Pehr Stenberg hade lätt för att lära och därför fick han gå i dåtidens enda skola inne i Umeå trots att han växt upp som fattig bondpojk i Stöcke by, en bit söder om staden. Pehr ”ville mer” och uttryckte en önskan att få studera vid universitet. Han fick lov av sockenmännen, dåtidens kommunstyrelse, att tigga ihop pengar till studierna, så kallad djäknegång, på det att han lovade att efter studierna komma tillbaka till hembygden och verka som präst. Det där förfarandet skulle vi kunna kalla ”crowd funding” nuförtiden. Sagt och gjort - med insamlade pengar på fickan och med släkt och lärares välsignelse så lämnade Pehr kajen inne i Umeå på ett av Häggströmsrederiets fartyg och seglade så sakteliga utför Umeälven, förbi Önabben, in i Lillån för vidare transport ut mot havet, en septembereftermiddag 1779. Resans mål var Stockholm där han kom att stanna några dagar och sedan fortsatte färden på en annan båt mot resans mål, den Kungliga akademien i Åbo, där han kom att studera under tio år. Resans inledning vart mycket lugn men rätt vad det var så tog vinden i:
[Ur Pehr Stenbergs levernesbeskrivning del 1; september 1779]
Resan till Stockholm.
Resan begyns Den Nittonde September år 1779. klåckan wid pass 5. om eftermiddagen; hissade wi änteligen wåra segel och windade wårt ankar under en ganska stilla och sakta wind; så at strömmen mera forthjelpte oss än som wädret, hwilket åter förorsakade så mycket, at wi med stor möda kunde undgå at fastna på ett grund kallat Önabben. Och sedan wi hade seglat eller rättare, wräkt en half mil utföre strömmen; så blef det stilla lungnet och äfwen mörkt, hwarföre wi måste kasta ankaret; och då war jag glad, at wi hälst hade kommit ifrån staden. Hedman hade ock nu redan blifwit litet redigare, så at ingen hörde, at han wille kasta sig i sjön mera, och nögd war han äfwen at segla såsom Matros.
Korfsundet. Dagen efter så snart det blef dager gingo wi åter till segels fast wi hade en nog skral wind, men så hjelpte han oss dock mil längre bort till Små holm sundet, en hamn; som ligger ytterst i Umeå skärgård. På skämt kalla de den äfwen Korf=sundet, af orsak, at Skepsfolket höstresan där äta up sina korfwar på det de ej måga skämmas, hwilken sed jag äfwen efterfölgde. Der lågo ock alla andra Umeå fartygen församlade, så at wi woro ungefär 7. a 8. till antalet.
Nöisam afton Ett och ett halft dygn lågo wi där innan wi, fingo tjenlig wind då wi Tisdags eftermiddagen uti ett ganska wackert wäder, windade wåra ankar och hissade wåra segel, samt med glada och muntra ansikten lämnade Umeå skärgården långt bakom wår rygg; dock förgat jag ej at som oftast se tilbaka uppå de ifrån mina ögon alt mera och mera flyende skär och holmar; tänkandes därhos: ”Gud wet om jag nånsin mera får se detta kära landet och den glada födslobygd, hwarest jag har förnött så mången glad och förnögd stund.” Resan fortsattes, med en jämn och wacker fart tils inemot klåckan 7. om aftonen, då wi hade hunnit något förbi klippan, kallad Bonden eller Gammelman, då ock wädret stilnade så at det war stilla lugnet, så at luften icke en gång kunde röra en fjäder på watnet, och den lilla lugn=sjö wi hade, war mycket glesa, släta och små wågor ej högre än ./2. qwarter; så at wi lågo där mitt på sjön utan at komma åf stället. En så wacker och angenäm utsigt, som wid det tilfället, hade jag aldrig tilförne sedt. Ty at se den ned gående solen lika som wilja spegla sig uti det stilla och klara wattnet, just i det hon war färdig, at nedbädda sig uti den med dess bleka strålar uplysta gröna skogen, som på långt håll præsenterade en mycket behagelig vue, emot wäster; och hafwet som emot öster likasom en spegel, till målnen återsände sina af solen lånta strålar och förorsakade en behagelig rödnad; emot söder wåra Cammerater, hwilka, såsom snällare seglare hade hunnit på tämmeligit afstånd ifrån oss, hwilkas spenda segel på ett besynnerligt fladdrande sätt, representerade sig uti det klara och stilla watnet; Och änteligen at se små oskyldiga fjärillar leka på wattu ytan m:m: kunde ej annat än behaga ett ovant öga. Så länge det war dager förnögde wi oss med, at åskåda denna fägringen, hwarefter jag geck till sängs, helt förnögd öfwer en så wacker början till min första resa ifrån hemorten.
