OBS: Respektera de boende i närheten av Skytteklev! Håll respektfullt avstånd till sommarstugorna. Tänk också på rasrisken - du beträder schakten på egen risk.
Koordinaterna ovan är falska men är en bra utgångspunkt.
I Skytteklev finns några fina grottor efter kalkbrytningen på Halleberg. En informationstext om detta, hämtad från Västra Tunhems hembygdsförenings hemsida, finns nedan.
Ett stort schakt finns lättillgängligt mitt i kleven men ett minst lika imponerande finns en bit från själva kleven, där ligger cachen. Området runt schaktet består av rasbrant och är således svårvandrat, därav något högre terrängrating. OBS: Eftersom cachen ligger inne i schaktet visar myst-koordinaterna bara ingången, hinten hjälper dig sedan på traven. Ta med ficklampa, bra skor och vidta i övrigt nödvändig försiktighet.
Vägbeskrivning, Skytteklev: Till Skytteklev kan man gå på gamla och svårfunna stigar från Gaddesanda, mellan sommarstugorna finns en hage där en stig leder bort mot kleven (se waypoint – Stig 1). Man passerar då två imponerande kalkugnsruiner. Alternativt parkerar man uppe på Halleberg strax efter man kommit upp genom Storegårds klev och följer därefter grusvägen till fots eller med cykel ut mot Skytteklev, en sträcka på närmare 5 km. Ett tredje alternativ är att gå stigen vid Hallsjön och ta en avstickare ut till Skytteklev.
_______________________________________________________________________________________
Kalkbrytningen:
Redan i mitten på 1700-talet hade man börjat bryta kalk ur Hunneberg, men det var i blygsam skala. Det berättas att när kyrkan i Naglum skulle vitkalkas 1771 så köpte man kalken från Nygård. 1775 köper Peter Bagge Nygårds egendom. Han var en driftig affärsman och entreprenör som startade upp kalkbrytning i större skala. Tidigare hade man använt ved vid kalkbränningen, men det var en bristvara vid den här tiden. Därför var det ett stort framsteg när man upptäckte att alunskiffern kunde användas som bränsle. Skiffern innehåller nämligen inlagrad olja som frigörs när den upphettas.
Till skillnad från de övriga västgötabergen saknar Halle- och Hunneberg rena kalklager. Den kalk som finns här ligger som stora ”körtlar” insprängda i alunskiffern och för att bryta den måste man också bryta skiffern. Men detta var ingen nackdel eftersom man fick bränslet så att säga på köpet.
Befolkningsökningen under 1800-talet hade gjort det omöjligt för alla att försörja sig på jordbruket, men genom kalkarbetet öppnades nya möjligheter. Avsättning för kalken fanns främst som jordförbättringsmedel men Peter Bagge startade också en cementfabrik där råmaterialet var kalk och den brända alunskiffern. Cementen man fick var av hög kvalitet och användes bland annat till slussbyggnationen i Göta älv.
1847 köper Nils Ericson (kanal- och järnvägsbyggaren) Nygård och verksamheten ökar. Ericson startar en cementfabrik på en ö vid Rånnumsfallen i Göta älv och inleder därmed den industriella epok som i början av 1900-talet resulterar i brukssamhället Vargön.
Arbete med kalkframställningen gick till så att man under vinterhalvåret borrade och sprängde loss kalk och skiffer i schaktet. Allt var handarbete och verktygen var enkla. Man borrade ett meterdjupt hål och i det förde man in svartkrut. Detta antändes med hjälp av en ”tändsticka” av trä som man smort in med fett och svartkrut och en hemmagjord stubin. Många händer och ögon och några liv förlorades när laddningarna ibland gick i förtid.
Det lossprängda materialet slogs sedan sönder i lämplig storlek och lades upp i högar för att sedan under sommarhalvåret brännas i ugnen. Alunskiffern måste slås sönder i små skivor för att brinna bra. Ugnarna byggdes upp av sten i sluttningen nedanför schakten. Där lades först tändved i botten och sedan varvades skiffer och kalksten tills ugnen var full. Bränningen tog ca 14 dagar och de största ugnarna kunde ge upp till 700 hektoliter kalk.
Kunskapen om kalkbrytningen spred sig och nya schakt öppnades på många ställen runt Hunneberg och på östsidan av Halleberg (cachens placering).