Fjäderholmarnas äldre historia
Ögruppen Fjäderholmarna omnämns första gången i skrift år 1381, då Bo Johnsson (Grip) under perioden 1376–1381 köper stora delar av Lidingö samt "wæstra Fyertholman" och även Stora och Lilla Höggarn. Öarna som var av föga värde för lantbruket, men som kan ha haft stor betydelse för fisket i Lilla Värtan och för jakt på sjöfågel, ingick förmodligen i någon av de närliggande egendomarna på Lidingö med tillhörande fiskevatten och därför inkluderades i köpekontrakten. Från omkring 1430 kom Lidingö och kringliggande öar att övertas av riksrådet Nils Jönsson. Hans efterlevande släktingar och ingifta, som kom att anta släktnamnet Banér, ägde också Djursholm. Banérs på Djursholms slott ägde Fjäderholmarna fram till omkring 1775.
Under århundradenas lopp har ögruppens namn ändrats åtskilliga gånger. År 1661 kallades ögruppen Fierholmarna, på 1750-talet Fiederholmen och i början av 1800-talet Fjärholmarna eller Fjäderholmarne. Namnet har förmodligen sitt ursprung i att ögruppen på tidigt 1300-talet hade kallats för "holmarna på fjärden", Fjärdholmarna, utan att de namngivits närmare, genom att de inte var bebodda och också av föga intresse som användning inom lantbruket, där fjärd senare feltolkats som fjäder. År 1699 sägs om Stora Fjäderholmen att "där är varken skog till vedbrand eller annat, ej heller så mycket mulbete en ko kan föda", det vill säga var av ringa intresse för avverkning av skog för ved och heller knappast intressant som betesö för mjölkkor. Möjligheten finns också att ögruppens namn har sitt ursprung i att holmarna företrädesvis utnyttjades för fågeljakt, för att plocka fågelfjädrar och fågelägg ur fågelbon, som var vanligt på skärgårdsöarna förr i tiden, det vill säga utnyttjande av fjäderfän för olika ändamål.
På 1740-talet, med Banérs som ägare av ögruppen, drev Jan Betulin en krog på Fjäderholmarna men hade sin bostad på Södergarns gård på Lidingö som han arrenderade av grevinnan Ulrika Kristina Wellingk (1687–1766), änka efter Johan Claesson Banér (1659–1736). Krogen på Fjäderholmarna var den sista i det pärlband av krogar som fanns utmed segellederna in mot Stockholm som utnyttjades flitigt av fiskare när de skulle leverera fisk från skärgården in till Stockholm. Ett värdshus finns dokumenterat på en målning av Henrik Reuterdahl från 1889. På en karta från 1811 framgår att bebyggelse bara finns på Stora Fjäderholmen i anslutning till den södra viken med trädgårdsodlingar norr om de hus som finns angivna. Dessa motsvarar i stort de hus som finns med på målningen av Henrik Reuterdahl 1889 som man dock inte vet om de har avbildats exakt efter verkligheten. På en ekonomisk karta över Lidingö från omkring 1850 framgår också att enbart den södra sidan av Stora Fjäderholmen var bebyggd med ett antal hus[4]. Rester av denna bebyggelse borde kunna återfinnas i området som exempelvis rester av husgrunder. På kartan från 1750 antyds bebyggelse genom en prick på Stora Fjäderholmen
Vid den stora skogsdelning av Lidingölandet som inleddes den 29 augusti 1774 då fastighetsgränserna för alla Lidingös frälsehemman fastställes, i samband med att Banérs sålde ut Lidingölandet, undantogs frälsehemmanet Fjäderholmarna. När Banérs sålde Fjäderholmarna och vem som köpte ögruppen är därför oklart.
Stora Fjäderholmen på en karta från 1811 med bebyggelse och trädgårdsanläggningar på den södra delen av ön.
Namn på enskilda öar
En viss förbistring råder när det gäller namnen på de enskilda öarna inom ögruppen Fjäderholmarna. De namn som användes på 1800-talet framgår av en ekonomisk karta över Lidingö med okänd datering upprättad omkring 1850 när den första Lidingöbron från 1803 mellan Larsberg och Kaknäs fanns kvar. Av en karta från 1750 framgår att Ängsholmen ursprungligen var två öar som i slutet av 1800-talet förenades på grund av landhöjningen och dumpning av fyllmassor mellan öarna. Följande huvudnamn och alternativa namn anges på kartan från 1850-talet:
- Ängsholmen är delad i två öar: den östra delen kallas Irland eller Lillholmen, och den västra delen Skottland eller Storholmen
- Libertas, också benämnd Gröna Jägaren
- Rövarns holme finns inte utritad
- Stora Fjäderholmen, benämnd England
- År 1811 benämndes hela ögruppen alternativt också Lilla Britanien.

