Jens Drömmaren Wherigo Cache

Det är lördagen den 7 juni 1628 och försommaren är just i sin linda. Jens Urne, som slumrat till på en bänk vid Lilla torg, vaknar med ett ryck. Han hade ännu en gång drömt en sådan där tokig dröm.

Denna gång handlade drömmen om att vattnet som omgav staden var friskt och klart. I drömmen hade man byggt en liten fontän just vid den plats där han satt och från den porlade rent vatten. I drömmen var stadens invånare till och med så stolta för sitt vatten att man började kalla staden för Vattenriket!

Ja, det var en tokig dröm för det var verkligen inget friskt vatten som flöt i kanalen och runt vallarna utan äckligt och illaluktande. Det blev inte bättre av allt avlopp som östes rakt ut i kanalerna och vattnet utanför staden var allra mest ett stort träsk.

Jens brukade drömma sådana där tokiga drömmar och han kallades allmänt för Drömmaren av sina bekanta. Egentligen var han son till länsman Jörgen Urne och hade från sin första födelsedag och under några år framöver haft sin framtid som militär självklart utstakad. Men han hade tidigt tagit avstånd från detta då han hellre drömde om fred och kärlek. Fadern insåg så småningom att med en sådan drömmare till son skulle det nog inte bli någon vidare bra militär och accepterade att sonen istället började arbeta som skomakare med målsättningen att bli skomakarmästare. Fadern tröstade sig med att kung Christian hade önskat att staden dels skulle bli en stark fästning till skydd mot svenskarna och dels en blomstrande köpstad och detta kunde ju både militärer och skomakare verka för.

Jens blev plötsligt klarvaken. Här kunde han ju inte sitta och drömma. Detta var kanske den viktigaste dagen i hans liv. Dels var det dagen då han skulle hämta ut sitt gesällbrev hos skomakarmästare Mauritz Drewes. Men ännu viktigare: han skulle just idag be samma Mauritz Drewes om tillåtelse att få gifta sig med dottern Maria. Gesällbrevet var egentligen inte så mycket att vara nervös för. Det hela var redan undertecknat och klart och hade skickats från Köpenhamn för några veckor sedan och hade nu anlänt till staden. Men högtidligt var det att han idag skulle få hämta ut det och äntligen få hålla det i sin hand. Desto nervösare var han för Mauritz svar angående dotterns hand. Han visste att Mauritz tyckte mycket om honom, både som vän och yrkesman. Men han älskade denna Maria så otroligt mycket att han inte stod ut med tanken på att det fanns minsta risk för ett nekande svar. Med svaga och lite skakiga knän reste sig Jens upp och började gå i riktning mot skomakarmästarens bostad.

Jag ber dig nu käre läsare att göra Jens sällskap på denna vandring. Den är inte särskilt lång, knappt ett par kilometer, och Jens kan behöva en del hjälp på vägen.