Avrättningen
Pehr Stenberg levde 1758-1824 och växte upp med 13 syskon på en bondgård i byn Stöcke söder om Umeå. Han hade lätt för att lära och fick gå i den lilla skola som fanns i Umeå. Han gjorde sedan en klassresa under sitt liv, via universitet i Åbo och blev så småningom präst i Umeå.
I november 1792 följde Pehr Stenberg och tre ytterligare präster, ledda av prosten Eurenius i stadsförsamlingen, en ung kvinna till hennes avrättning. Kvinnan hade tagit livet av sitt barn direkt efter födelsen och dömts till döden.
Avrättningsplatsen låg i Röbäck, på en kulle på vars södra sida avrättningarna utfördes. Här skedde bl.a. den sista avrättningen i Västerbotten, för det så kallade Hössjömordet. Senare tids täktverksamhet har gjort det omöjligt att exakt fastställa platsen. År 1953, när man hämtade grus, fann man här ett huvudlöst skelett med rester av yllekläder.
Stenberg blev påtagligt tagen av händelsen. Han skriver nedanstående i sin självbiografi, Pehr Stenbergs lefvernesbeskrivning del 3 från november 1794:
Dödsdom. En Piga Sophia, tjenande hos Jon Johans son i Degernäs, hade warit nog känslolös, at hafwa mördat sitt barn i början af detta år. Saken blef uptäkt, och Hon blef dömd till döden. Under sakens sluteliga afgörande i HofRätten satt Hon på Lands fängelset. Wid slutet af Julii eller i början af Augusti geck jag en dag helt ensam till Lands Kyrkans Presterskap i något ärände. Och straxt utom Stadsens Wästra Tull möter jag Färgekarlen Lars Simons son på Teg, som säger: – ”Herr Magistern lärer wäl gå upp till Lands Kyrkan; och hälsa på den olyckeliga Sophia, det är beskedligt af honom gjordt; Hon behöfwer wist få tala med Presterna, och beredas till at undergå sitt straff.”
Jag som icke det minsta wiste om Hennes återkomst ifrån Landsfängelset, eller om domens stadfästelse, ännu mindre hade tänkt på at besöka Henne, blef af ett sådant oförmodat tal något öfweraskad, dock icke häpen; men lät alls intet märka mig; utan frågte blott hwar Hon nu wore och feck till swar: at Hon wore på Socken fängelset. Jag fortsatte så min gång, wilrådig om jag skulle besöka Henne [...]. Wid hemgåendet kunde jag dock icke öfwertala mig at gå in till Henne ehuru jag geck nära förbi fängelset; ty utom det, at jag tykte, at sådant egenteligen hörde Lands Presterna till, så fant jag hos mig en wiss motbjudande känsla [...] såsom owan med sådant [...]. Samwetet sade mig wäl, at jag borde gå in till Henne och tala med Henne [...] men min indre känsla talte mägtigt deremot, och jag geck derföre hastigt förbi fängelset likasom hade jag warit rädd för stället.[...]
När änteligen Hennes afrättnings dag inträffade beslöt jag at följa Henne till Bålet; icke af Nyfikenhet, ty häldre hade jag wäl warit hemma, då skyldigheten härtill aldeles icke ålåg mig; Utan för en framtid skull; ty jag tänkte: om det så olyckligt wore någon gång i werlden, at det ålåge mig såsom Prest at hafwa en sådan function, så wore det godt at hafwa sedt huru derwid bör tillgå; för at icke af okunnighet fela eller blifwa modfäldt.