Storm Men hade jag en behagelig afton, så feck jag sedan hålla till godo en så mycket obehageligare morgon stund. Ty när jag klåckan wid pass ett om natten waknade; förmärkte jag, at min säng hade en mycket owanlig rörelse, än tyckte jag at hon sank ner undan mig uti ett djup, som ej tycktes uphöra, än åter tyctes jag med säng och alt blifwa uplyftadt till högden, än wille jag trilla till höger än till wänster. Jag märkte då, at wi hade et annat wäder än som om qwällen, samt at en storm waggade oss i sitt sköte. Jag försökte då at ligga stilla i sängen för at åter komma mig till sofwa; men det war mig omöjjeligt; utan ju längre jag låg desto mera började någon ting at qwälja mig, jag wet ej hwad, ej eller kan jag beskrifwa det; ty jag kände mig ej på något sätt wara sjuk. Nu hade jag hört at det wore långt bättre för den som wore sjösjuk, at wara uppe på däcket än ligga i kajutan, derföre beslöt jag at stiga upp och gå upp på däck. Men när jag kom på gålfwet kunde jag knapt hållas rätt upp; ty än wille jag stupa framstupa, än falla baklänges, än raglade jag 4. a. 5. steg till höger, än åter lika så många dito till wänster. Med fördubblad bråska sökte jag så godt som jag kunde at kasta på mig kläderna; men hant ej mera än få Permisionerna på mig, samt strumporna och min Surtout förr än jag måste ut på däcket; ty jag kunde ej längre wara inne. (N:B: såwida det war så wackert wäder om qwällen förut så gjorde jag mig säker och klädde ordenteligt åf mig) Skorna hant jag ej taga på mig, strumpebandena och spännen må jag ej nämna. Då jag änteligen kom upp på däcket så feck jag höra at wi hade en stark motwind, eller sunnan wäder, och såg at han därjämte war beledsagadt med ett häftigt rägn; jag blef således straxt wåt om fötterna, och kunde dock ej sjelf gå in efter mina skor. Jag bad då kockpoiken Lars Hamrin, at han wille ge mig dem, och han war så beskedelig och hämtade till mig alt hwad jag behöfde. Wädret war tämmeligen starkt, dock ej häftig storm och wågorna woro ansenligen stora, och efter som wi nödgades lofwera det will säga, gå långs åt wågorna, så slingrade fartyget ansenligen och krängde än åt den ena sidan och än åt den andra. Rädd war jag aldeles intet; men wäl blef jag något sjösjuk, icke så at jag kände mig hafwa ondt i någon den minsta lem, ja icke en gång i hufwudet såsom somliga; men jag war ändock mycket olustig, om jag så får säga, och min mage war nog rebelsk, så at jag 2. a. 3. gångor nödgades lefwerera goda ransoner. Detta gjorde at jag ej kunde komma åf stället; utan stod wid pumpen såsom hade jag warit fast spikadt, och undrade högeligen på Matroserna, som kunde ändock springa af och till för at uträtta sina syslor, ja till och med klifwa up i masterna och där wederbörligen hantera sig. Rägnet fortfor hela natten, så at jag blef helt wåt, så at jag både deraf och det starka och kalla wädret började frysa ansenligen så at den natten war mig en ganska lång natt, och ingen war gladare när dagen wiste sig på himmelen än jag, då ock rägnet änteligen uphörde. Wåra Kamerater hade alla så seglat ifrån oss, at wi knapt kunde se de eftersta. Wi sågo huru de alla sökte landet för at få hamn i Skagen, och detsamma beslöt äfwen wår Styrman; men frågan blef om de skulle försöka, at lofwera sig up till Skagen eller ock gå tilbaka till någon annan hamn. Ach tänkte jag måtte de dock gjöra det senare. Och huru glad blef icke jag när de wände om, då de ej sågo sig i stånd at kunna ligga upp till Skagen. Så snart wi hunno innom de yttersta skären började jag straxt repa mig så mycket, at jag tänkte på at laga mig till en god frukost, och började at steka fläsk. ”Fläsk”, sade då en af folket, ”är icke tjenlig mat för en sjösjuk;” ”Nå nå” swarte den andra, ”wi äro snart i hamnen och när man kommer i stilhet så går straxt den sjukdomen öfwer, så at det är lika mycket hwad man äter.” Detta swaret upmuntrade mig at äta mitt fläsk då det förra så när hade afskräkt mig derifrån. Jag geck då at upsöka min smörask den jag hade satt på en hylla; men huru flat blef jag icke när jag såg at han, uti den stora stormen om natten, war den enda, som hade lidit skepsbrott. Ty under slingrandet hade han fallitt på golfwet, och som han war af Porcelain, kunde han ej, utan at gå i stycken, tåla en sådan törn. Straxt derpå kastade wi ankar i en hamn kalladt Utås wiken belägen i Grunsunda socken, hwarest jag frukosterade rätt godt; ty jag hade återfådt min förra munterhet.
Bilder
Barkskeppet Fortuna. Oljemålning utförd i Ancona i Italien 1795.
Skeppet byggdes 1792 på Tegssidan av Umeälven där de flesta av varven var belägna. Sjöfartens stora betydelse för Umeå framgår på många ställen i Pehr Stenbergs verk. Han beskriver initierat sina resor på segelfartyg till och från Åbo via Stockholm. Såväl gods- som persontransport skedde mest effektivt sjövägen vid denna tid. Slutet av 1700-talet markerade också ett starkt uppsving för handel och skeppsbyggeri i Norrland i och med upphävandet av det så kallade bottniska handelstvånget 1765.
Referenser
Stenberg, G. (2008), Stenberg, Pehr, i Åsa Karlsson (utg.), Svenskt biografiskt lexikon (33; Stockholm: Riksarkivet), 233-236.
Stenberg, P. (2014), Pehr Stenbergs levernesbeskrivning, del 1, 1758-1784, utg. Fredrik Elgh, Göran Stenberg, Ola Wennstedt (Urkunden nr 21, Forskningsarkivet, Umeå universitet).
Västerbotten. (2011), del 4, Pehr Stenberg.