Sommaren 1845 arbetade Hedda Thorman som piga på Attarps gård. Rykten sa att hon nattetid besöker sonen på gården, Wilhelm Ekwall. Elaka tungor sa även att husbonden lägrade den nittonåriga pigan. Detta gav Hedda dåligt rykte. Husbonden och hans son såg det emellertid som en självklar rätt att då och då lägra någon av de anställda unga flickorna på gården. Tiderna förändras onekligen...
Attarps gård köptes 1844 av kontrollör Per Ludvig Ekvall och hans hustru Hedvig. Familjen som hade sex barn hade det gott ställt. Det goda anseende de hade skulle dock snart komma att trasas sönder...
På den här tiden åt familjerna som lejonflockar. Den bästa maten åt husbonden i ensamhet. Övriga familjen fick äta i köket. Pigorna och drängar fick hålla till godo med det sämsta som fanns i förråden.
Den 28 maj 1845 började Per Ludvig Ekvall må dåligt. Han klagade över illamående och hade uppstötningar. Detta avtog dock och efter ett par dagar var han återigen frisk. En dryg vecka senare, den 5 juni, blev han dock sjuk igen. Han kräktes kraftigt och var allmänt dålig. Även den 14-åriga dottern Henrietta och pigan Maja-Stina insjuknade. Alla tre blev hastigt sämre och pigan Maja-Stina dog efter svåra plågor, kräkningar och muskelryckningar. De tre hade det gemensamt att de ätit stuvad spenat.
Under natten blev också Ekvall sämre. Läkare tillkallades. Han konstaterade arsenikförgiftning. Även hos den avlidna pigan Maja-Stina konstaterades arsenikförgiftning. Ekvall fick motgift vilket fick honom att friskna till något.
På söndag morgon drack Ekvall havresoppa. Han fick omedelbart nya symptom på förgiftning och redan den följande natten avled han.
I den följande polisutredningen anklagade fru Ekvall en annan piga, Hedda Thorman, för fosterfördrivning (abort). Hedda häktades och fördes till Jönköping.
Ett par veckor senare, den 20 juni, inleddes rättegången om giftmordet på Attarps gård. Som första vittne kallades husfrun Hedvig Ekvall. I hennes vittnesmål hävdade hon att det hade varit arsenik i den mjölk som hade använts vid tillagningen av spenaten. Vidare hävdade hon att giftet hade varit avsett för Maja-Stina. Fru Ekvall hävdade att Maja-Stina var det enda vittnet till pigan Heddas fosterfördrivning. Hedda nekade till anklagelsen om fosterfördrivning. De av barnen Ekvall som hördes förnekade alla kännedom om fosterfördrivningen. Avslutningsvis hördes Vilhelm, den äldste sonen. Han påstod sig veta, vittnade han, att Hedda ville förgifta Maja-Stina.
Under rättegången hördes ytterligare tolv vittnen. Ett av vittnena var stalldrängen Gustav som sade att Hedda gjort sig av med ett foster i julas. Fostret skulle hon ha grävt ner i gödselhögen. Han sade sig också veta vem som var Far till fostret nämligen Vilhelm! Rätten hörde därför Vilhelm ännu en gång. Vilhelm erkände sig skyldig till brottslig förbindelse med Hedda. (Till skillnad från idag var det ett brott att ha sexuella umgängen utanför sitt äktenskap). Rätten beslutade efter vittnesmålen att Hedda skulle stanna kvar i häktet.
Efter några veckor i mörkercell (en kall cell utan dagsljus) inlämnade Hedda en skrivelse till rätten. Hon erkände otillbörligt förhållande till Vilhelm. (Vad det nu var värt. Givet de förhållanden under vilka hon hölls häktad skulle hon kunna göra vad som helst för att slippa ut)
Förhören fortsatte. Hedda erkände då att hon haft två missfall. Hon berättade också att hon grävt ner det senast födda fostret i gödselhögen. Vid ytterligare ett förhör erkände hon dessutom att hon fött ett levande foster i 15 graders kyla. Det hade hon gömt i gödselhögen. Anklagelsen att ha förgiftat Ekvall förnekade hon dock helt. Även Vilhelm hördes igen. Vid dessa förhör medgav han att han önskat faderns död. Rätten beslöt efter dessa förhör att häkta även Vilhelm.
Flera veckor i mörkercell senare, i augusti, kom Hedda med ytterligare några medgivanden. Hon berättade att Maja-Stina skulle ha hjälpt henne att gräva ner barnet på gödselhögen. Hon berättade vidare att hon med anledning av detta beslutat sig för att döda Maja-Stina. Vidare sade hon att även Vilhelm hjälpt till. I hans fall genom att ge henne arsenik, den arsenik som hon lagt i spenaten men även i mjölken. Plötsligt hade alltså Hedda erkänt två giftmord och ett barnamord. Vilhelm dock, nekade till anklagelsen om medhjälp.
JP (Jönköpingsposten) rapporterade att när fru Ekvall och dottern Sofia hörde anklagelsen att Vilhelm skulle varit delaktig "uppträdde de båda hysteriskt inför rätten". Vittnesmålet med Maja-Stinas bror Gustaf lade ytterligare bränsle på den hysteriska brasan. Han förklarade nämligen att det var HAN som anskaffat arsenik i Jönköping och att den som gett honom uppdraget var dottern Sofia! Hon hade sagt honom att hon skulle använda medlet som fläckborttagningsmedel. Hon hade också avkrävt Gustaf ett löfte om att tiga om saken.
