Gårdfarihandlaren 2.0 är en uppföljare på den gamla serien och tar dig runt bygdens förläggaragårdar.
I 8 av burkarna finns en ledtråd som leder dig till en final bonus.
![Salgutsared]()
Salgutsereds gamla by bestod av flera gårdar. Den gård man vanligen förknippar med namnet Salgutsered är den vi visar på denna bild vackert avtecknande sig mot den mörka bakgrunden. Skogen som kantar Häggåns dalgång i väster. Gården är en av de många "Vackra vita Gårdarna" i Marks kommun där det bedrevs förläggarverksamhet (vävnadsförläggare). Flera av dem ligger som Ett pärlband utmed Häggån.
En av de stora förläggarna i Kinna var Anders Andersson (1797-1881) som framgångsrikt drev sin verksamhet i Salgutsered.
En ättling till Anders Andersson, Anders Ljung, har skrivit en utförlig historik om byn Salagutsered ur vilken vi saxar följande avsnitt.
Låt oss nu med fantasins hjälp förflytta oss tusen år tillbaka i tiden, till en vårmorgon utanför Kinna.
Från den lilla samlingen av grå, omålade stugor kommer en ung man gående ut över ängarna öster om Kinna. Han följer Häggån uppströms men får hålla sig ett stycke från själva ån eftersom området närmast ån är sankt och bevuxet med sly och småträd. Solen har redan hunnit över skogskanten i öster och över ängar och åkrar, lärksången stiger mot skyn. Salgut, som den unge mannen heter, är stadd i ett viktigt ärende. Han skall staka ut gränserna för sin blivande gård. Det är fortfarande fritt för envar som inte är träl att "ockupera" märke utanför redan uppodlade områden enbart genom att göra tydliga gränsmarkeringar.
Salgut bär en yxa och en hacka över axeln. Han går med lätta steg denna vårmorgon eftersom han vet att han efter bara en knapp timmas promenad kommer fram till obruten mark, där han kan göra sin utstakning. Han vet dock ingenting om att hans landsmän åttahundra år senare kommer att emigrera över det stora havet i väster för att bryta märke i fjärran land på samma sätt som han nu gör i sitt hemland.
Efter tre-fyra kilometers vandring är han framme i det område där odlad mark upphör. Han står i en skog som långsamt sluttar mot söder och ner mot Häggån i dalens botten. Inne i Kinna har man sagt att det är god jordmån i dalen och att marken är lättbruten. Högre upp emot åsen står granskogen tät men här på sluttningen ner mot ån växer det gles lövskog och buskar. Han tar sig an utstakningen av ägorna och dagens timmar förflyter snabbt medans han vandrar i skogen, hugger sina märken i träden och hackar här och var upp en gränsmarkering i marken. Innan han till slut framåt kvällningen vänder tillbaka mot byn och ser han sig om efter en lämplig plats att bygga husen på. Han finner snart vad han söker i sluttningen upp emot granskogen Där den släta marken övergår i bergig terräng.
Så lämnar Salgut den mark som i framtiden kommer att kallas "Salguts Röjning" eller Salgutsered.
Så kan man tänka sig inledningen av "Sagan om Salgutsered". Den har sedan fortsätt i tusen år, till en början i ett ogenomträngligt historiskt töcken från män med klarare konturer ungefär från Gustav Vasas regeringstid, dvs från början av nya tiden.
Yngst av manbyggnaderna på gården är den vita byggnad med flyglar som Anders Andersson byggde 1833 och -34 som fortfarande står kvar och minner om hans livsgärning. När byggnaden uppfördes var folket i bygden kritiskt till att Anders använde fin åkermark till att bygga hus på. Huset var i en ny byggnadsstil, en s.k. salsbyggnad. Tidigare hade mangårdsbyggnader på förläggargårdar byggts som "framkammarstugor" eller "långloftsstugor" (Salgutsered BI, Ginkalunda och Kinna Sanden); Dessa hade en rad rum på bredden Medan den "salsbyggnad" Anders uppförde hade två rader rum i bredd med en rak längsgående mellanvägg på mitten och en sexdelad planlösning på tvären. Denna byggnadsstil blev stilbildande för en rad stora mangårdsbyggnader som uppfördes under de närmaste decennierna i Häggådalen och Kinnatrakten.
Varifrån Idén till denna byggnadsstil hämtades är ovisst. Borås hade under 1820-talet drabbats av två omfattande stadsbränder, vilket lett till en stor nybyggnation. Det ligger nära till hands att tänka sig att kontakter förekommit med någon av arkitekterna i Borås, men ingen av de byggnader som numera finns kvar i Borås från 1820-talet har en byggnadsstil som påminner om Salgutsereds.
Ett intressant konstaterande är dock att en av de få byggnader som finns kvar från den tiden i Borås, den Flaménska Gården, som byggdes 1836 (alltså två år efter Salgutsered) har samma slags utsmyckningsdetaljer vid entrèdörren och vid fönstren (romboider och tre "droppar" ) som finns på Salgutsered. Det uppges att dessa detaljer brukade utformas av byggnadssnickarna. Det är ju möjligt att samma snickare arbetat vid Salgutsered och Flaménska gården.
Det kan nämnas att Anders förde en noggrann kassabok över byggkostnaderna, vilket kan tyda på att han byggde helt i egen regi. Kassaboken finns bevarad.
Övriga storförläggare i trakten kände sig uppenbarligen manade av Anders exempel att bygga nytt, men det tog sex år Innan nästa manhus på en förläggargård byggdes, nämligen Kinna Sanden år 1840 i samma stil och med den kände Sven Andersson som byggherre. Därpå följde Anders granne på Salgutsered, Andreas Andersson, som var bror till Anders hustru Annas mamma, "Mor Kerstin". Andreas uppförde tre förläggarbyggnader i samma stil som Salgutsered, nämligen Kronäng år 1842, Risäng på 1850-talet och Haga år 1851. Storlek och färg på byggnaderna, fasadutfomning och panelklädsel, detaljer kring entrédörrar och fönster, med allt företer påfallande likheter morfars fars byggnad. Vidare uppfördes i samma stil vid Källäng och Fritsla Månsagård på 1840-talet samt Stämmemad 1858. Basterås "förläggarbyggnad uppfördes redan under mitten av 1700-talet men då som en envåningsbyggnad. På 1850-talet byggdes det till en andra våning och hela byggnaden utfördes just i Salgutsereds byggnadsstil.
Senast kontrollerad 2017-09-30