Den här cachen finns alldeles intill en byväg. Fast byvägen ser oansenlig ut, är den i själva verket en del av den ursprungliga riksvägen mellan söder och norr längs kusten. Landsvägen en bit bort byggdes på 1950-talet. Riksväg 8 drogs genom Pedersöre på 1960-talet.
Namnet ”Öus trombo” kommer från en liten ö (”öuren” eller ”ören”) i vattensamlingen på den norra sidan av vägen samt vägtrumman (”trombo”) som gick under vägen. Vägtrumman är byggd av sten, vilket är ett tecken på hur gammal vägen, och trumman, är. Vattensamlingen är naturlig, men den blev större på 1950-talet när man försökte göra en hård beläggning på vägen. I Öus trombo fanns nämligen en för ändamålet lämplig grålera som man satt längs vägrenarna på vägen. När det regnade spreds leran över vägytan. Efteråt spred man ut lut över vägytan. Luten var en avfallsprodukt från pappersmassafabriken Schaumanns i Jakobstad. Vägytan blev då hård och asfaltlik vid torrt väder, men när det regnade blev den lerig.
Den skarpögda kanske lägger märke till en gammal tjärdal ca 150 meter bort. Fortsätter man söderut längs byvägen kan man på en gårdsplan se en gammal milstolpe (sten) med avstånden i kilometer söderut och norrut. Gårdsgruppen längs vägen heter Gästgivars eftersom det stod ett gästgiveri här. Via gästgiveriet kom postvagnen, som skulle ha utvilade hästar. Gästgiveriet brann ner till grunden på 1980-talet, men det finns en nybyggnad som ser liknande ut, på samma plats. Gästgiveriet var byggt på 1700-talet, men under grunden fanns spår av äldre byggnader som brunnit ner. Antagligen brändes tidigare byggnader ner under Stora Ofreden. I marken hittar man rikligt med gamla kritpipor, glas- och porslinsbitar. Den ryska tsaren Alexander II bytte hästar här under sin resa längs kusten och enligt sägnen kastade han kopparmynt åt småpojkarna och hade roligt när de letade efter mynten i leran. På 1800-talet fungerade en av salarna i det gamla gästgiveriet som danssal för herrskapsfolk från Nykarleby och Jakobstad. Så här skrev Zacharias Topelius i sin dagbok om en dansutfärd till Sundby i augusti 1837: ”Aldrig hade jag någonsin kunnat ana att Localen på Sundby skulle vara så treflig. – Vi uppehöllo oss i öfra våningen och dansade i södra salongen. – Golfvet varpå sina ställen mycket ojemt, hvaraf hände, att först Julius och sedan jag i valsen och brådskan gjorde opåräknade knäfall för våra damer. –”. Under kalaset anlände fina damer från Gamla Carleby, men de kunde inte övertalas att delta i dansen, utan fortsatte sin resa söderut. Som traktamente hade man ”Caffe med kringlor, bishoff, hjortron, Thé m.m.”.
Bild/Picture Gästgiveriet i början av 1900-talet / The old inn in the beginning of the 20th century.
This cache is hidden close to a village road. Even though the village road looks small, it is actually a part of the old national main road along the coast. The bigger road close to the village road was built in the 1950ies. The main road (Riksväg 8 / Kasitie) that are used nowadays was built in the 1960ies.
The name ”Öus trombo” comes from the small island (”öuren” or ”ören”) in the small pond on the north side of the village road and the culvert (”trombo”) under the road. The culvert is made out of stone, which is a hint to the fact that the road and the culvert are old. The pond is a natural pond, but it was made bigger during the 1950ies when they tried to improve the surface of the road. There was the right kind of grey clay in Öus trombo, and it was put along the sides of the road. When it rained, the clay got washed out over the road surface. After this, lye was spread out on the road surface. The lye came from the paper mill Schaumanns in Pietarsaari. The road surface hardened after this treatment and resembled asphalt when the weather was dry, but when it rained the road became very muddy.
If you are sharp eyed, you might see an old tar pit (for making tar) around 150 m from the cache. If you continue south along the village road you can see an old milestone with the distances in kilometers to the south and to the north. The small village by the road is called Gästgivars beacuse of the old inn (“gästgiveri”) that was situated here. For example the postal wagon came through the old inn, and changes to rested and fresh horses. The inn burned completely down in the 1980ies, but there is a new building that resembles the old inn, built on the same spot. The old inn was built in the 18th century, but underneath the foundations there were traces of even older buildings that also had burned. Earlier buildings were probably burned down during the Great Northern War. In the ground you can find plenty of broken clay pipes, glass and porcelain. The Russian Emperor Alexander II changed horses here along his trip along the Finnish coast and it is said that he threw copper coins to the young boys and thought it funny when the looked for the coins in the mud. In the beginning of the 19th century one of the halls in the old inn functioned as dancing hall for gentlemen and ladies of Uusikaarlepyy and Pietarsaari. Zacharias Topelius (a famous writer and poet) wrote in his diary about a dance excursion to Sundby in August 1837. He writes about how nice the dancing hall was, much to his astonishment. The hall where the dance took place was in the second floor and it was the hall to the south. The floor was, however, very uneven and he and his friend Julius now and then tripped and fell on their knees during the waltz. During the dance party, some ladies from Gamla Carleby (nowadays Kokkola) arrived, but wouldn’t be persuaded to join the party, but continued to the south. During the dance there was a serving of coffee and tea, with cookies and cloudberry.