ORM
Jag har faktiskt bara sett orm en enda gång när jag varit ute och geocachat. Men den gången var det rejält också:
"... Det kunde ha varit väldigt fridfullt om inte lugnet och tystnaden plötsligt avbrutits av mitt skrik när jag nästan trampade på en snok som ringlade över stigen precis där jag tänkt sätta min fot! Och det var inte den enda orm vi såg här idag. Den första höll herr jamandcat på att köra över med bilen då vi skulle parkera. Jag har aldrig sett så många ormar på en och samma dag tidigare. På ett ställe på väg till cachen låg fyra snokar omslingrade i gräset och solade sig. Unge herr jamandcat föreslog att sjön borde byta namn från Djupasjön till Ormasjön, så från och med nu heter sjön alltså Ormasjön :-) Efter den strapatsrika promenaden packade vi upp matsäcken på den stora stenen vid gömman. Där var det i alla fall inga ormar..." (ur min logg)
Ormar växer hela livet och för att kunna uppnå maximal längd måste de ha en bortåt 20 år på sig. En orm klarar bara ca en halvtimme i minusgrader innan den dör och därför övervintrar de nere i marken på sådant djup att de inte riskerar att frysa ihjäl. Idealiska övervintringsmarker är en sydsluttning med inte alltför mycket vegetation så att marken snabbt värms upp på våren.
Alla ormar har tänder, men av de svenska arterna är det bara huggormen som har de långa gifttänderna i överkäken. Giftet produceras i körtlar i nacken och leds fram till tänderna via kärl i överkäken. Det rinner sedan ut från tandspetsen genom ett smalt rör i tanden. Giftet är för övrigt en blandning av olika enzymer och liknar magsaften. Det har två funktioner, dels att döda bytet och dels att påskynda nedbrytningen av bytet efter att det är svalt.
Från och med år 2000 är alla grod- och kräldjur i Sverige fridlysta.
Det finns tre arter av ormar i Sverige:
Huggorm (Vipera berus)
Snok (Natrix natrix)
Hasselsnoken (Coronella austriaca)
HUGGORM
Huggormen är Sveriges vanligaste och enda giftiga orm och finns hela landet, utom längst upp i norr. Den är en skicklig simmare och klättrare och trivs i ängsmark och gärna i närheten av vatten. Vuxna huggormar kan bli uppemot 90 cm långa. Man känner bäst igen huggormen på sicksackmönstret på ryggen. Huggormen har oftast en relativt ljus grundfärg med ett mörkt vindlande band längs ryggen. Oftast är grundfärgen ljusbrun och bandet mörkbrunt. På nyömsade hannar (dvs hannar som just bytt skinn) kan grundfärgen vara silvergrå och bandet svart. Det finns också helsvarta — melanistiska — individer, speciellt vanliga är dessa längs våra kuster och på öar. Honan är oftast (gul- eller röd-)brun, men kan liksom hanen vara helt eller delvis grå eller svarta, vilket ibland kan göra de det svårt att se mönstret på ryggen. Ett annat kännetecken är de vertikala pupillerna.
Huggormen parar sig på våren i april-maj och föder 3-15 levande ungar i slutet av sommaren, som vid födseln är 12-20 cm långa. Hanen blir könsmogen vid bortåt 4 års ålder, medan honan blir det först efter ca 5 år. Med äsping menas antingen honan eller ungen. Maten består mest av smågnagare och grodor. Bytet dödas med giftet, som injiceras med ett snabbt hugg. Eftersom huggormsbettet är giftigt – uppsök alltid läkare om du blivit biten!
Huggormarna lämnar vinterboet i mars-april. Då är de oftast slöa, hugger inte gärna och intar inte någon föda, något de börjar med först efter parningstiden. Under våren tillbringar de 3-4 veckor med att sola och hålla en hög kroppsvärme. Efter denna period ömsar hanarna skinn och därefter vidtar fortplantningsperioden. Först därefter vandrar de till sina egentliga näringsrevir, där de i regel lever ensamma.
huggorm
SNOK
Snoken kan bli omkring 120 cm lång. Snokens grundfärg kan variera från gröngrå till brun eller ibland svart. De har nästan alltid två ljusa fläckar i nacken. På ovansidan längs ryggen finns ofta små mörka fläckar utspridda. På Gotland finns även helsvarta individer utan fläckar. Den lever av fiskar och grodor, men kan även till skillnad från huggormen ta paddor. Snoken lägger till skillnad från huggorm och hasselsnok ägg och gör detta i regel i början av juli. Äggen utvecklas sedan under några veckor innan de slutligen kläcks i juli-augusti.
snok
HASSELSNOK
Hasselsnoken har en ljusbrun grundfärg och två längsgående rader med mörka fläckar på ryggen och kan maximalt bli ca 70 cm. Den har ett litet huvud och för ett tillbakadraget liv bland stenar och snår. Den finns bara i södra delen av Sverige. Hasselsnokar äter sorkar, insekter, ödlor och andra ormar — även huggormar.
