Under denna period, före kristendomens införande, begravdes de döda hemma på gården. Vanligen i en beteshage så nära gårdens hus som möjligt. Exakta platsen för den gård som gravfältet har tillhört är inte känd. De lägre terrasserna i beteshagen som vetter mot kyrkan är ett möjligt läge för järnåldersgården.
I backen i direkt anslutning till gravarna finns en nu med sten igensatt källa och lite längre ned också lämningar av en äldre, kanske forntida stengärdsgård (en så kallad stensträng).
Gravfältet har ett tydligt samband med kyrkan. Troligen har den äldsta kyrkan i Gammalkil uppförts av ättlingar till de människor som är begravda här.
På en kristen runsten vid Gammalkils kyrka omnämns en Halvdan och en Rolf som kanske ochså de tillhört samma släkt.
De döda brändes på bål under hednisk tid. Så skedde enligt nedteckningar på 900-talet av den arabiske handelsresanden Ibn Fadlan, som mötte vikingar vid Volga. Han bevittnade en av nordbornas begravningar och fick höra att den avlidnes själ antogs följa bålröken till himlen.
Över bålresterna byggde man sedan ett minnesmärke, en hög eller stensättning av jord och sten. Tillsammans med brända ben hittas vid vid arkeologiska undersökningar ofta lerkärl och brända personliga tillhörigheter, som smycken och redskap.
Många gårdar med ålderdomliga namn och gravfält i trakten visar att gårdar och byar legat på samma plats ända fram till vår tid.
Fakta från Östergötlands Länsmuseum.