I November Månad den åttonde, såsom Hennes sista dag [...] då wi, alla fyra Prester, samlades hos Prosten Eurenius, såsom hufwudman; åtföljdes till häcktet; funno menniskan ganska hyglig och nögd at dö, ja till och med glad; höllo bön för Henne och begåfwo oss, åkandes på släde, på resan till afrättnings stället, litet söderom Röbäcks by, en plats, som förut för gammalt warit nyttjat till samma ändamål. Under sakta körande sjöngo wi hela wägen åtskilliga döds beredelse Psalmer. Helt nära intill stället stannade wi, då Herr Prosten gaf Henne litet win till at styrka och muntra Henne. Under hela tiden bibehölt Hon sitt nögda och glada lynne, utan at wisa den minsta oro eller räddhåga, utom just när Hon skulle stiga upp på bålet, war det såsom hade hon sagtat sig eller hesiterat något litet, men detta så omärkeligt, at ingen annan än Prosten märkte det; men på ögnablecket tog hon åter mod till sig och geck med säkra steg upp. Wi Prester åtföljde Henne alla på bålet och underhöllo sången, och Befallningsman Forsell geck äfwen med oss dit upp med en dragen sabell i hand, såsom Lagens och rättwisans Symbol, hwilket hade både ett högtidligt serieust och ryswärt utseende. Lika frimodig war flickan under ögonens förbindning, men Prostens händer och röst darrade mycket; och på ett ögnableck war alt förbi sedan hon war nedlagd; men föga blod syntes: förmodeligen war Hon före hugget redan afswimmad.
Händelsen finns också behandlad i Umeå domsagas häradsrätts arkiv för år 1792:
[ur Egerbladh, Ossian. Människoöden i domböckerna. Acta Bothniensia occidentalis, 2, sid. 22-23. Umeå 1977. Västerbottens läns hembygdsförening: Västerbottens museum 1977.]
Den 5 juni 1792 rannsakades vid Umeå tingslags häradsrätt sockenprofossens dotter pigan Sophia Jonsdotter. Vid förhör av länsman hade hon tillstått att hon nattetid den 26 januari uti sin husbonde Jonas Johanssons i Degernäs svinhus framfött ett levande barn som hon genast låtit en sugga uppäta. Inför rätta vidhöll Sophia sin bekännelse under tårar och ångest. En sjöman var barnafader. Sophia dömdes till döden och fördes till fängelset i Piteå att där förvaras i väntan på Svea hovrätts utslag.
Hovrätten anbefallde ny rättegång, och urtima ting hölls den 10 september. Sophia syntes då vara vid bättre mod, än då hon stod inför laga tinget. Hon berättade då att hon en och annan gång funderat på att yppa sitt tillstånd för husbondefolket, men hon hade ej kunnat förmå sig därtill, eftersom hon blygts att vidgå sitt havandeskaps tillstånd, utan hon hade funnit det vara bättre att i hemlighet dräpa barnet. När födslovärkarna hade påkommit henne om natten mellan den 25 och 26 januari, hade hon stigit upp ur sängen och i linnet och en liten vardagskjortel begivit sig till fårhuset samt så snart barnet blivit framfött kastat det till en uti en särskild avbalkning eller kätte därstädes varande sugga. Födseln hade gått för sig med skyndsamhet och utan svårighet under det att Sophia alldeles utanför svinkätten stått på knä på golvet. Navelsträngen hade hon genast slitit utaf. Hon hade ingen aning om huruvida barnet var en gosse eller en flicka. Efterbörden, som genast hade kommit, hade hon grävt ned i svinkätten. Sedan hade hon tagit orenlighet och boss från golvet och stoppat det i barnets mun för att hon därigenom skulle slippa höra barnets skrik, varefter hon genast kastat detsamma till den stora suggan i svinkätten, vilket alltsamman Sophia verkställt så fort ske kunnat.
Sophia hade sedan sprungit tilbaka åt stugan där hon mött husbondens svärfader Jon Jonsson. Han hade på grund av värk legat sömnlös och hört att Sophia vid pass klockan elva stigit upp och gått ut. Vid inkomsten i stugan hade Jon frågat Sophia var hon hade varit samt av henne blivit avspisad med det svaret att hon gått ut för att kasta vatten. Då Sophia tidigt morgonen därpå kommit till fårhuset, hade hon varken funnit barnet eller någon överleva därav samt därför tagit för avgjort att suggan, som var från Österbotten och större än ortens svinkreatur samt mycket snål och glupen, hade uppätit barnet.