Kopparormen är till skillnad från vad man skulle kunna tro ingen orm utan en benlös ödla! Ormar har inga ögonlock, vilket kopparormen som ibland blinkar har.
hasselsnok
På sista tiden har det kommit rapporter om att en art av strumpebandssnokar (rödsidig strumpebandssnok — släktet Thamnophis) etablerat sig i Halland. Det är snokar ifrån Nordamerika, som kommer från de norra delarna av kontinenten och är vana vid kallt klimat, så de kan tänkas klara sig kvar här. De är oftast svarta med gula och/eller röda ränder. De är inte giftiga utan helt ofarliga och livnär sig — precis som snoken — främst av vattenlevande djur som fisk och grodor.
När man hastigt stöter på en orm så kan det vara svårt att hinna se vad det är för art. Eftersom hasselsnoken är så ovanlig i Sverige så kan man nästa alltid utesluta den. Snok eller huggorm alltså. Ormens beteende kan skvallra om arttillhörigheten — snokar flyr oftast tidigt när de blir störda medan huggormar gärna ligger kvar lite längre. En huggorm kan man ibland komma ett par meter ifrån innan den sticker, snoken ringlar iväg innan man ens upptäckt den — ofta ser man bara när svansen försvinner in i gräset. Snoken rör sig snabbare och gracilare än en huggormen som inte är särskilt snabb. Snokarna är också oftast smalare än huggormarna.
Tittar man närmare på en huggorm och en snok ser man även andra skillnader. Snoken har runda pupiller och stora fjäll på huvudet, medan huggormen har vertikala pupiller och små fjäll. Huggormar ligger ibland och väser i ett försök att skrämma bort inkräktare medan snokar har andra sätt att avskräcka. Dels kan de spruta ut ett illaluktande sekret, som verkligen stinker. Sen kan de ibland — om man petar på dem t.ex. — rulla runt på rygg och spela döda. Vänder man på dem då så rullar de snabbt över på rygg igen.
HUGGORMSBETT
Huggormsbett gör oftast ont och visar sig för det mesta som två små hål eller prickar bredvid varandra på huden med 6-9 millimeters mellanrum. Det är vanligt att det runt bettet uppstår en svullnad som kan sprida sig längs den drabbade kroppsdelen.
Att bli biten av en huggorm kan leda till väldigt olika reaktioner. Knappt hälften av de som blivit huggormsbitna får inte några symtom vilket beror på att inget gift sprutats in. Man talar då om "torra" bett. Ormar kan nämligen själva bestämma om de ska spruta in något gift eller inte, och när de försvarar sig så väljer de ofta att inte slösa på sitt gift. En del får bara en obetydlig svullnad, medan andra kan bli mycket sjuka. Hur starkt du reagerar beror på mängden gift som kommit in i kroppen och var du blivit biten. Barn, gamla och gravida är särskilt känsliga.
Alla som blivit huggormsbitna ska till närmaste sjukhus för observation. Vid allmänpåverkan som illamående, kräkningar, magsmärtor, diarré, yrsel, kallsvettning, hjärtklappning, svullna läppar eller andningsbesvär ska man genast ringa 112 för hjälp med transport till sjukhus. Är du opåverkad ska du inte åka ensam utan be om hjälp med att ta dig dit.
Innan du kommer till sjukhus:
- Var stilla och vila eftersom giftet sprids fortare vid ansträngning.
- Håll den bitna kroppsdelen i stillhet, och gärna högt.
- Ta av åtsittande saker som skor, ringar och klocka eftersom området runt bettstället ofta svullnar upp.
- Lämna bettstället helt ifred. Försök inte suga ut giftet, kyla, värma eller dra åt ett skärp eller liknande runt den ormbitna kroppsdelen. Det kan förvärra förloppet.