<
DELLENSJÖARNA
Dellensjöarna har bildats efter att en kilometerstor meteorit slog ner här för ca 90 miljoner år sedan. På några sekunder omvandlades meteoritens rörelseenergi till värme genom en enorm explosion. Meteoriten förångades och en stor det av berggrunden smälte omedelbart ner till en flytande massa. Stora mängder fragment kastades ut i omgivningarna och efter några tiotals sekunder hade en krater med 20 km diameter bildats.
Genom forskning under ledning av Docent Herbert Henkel från Kungliga Tekniska Högskolan har meteoritens storlek kunnat fastställas mot bakgrund av kratern storlek, kilometerdjupa sprickbildningar i berggrunden under kratern och det uppslag av materia som uppstod av rekylen vid nerslaget. I nerslagets centrum stänkte berggrunden upp och bildade den landremsa som delar sjöarna. Meteoriten som anses ha varit ca en kilometer stor kan jämföras med Nätterön i Norrdellen som är just en kilometer lång.
Vid nedslaget smälte en stor del av gnejsen och bildade Dellenit. En svart finkornig bergart som blev uppmärksammad under slutet av 1800-talet. Det var statsgeologen Fredrik Svenonius som 1887 gjorden den första geologiska undersökningen av Dellensjöarna. Han fann då en för Nordeuropa sällsynt bergart som liknade en bergart som upptäckts i Anderna i Sydamerika och gav den därför namnet ”Andersit”.
ANDESIT
(andesite) - vulkanisk bergart, ibland porfyriskt utbildad, med strökorn av plagioklas
(andesin), amfibol och biotit. Andesit motsvarar djupbergarten diorit. Magmatisk ytbergart.
För att slutligen bestämma materialets sammansättning anlitade han geologiprofessorn Waldemar Christoffer Brögger, (1851 – 1940) som bl. a. utförde mikroskopiska undersökningar av andersitprover. Resultatet blev att han uppställde dellenbergarten som typ för en övergångsgrupp mellan andersiter och lipariter och gav den ett eget namn, nämligen Dellenit. Ett viktigt påpekande var att den skilde sig skarpt från våra vanliga ur jordens inre framträngda bergarter.
Intresset för Dellenstrukturen har ökat i och med idén om att strukturens förhöjda porositet och därmed eventuellt förhöjda hydrauliska konduktivitet skulle kunna möjliggöra geotermisk energiutvinning i stor skala. Dellenstrukturen, som är belägen i Hudiksvalls kommun ca 300 km norr om Stockholm, är en ca 90 miljoner år gammal eroderad komplex kraterstruktur med en topografisk diameter på ca 19 km. Där finns förekomster av bland annat impaktsmälta (dellenit), suevit och breccia och det finns tydliga cirkulära anomalier i magnetfältet och tyngdkraftfältet över strukturen.
Dellenområdets säregna geologi intresserade vetenskapsmän redan i slutet på 1800-talet. Den första beskrivningen av strukturens typiska bergarter gjordes av Svenonius (1888) som då tolkade dessa som lämningar av en vulkan. Detta var också länge den mest accepterade förklaringen till strukturens uppkomst som till exempel i Redaelli (1956) och Lundegårdh (1967) även om Högbom redan 1910 föreslog att den kunde ha uppkommit genom ett meteoritnedslag (Högbom 1910). Det dröjde till 1968 innan några tydliga indikationer på ett meteoritnedslag, då i form av chockomvandlad kvarts, publicerades. Detta fenomen uppträder enbart vid de höga tryck som meteoritimpakter ger och visar att strukturen har uppstått just genom ett meteoritnedslag och inte var rester av en vulkan (Svensson, 1968).
Värdeomdöme: Dellenområdet är ett av de mycket få vulkaniskt eller meteoritiskt bildade bäcken som finns i Sverige. Det faktum att dess genes länge varit omtvistad gör dellenitförekomsterna till mycket viktiga nyckellokaler. Det anses numer klarlagt att sjöarna har uppkommit genom ett meteoritnedslag. Sjöarna har få motsvarigheter även biologiskt, mest tack vare den inhemska insjööringen, men också genom goda buffertegenskaper. Det finns inte många exempel på sådana sjöar i denna storleksklass. Dellensjöarna hyser 4 arter relikta kräftdjur: pungräka (Mysis relicta), taggmärla (Pallasea quadrispinosa), vitmärla (Pontopireia affinis) och hoppkräftan Limnocalanus macrurus.
Meteoritnedslaget har emellertid gett upphov till några impaktrelaterade bergarter (impaktiter) såsom impaktsmälta, suevit och breccia. Dessa bildas vid nedslaget, genom uppsmältning och krossning av den befintliga berggrunden. De har också visat sig ha huvudsakligen samma kemiska sammansättning som ljusdalsgraniten (Lundegårdh, 1967). Dellenit är det lokala namnet på impaktsmältan i Dellenstrukturen vilken också benämns tagamit med ett internationellt mer gångbart namn. Breccia har bildats vid mekanisk uppkrossning och deformering under impakten. Den består av större kantiga fragment i en mellanmassa med finkornigare fragment av samma bergart. Porositeten i en impaktbreccia kan vara markant högre än i ursprungsbergarten. Man brukar skilja på nedslagsbreccia och nedfallsbreccia där nedslagsbreccia är breccia som bildats in situ och nedfallsbreccia är bergarter bildade av utkastade fragment som avlagrats i och kring kratern. Om dessa består av en blandning av breccia och smälta kallas de suevit. De magnetiserade bergarterna såsom dellenit, suevit och chockdissocierad breccia förekommer främst, enligt tolkning av flygmagnetiska mätningar utförda av Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, inom en cirkel med en diameter på ca 9 km i kraterstrukturens centrala del. Mitt i centrum finns ett område med en diameter på ca 2 km med en större magnetisk anomali. Den har tolkats ha sitt ursprung i förekomster av chockdissocierad berggrund, en dissociering av Mg-Fe silikater så att magnetit har bildats Tjockleken av de magnetiserade bergarterna är beräknad med magnetisk modellering till ca 200-500 meter.
För att få logga den här earthcachen som found så måste du svara på de nedanstående frågorna.
Skicka svaren i ett mail till Co. Skiv inga svar på frågorna i din logg.
1. Varför ligger delleniten så synligt just här vid Gz.
2. Hur tjockt ca:är de synliga lagren med dellenit vid Gz.
3. Vad har Dellenit för färger, vilken färg är dominerande vid Gz.
4. Vilken grupp av bergart tillhör Dellenit.
Var försiktig det finns många fågelbon på den har ön.