Sedan Sophia erkänt barnamordet, hade husbonden Jonas Johansson slagit ihjäl berörda sugga samt grävt ned den i ett myrhål på byns utmark.
Hovrätten fastställde häradsrättens dom att Sophia Jonsdotter skulle halshuggas och å båle brännas.
Galgbacken i Röbäck
Galgbacken
Den siste som avrättades på denna plats var bonden Johan Natanaelsson från Hössjö född den 10 oktober 1822 i Stöcke. I tidskriften Släkten nr 2 2011 återger Lennart Forsberg följande ur domstolshandlingarna för det s k Hössjömordet som skedde den 2 augusti 1852.
”Johan Natanaelsson hade varit förtretad öfver att Svärfadern Olof Olofsson orsakade gräl och tvistigheter. Svärfadern hade obilliga kraf vid uttagande af sina tillkommande rättigheter och hade lagt hinder i vägen för Johan Natanaelssons åstundade delaktighet i det hemman hans hustru af sin bemälte fader före äktenskapet inköpt. I förening med Olof Olofssons visade missnöje mot den äktenskapliga förening Johan Natanaelsson med Olof Olofssons dotter knutit hade Johan Natanaelsson redan för längre tid sedan umgåtts med tanken att rödja Svärfadern ur vägen.
Måndagsaftonen den 2 i förliden Augusti månad, hade Johan Natanaelsson gått honom å en gångstig i förväg, afbidat Olof Olofssons ankomst och vid mötet med Olof Olofsson först tilldelat honom åtskillige slag med yxa för bröstet, så att Olof Olofsson stigit neder, derefter gått ett stycke från honom men, då han märkte att Olof Olofsson ännu hade lif quar, vändt åter och ytterligare slagit Olof Olofsson till dess Johan Natanaelsson ansåg döden vara en gifven följd samt omsider förfogat sig hem och, ehuru han der märkt att Olof Olofsson egt styrka på omkring 100 alnars afstånd men icke förmåga att dit framkomma och fastän han hört Olof Olofsson våndande icke beredt honom något bistånd utan låtit honom der hjelplös aflida; och som denna öpna och frivilliga bekännelse finns styrkt af i målet hörde personer.[…]
Härads Rätten beslutade i stöd af 14 Cap 1§ MB Kongl Förordningen den 10 juni 1841 att skall Johan Natanaelsson för sålunda begångne upsåtligt mord å sin Svärfader Olof Olofsson, sig sjeelf till välförtjent straff och andre till varnagel lif sitt genom halshuggning mista...” Häradsrättens dom verkställdes den 24 augusti 1853 av bödeln, skarprättaren eller mästerman Jacob Gyll.
Bilder
Bödelstaxa.
Skarprättaren Jacob Gylls bödelsyxa
Umeå domsagas häradsrätts protokoll för den 5 juni år 1792.
CACHEN
Koordinaterna ovan leder inte cachen utan till avrättningsplatsen i Röbäck. (Där finns sedan tidigare cachen ”Redcreek 4, Galgbacken”, GC5VPQQ, som ni kan passa på att besöka.)
Cachen hittar ni i stället på följande koordinater:
N 63° 47.(A*A*D-B) E 020° 11.(A*A*B-C-4)
A = Kostnad för verkställande av domen för pigan Sophia Jonsdotter
B = Datum (dagen) för slädfärden till pigans avrättning
C = Datum (dagen) för den sista avrättningen i Västerbotten.
D = Kostnad för verkställande av domen för Hössjömordet
Olämpligheten för barn gäller bara beskrivningstexten, själva gömman är barnvänlig.
Ta med egen penna.