong på 1000 meters höjd.
Ballongen
Ballongens längd var 20 meter och diametern ca 8 meter när den var fylld. 500 m3 vätgas fyllde den och lyftkraften var omkring 500 kg när det var vindstilla och ännu högre när det blåste.
Höljet var av dubbelt gummerat bomullstyg. En mellanbotten av gastätt tyg delade ballongen i en övre del för vätgas och en undre del för luft. Baktill fanns tre luftfyllda styrsäckar som utgjorde stabiliserings- och styrorgan.
Vid fyllning av ballongen användes vätgas från standardtuber. Rör och en 15 meter lång slang gick mellan tuberna och ballongen. Det gick åt 80 tuber i fyra omgångar för att fylla ballongen på ca en timme. Dagligen måste efterfyllning ske med 6-10 tuber.
Vinschen
På ett betongfundament stod en balkram, 4 x 1.9 meter, som bar upp vinschen. Vikten var 2.5 ton.
3000 meter vajer var upplindad på en trumma med linledare och linmätare. En luftbroms med ställbara vingar och en bandbroms fanns för att reglera stigningen. Bandbromsen användes även för att hålla ballongen på önskad höjd. En el- eller förbränningsmotor spolade in vajern via ett kilrep. Man kunde också använda remdrift från bakhjulet på en lastbil. Handvevar kunde användas vid mindre intag. För att avleda statisk elektricitet och åsknedslag var vinchen jordad från tre punkter.
Kvalitén på ballonger och vinschar var hög. De flesta omhändertagna ballonger kunde tas i bruk efter översyn. Man beräknade att höljet kunde lagras i 15 år.
Källa: Sture Ström, Bofors lufvärnsförvar under beredskapsåren 1939-1945