Vindragare
Två vindragare bär en tunna, 1500-tal.
Vindragare (eller vintappare[1]) var ett arbetslag i Stockholm för att betjäna allmänheten med transport, lagring och tappning av vin och sprit. De var 1606 organiserade som Vindragareämbetet, senare som Vindragarlaget och var Sveriges sista skråämbete. De hade sin verksamhet huvudsakligen vid Skeppsbron, Stockholm och var styrt av en ålderman och två bisittare. Stockholms Vindragarlag hade sina lokaler i Vindragarlagets hus vid Stora Hoparegränd 6 i Gamla stan. Deras skrå upplöstes 1930.
Vindragarna utförde inte själva lossningen av vintunnorna från fartygen, de tog emot varan "vid relingen". De största vintunnorna kunde väga omkring 600 kilo. För att kunna transportera dessa hade vindragarna en speciell teknik som kallades "låt varan verka", vilket betyder att faten rullades. På så vis kunde två vindragare transportera ett 300-kilos fat medan stuvarna behövde fyra man.[2] Lättare fat kunde bäras av två dragare. På en illustration från dragarämbetets skråordning syns två dragare som bär en tunna med hjälp av en dragstång. Tunnan hänger i ett rep från dragstången och när bärarna ville vila sig, stöttade de dragstången med var sin dragkäpp. I bältet bär dragarna så kallade sprundyxor som användes för att hugga upp sprund på öl- eller vintunnorna.[3]
Enligt skrået skulle den som ville inträda i ämbetet ha tio redskap, några redskap ingick i vindragarnas uppgift till brandbekämpning:[4]
- För transport av vinfat: rep, dragstång och -käpp samt sprundyxa
- För att släppa ner vinfat till vinkällaren: hakstång, haklina och vinstege.
- För brandbekämpning: käxa (brandhake), väckestake- och klubba (för att hugga upp brandvak i isen)