Kort historia
Värmland har en rik järnvägshistoria tack vare behoven att förbinda de många bruken med de likaledes många sjöarna och älvarna. Man insåg på 1840-talet att järnvägar var lämpliga för detta ändamål. De flesta utnyttjade hästar som dragkraft i stigningarna (i lutningarna fick vagnarna ofta rulla av egen kraft) men så småningom gick flera av dem över till ånglok. En av de första att göra det var Kristinehamns Järnväg som sträckte sig från Kristinehamn upp till Bergsjöns södra ände (Sjöändan).
Östra Värmlands Järnväg (ÖWJ) kom till i syfte att ersätta de kombinerade sjö- och järnvägstransporterna som Kristinehamns Järnväg var den sydligaste delen av. 1873 lades denna ner och samma år öppnades ÖWJ:s sydligaste sträcka mellan Kristinehamn och Storfors. Delvis byggdes den på den gamla banvallen upp till Sjöändan. De följande åren byggdes banan vidare norrut och 1876 stod den färdig upp till Persbergs gruvor. Mellan Nykroppa och Gammalkroppa ersatte banan en annan före detta hästbana - Kroppa Järnväg.
ÖWJ byggde också en 7 kilometer lång sidobana från Nyhyttan till Finnshyttan via Filipstad Östra. I Finnshyttan anslöt den till den smalspåriga järnvägen mellan Filipstad Västra och Nordmark som öppnades samma år - 1876. Smalspåret blev senare en del av Nordmark-Klarälvens Järnvägar.
1876 öppnade även Bergslagernas Järnvägar (BJ) en sidobana från Daglösen - beläget längs den blivande huvudlinjen Göteborg-Falun - upp till Filipstad där den således anslöt till ÖWJ. Filipstad begåvades således med tre olika järnvägar samma år. Året efter, dvs 1877, utvidgades BJ:s huvudlinje med delsträckan mellan Daglösen och Ludvika och denna korsade ÖWJ i Herrhult som utvecklades till en järnvägsknut.