Öster om Ängsholmen ligger holmen Libertas, där fyren Libertus är belägen med ursprunglig utrustning i behåll. Andra benämningar som förekommit på Libertas förutom Gröna Jägaren är Gröna Ägan, Kruthusholmen och Lilla Bertas Holme. Den sista benämningen har förmodligen ingen bakgrund i en person utan kan vara en sentida travestering på "Libertas", som är det latinska ordet för 'frihet'. Genom tillägget Lilla och berta separat fås namnet Lilla Bertas Holme. De osvenska namn som förekommit på öarna under olika tidsperioder har enligt sägnen en koppling till olika fartyg med exotiska namn som skulle ha grundstött utanför öarna.
I området från nordväst till ost om Libertas finns ett stort antal grynnor som gör det vanskligt att angöra Stora Fjäderholmen med större fartyg norrifrån. Strax söder om Libertas ligger Rövarns holme som är den minsta av de fyra Fjäderholmarna. Den sägs ha fått sitt namn efter Josef Forsberg (1870–1944), en man med tvivelaktig vandel som kallades "rövarn" och som bodde i ett skjul på holmen under trettio år runt sekelskiftet 1900.
Fjäderholmarnas historia från 1800-talet
År 1849 köpte Stockholms stad in Fjäderholmarna för att använda ögruppen för deponering av latrin som förlades till Ängsholmen. Ångbåtspassagerarna som passerade öarna och även Lidingöbor klagade dock på stanken och latrindeponeringen upphörde därför på 1880-talet. Enligt 1862 års mantalslängd för Lidingö bodde 30 personer på Fjäderholmarna, de flesta förmodligen på Stora Fjäderholmen. Bland dessa fanns en tunnbindare, en timmerman, en gesäll och fyra arbetskarlar.
På Stora Fjäderholmens södra udde fanns under senare delen av 1800-talet ett utsiktstorn, som senare byggdes om till restaurang. Restaurangen revs när Marinen övertog hela ögruppen 1918, och byggde en anläggning för slutmontering och förvaring av ammunition då man också sprängde ut ett antal bergrum. Landstigningsförbud rådde ända fram till 1976 då marinen lämnade ögruppen.
Ett omtalat inslag i Fjäderholmarnas historia är det så kallade "brännvinskriget". Detta rasade i Stockholm under 1870-talet mellan det nya brännvinsmonopolet i Stockholm, det så kallade utskänkningsbolaget och "brännvinskungen" L.O. Smith med sitt "tiofaldigt renade brännvin" som hade rätt att bedriva handel med brännvin på Fjäderholmarna genom att det låg utanför stadsgränsen, mot att en avgift erlades till Stockholms hamn på 1 öre för varje försåld kanna (2,6 liter) brännvin som fördes in till Stockholm. Köpare av brännvin fick kostnadsfri transport till och från ön. Ångbåtar avgick två gånger per timme från Stockholm året runt.
År 1982 togs förvaltningen av Fjäderholmarna över av Kungliga Djurgårdens Förvaltning. Efter ett omfattande renoveringsarbete kunde Stora Fjäderholmen öppnas med restauranger, kaféer, hantverkare, museer, gästhamn med mera.
Stora Fjäderholmen idag
Fjäderholmarnas older history
The archipelago Fjäderholmarna first mentioned in writing in 1381, when Bo Johnsson (Griffin) during the period 1376-1381 are buying large areas of Lidingö and "wæstra Fyertholman" and even Big and Little Höggarn. Islands that was of little value to agriculture, but that may have been important for fishing in the Little Darkness and the hunting of waterfowl, probably included in one of the neighboring properties on Lidingö with its fishing grounds and therefore included in sale contracts. From around 1430 came Lidingö and surrounding islands to be taken over by the Privy Council Nils Jönsson. His surviving relatives and in-laws, who came to adopt the family name banner, also owned Djursholm. Baner on djursholm castle took Fjäderholmarna until around in 1775.
Over the centuries, the islands name changed several times. In 1661 the islands were called Fierholmarna, in the 1750s Fiederholmen and early 1800s Fjärholmarna or Fjäderholmsteatern Arne. The name probably has its origin in the islands in the early 1300s had been called "the islands in the bay," Fjärdholmarna, without the name given closer, in that they were not inhabited and also of little interest to agricultural use, where the bay later misinterpreted that spring. In 1699 How about Big Spring Park that "there is neither timber for firewood or other, nor so much mulbete a cow can give birth", that is, was of little interest to logging for firewood and can hardly interesting as betesö for dairy cows. The possibility also exists that the archipelago's name has its origins in the islets preferably used for bird hunting, to pick bird feathers and bird eggs from nests, as was common in the archipelago of islands in the old days, that is, the use of poultry for different purposes.
