The description is only available in swedish, but you can still log the cache!
Här kan du se resterna av en kalkugn som stod här från 1927 till slutet på 1960-talet, idag är det enbart skorstenen som står kvar.
Fortsätter du in lite längre efter vägen så kommer du till Skålbergets kalkstensbrott som fridlystes som naturminne 1994-12-13 för att bevara områdets unika geologi. De geologiska lagren i den frilagda berggrunden innefattar bland annat två nivåer av ljus ren kalksten som benämns Kullsbergs respektive Boda kalksten. Besökare är välkomna i brottet förutsatt att man respekterar föreskrifterna (som står på en skylt vid brotten för den intresserade).
Kalkugn med tillhörande ugnshus.
Fakta
Byggår: 1927.
Material: Tegel.
Höjd: 18 meter.
Diameter: 6 meter.
Kalkugnen i drift.
Historia
Bränd kalk började användas i Sverige vid den tid då kyrkobyggnationen tog fart. Det är därför troligt att bygget av Rättviks kyrka på 1200-talet gav upphov till den första kalkbränningen i fältugnar här i Rättvikstrakten. På 1500-talet och 1600-talet blev det mer vanligt med murade eldstäder. Det medförde ett uppsving för den lokala kalkbränningen. Den brända, släckta kalken blandades med sand och vatten till murbruk som stelnade och höll ihop stenarna.
Grosshandlare J H Munktell vid Grycksbo Pappersbruk gav indirekt impulsen till att några företagsamma män från Grändenbyarna slöt sig samman och startade Kullsbergs kalkbruk år 1898. Kalken behövdes till papperstillverkningen. Den 13 juni 1899 gick den första leveransen av bränd kalk från Kullsberg till Grycksbo. Den brända kalken användes först huvudsakligen som byggnadskalk, som jordförbättringsmedel i jordbruket och till pappersbruken. Senare blev Domnarvet den ojämförligt största kunden på kalk, där den behövdes som en del i järnframställningsprocessen.
År 1927 bildades Rättviks Nya Kalkbruk vid Skålberget av de två Västbergsbönder Karl Hållams och Skräddar Jon Jonsson. Den schaktugn vars ugnspipa fortfarande står kvar byggdes. Två fältugnar användes också. Företaget gick snart över styr och 1929 togs det över av Kullsberg. Från och med 1930-talet var driften här vid Skålberget i full gång. En förlängning av järnvägen byggdes 1931 upp till brottet.
Brytningen i Skålbergsbrottet pågick fram till 1940-talet. Den upphörde eftersom kalkstenen innehöll för mycket svavelkis för att kunna brännas till en godtagbar kalk till stålverken. Ugnen i Skålberget fortsatte sedan att användas vid toppbelastningar fram till 1960- talet. Stenråvaran fraktades då hit från Draggängsbrottet. Ugnshuset revs vid slutet av 60-talet.
Skålberget på 30-talet.