Sofias erkännandet lät inte vänta länge. Det var hon som tagit livet av sin far, det genom att lägga arsenik i spenaten. Hon hade även lagt arsenik i gröten veckan före dödsfallen (uppenbarligen inte mycket nog dock). Hon sade sig ha varit ensam om att genomföra förgiftningen. Som motiv angav hon faderns hårdhet liksom hans drickande. Hon berättaded vidare att hon aldrig hade kunnat göra sin far till lags. Dessutom hade hon förlovat sig mot sin fars vilja. Vad hon dock inte berättade var att fadern hade utnyttjat henne sexuellt, och det under flera år.
Följden av detta blev att Sofia häktades. Däremot frigavs brodern Vilhelm. Pigan Hedda återtog nu allt hon sagt förut, även barnamordet. Hon fick trots det förbli i häktet.
I september var det dags igen. Nya förvecklingar i fallet uppstod då Sofia drog tillbaka sin bekännelse. Hon angav i stället att det var fadern som hade bett henne skaffa arsenik. Anledningen skulle vara att han ville begå självmord. Orsaken till denna suicidala önskan skulle vara hans dåliga affärer. Sofia hade lovat att uppfylla sin fars önskan. Som orsak till hennes tidigare, helt motsägelsefulla, vittnesmål angav Sofia att hon sagt så då hon lovat fadern.
Förvecklingarna fortsatte i oktober. Fru Ekvall uppträdde fortfarande hysteriskt, enligt referaten i pressen, bland annat när prästen i Bankeryd och provinsialläkaren i Jönköping vittnade. Han menade att Sofia inte verkat vara angelägen om läkarbesök på Attarp när hon bett honom komma, snarare tvärtom. Han hade också ”vid dödslägret förnummit köld och likgiltighet från fru Ekvall”.
Därefter insjuknade Sofia och togs in på sjukhuset. Förhören fortsatte därför på sjukhusets ”dårkammare”. Nu tog Sofia tillbaka sitt förra återtagande! Nu erkände hon i stället att det var hon och hennes mor som genomfört giftmorden. Dock hävdade hon att det var modern som bar huvudansvaret.
Fru Ekvall nekade till att ha haft något med förgiftningen att göra över huvud taget.
En häftig ordväxling uppstod mellan Sofia och hennes mor.
Fru Ekvall antydde att det funnits ett incestuöst förhållande mellan Sofia och hennes far. Följden av detta blev att även fru Ekvall häktades.
Processen var långdragen. Det har nu gått ett år sedan kontrollör Ekvall och pigan Maja-Stina bragts om livet genom arsenikförgiftning på Attarps gård i Bankeryd.
Målet slutbehandlades den 14 juli 1846. Pigan Hedda Thorman dömdes på grund av sin första bekännelse som hon alltså tagit tillbaka, att genom olovlig beblandelse med Vilhelm blivit havande och lagt fostret i lönn. Hon dömdes trots att den läkare som undersökt henne intygat att Hedda aldrig framfött något foster och troligen inte heller varit havande. Straffet utmättes till "24 par ris, fängelse och arbete i tukthus i två år, samt kyrkoplikt en söndag i Bankeryds kyrka".
Vilhelm Ekvall frikändes däremot för olovlig beblandelse med Hedda (vilket kan tyckas vara inkonsekvent!). Han dömdes dock för smädelse av sina föräldrar, brottsligt liv, fylleri och att vid ett tillfälle ha uppfört sig oanständigt vid gudstjänst i Habo kyrka.
Sofia Ekvall dömdes som skyldig till mord genom arsenikförgiftning på sin far och på tjänstepigan Maja-Stina, "att mista livet genom halshuggning". När rätten förkunnade domen segnade hennes mor Hedvig ner och svimmade.
Fru Hedvig Ekvall frikändes brist på bevisning. Hon kvarhölls dock i häktet i avvaktan på hovrättsförhandlingarna.
Hovrätten gick på tidigare instans linje och försatte Hedvig Ekvall på fri fot. Hon återvände till Attarp och skötte sedan gården med hjälp av en förvaltare.
Hedda Thormans straff fastställdes. Efter att lydigt ha avtjänat det återkom hon till Bankeryd och anställdes på fattigstugan. De boende i Bankeryd ansåg sannolikt att domen mot henne var felaktig. Hon gifte sig så småningom med en smidesarbetare och bodde kvar i Bankeryd livet ut.
Hovrätten mildrade Dödsdomen mot dottern Sofia till livstids straffarbete. Det kan troligen ha berott på att det nu framkommit att fadern utnyttjat henne sexuellt. Sofia Ekvall beskrevs av ledningen på Norrköpings fängelse som "snäll, foglig, arbetsam och plikttrogen".
Dock, efter att ha misshandlat några medfångar flyttades hon under en period över till ”dårcellen”. Och hon visade enligt fängelsedirektören aldrig någon ånger för vad hon gjort.
Den 21 februari 1868, blev hon benådad och släpptes fri. Hon arbetade sedan under några år med att bära ut bröd, för att därefter fram till sin död 1897 arbeta som sömmerska. Hon vidhöll livet ut att det var hennes mor som var skyldig till giftmorden på Attarps gård. Enligt dåtida tidningsreferat visade hon ingen sorg vid sin mors död.
På platsen har funnits en cache tidigare, mellan 2004 och 2010.