In the 1740s, with Baner as the owner of the islands, ran Jan Betuline a tavern on Fjäderholmarna but had his residence in Sodergarns farm on Lidingo he leased by the Countess Ulrika Kristina Wellingk (1687-1766), widow of Johan Claesson Banner (1659- 1736). The tavern on Fjäderholmarna was the last in the chain of taverns that existed along the shipping lanes into Stockholm that was used extensively by fishermen when they would deliver fish from the archipelago to Stockholm. An inn is documented on a painting by Henrik Reuterdahl 1889. On a map from 1811 shows that settlements are only the Big Spring Park adjacent to the southern bay with the gardening north of the house indicated. These correspond broadly to the house that is on the painting by Henrik Reuterdahl 1889 as one does not know if they have mapped exactly to reality. On the economic map of Lidingo from about 1850 also shows that only the south side of Big Spring Park was built with a number of houses [4]. Remains of this settlement should be found in the area such as the remnants of building foundations. On the map from 1750 suggested building by a dot on the Great Fjäderholmen
At the large forest division of Lidingo country which commenced on 29 August 1774 when the boundaries for all Lidingö COPYHOLD determined, in connection with the Baner sold out Lidingo country, were exempted nobility homestead Fjäderholmarna. When Baner Fjäderholmarna sold and who bought the island group is therefore unclear.
Name of the individual islands
A certain confusion exists regarding the names of the individual islands within the archipelago Fjäderholmarna. The names used in the 1800s seen from an economic map of Lidingo with unknown dating established around 1850 when the first Lidingöbron 1803 between Lars Berg and the Washington remained. A map from 1750 shows that Ängsholmen was originally two islands in the late 1800s were due to land elevation and dumping of fill lots between islands. The following key name, and alternate names shown on the map from the 1850s:
- Ängsholmen is divided into two islands: the eastern part called Ireland or Lillholmen, and the western Scotland or Great Park
- Libertas, also referred Hunter Green
- Rövarns islet is not plotted
- Big Spring Park, named England
- 1811 designated entire archipelago alternatively also Little Britain.
East of Ängsholmen Libertas is the island where the lighthouse is located Libertus with original equipment intact. Other names appeared on Libertas except Green Hunter's Green Agan, Kruthusholmen and Little Berta Holme. The last name probably has no background in one person but may be a recent travesty of the "Libertas," which is the Latin word for 'freedom'. The addition Little and Berta separately obtained the name Little Berta Holme. The osvenska name that appeared on the islands during different time periods, according to legend, linked to different ships with exotic names that would have run aground off the islands.
In the area from the northwest to the east of the Libertas has a large number of reefs that make it difficult to dock at Big Spring Park with larger vessels north. Just south of Libertas is Rövarns islet, which is the smallest of the four Fjäderholmarna. It is said to have been named after Joseph Forsberg (1870-1944), a man of dubious repute called "rövarn" and who lived in a shed on the island for thirty years around the turn of 1900.
Fjäderholmarnas history from the 1800s
In 1849 Stockholm city bought the Fjäderholmarna to use the islands for the disposal of sewage were placed to Ängsholmen. The steamboat passengers that passed the islands and also Lidingö complained, however, the stench, and sewage disposal therefore ceased in the 1880s. According to the 1862 population register of Lidingo lived 30 people on Fjäderholmarna, most probably at the Big Spring Park. Among these was a cooper, a carpenter, a journeyman and four workmen.
On Big Spring Holmen's southern tip was in the late 1800s an observation tower, which later was converted into a restaurant. The restaurant was demolished when the Navy took over the entire archipelago in 1918, and built a plant for the final assembly and storage of ammunition which also blew out a number of caverns. Landing Prohibition prevailed until 1976 when the Navy left the island group.
One famous feature of Fjäderholmarnas history is the so-called "vodka war". This raged in Stockholm in the 1870s between the new spirit monopoly in Stockholm, the so-called on-trade company and the "liquor king" L.O. Smith with his "tenfold purified spirits" who had the right to trade in liquor on Fjäderholmarna in that it was outside the city limits, against a fee was paid to the Stockholm harbor on 1 penny for each sold pitcher (2.6 liters) of liquor brought into to Stockholm. Buyers of brandy were complimentary transportation to and from the island. Steamboats resigned twice per hour from Stockholm all year round.
In 1982 was the management of Fjäderholmarna over by the Royal Djurgården Administration. After extensive renovation work could Large Fjäderholmen opened with restaurants, cafes, artisans, museums, marina and more.
Källa: Wikipedia