[Ur Pehr Stenbergs levernesbeskrivning del 3; september 1793]
Fiske resa. Min Enda Bror Anders Eriksson i Stöcke, som skulle få min Fars hemman, hölt nu på at gifta sig med Anders Mickels sons dotter i Röbäck; ty skulle han nu med sin blifwande Swåger Emanuel Anders son, fara ut i Löfö skärgården för at med noten få sig bröllops fisk. Och som jag hade köpt mig några gamla nät och ägde sjelf båt, så hade jag äfwen lust at fara ut med dem. Jag tog så min Piga med mig, sedan wi hade tingat en som skulle se om min gård och sköta min enda Ko och enda katt. Söndags afton den 22. seglade jag till Stöcke och låg hos mina Föräldrar. Och om måndags mårgonen hade min Bror och hans kamrater warit bittigare ute än jag, som först wid pass klåckan 8. kom mig ut. Wädret war föröfrigit wackert och ganska stilt; men en ganska tjock dimba, så at landet sällan syntes; blott solen uplyste så mycket dimman at jag kunde se hwar hon war utan at dock se henne sjelf. och som hon just war ditåt jag wille så stälde jag kosan just på henne och kom præcist till Småholmarne dit jag wille. Wattnet war helt stilt men i luften war litet wäder tjenlig wind, som öfwerst i seglet drog braf nog jämte pigans rodd. Midt på fjärden feck jag se något hwitt rörde sig på wattnet, och när jag rodde dit så fant jag en wacker sik, som skjählen hade bitit stjerten åf, och snart derefter wid Småholmarna så fant jag den andra Dito. Häraf blef jag icke litet upmuntrad at skynda mig dit jag ärnade mig. At så få taga fisken med händerna har aldrig sedan händt mig. Och hade jag där stannat qwar och lagt ut mina nät, så torde jag fiskat braf nog; ty siken geck nu som bäst upp i ån; men menniskan står sig ofta sjelf i ljuset, så jag ock nu: – Jag tänkte wäl på at stanna qwar; men som jag aldrig hade farit omkring Löfö udden, och jag war nyfiken at se den skärgården, hälst min Bror hade farit dit förut, och jag trodde at där såsom närmare hafwet skulle wara mera fisk; ty for jag genast på den wägen; och således försakade at fiska på ett ställe, som Försynen sjelf tyktes hafwa gifwit mig anwisning på medelst dessa fundna fiskar.
Som jag nu mera aldeles icke kände skärgården så måste jag följa fasta landet åt i alla dess wikar och uddar, då jag war wist om at komma omkring udden till slut, och feck således icke hafwa Solen till wägwisare; och wågade jag aldrig släppa landet utur siktet i den tjocka dimman. Änteligen kommen på andra sidan Löfö udden började luften upklarna och jag anlände snart i Fjärden Öster Slädan, den jag igenkände af den beskrifning jag hade fått om honom, och hade då rodt i Sjömörkret 1 ./2. mil. Där kastade jag ut mina nät och rodde innerst i Slädan derifrån wi sökte oss fram till Löfö Fäbobyn; där lågo wi de twå följande nätterna; jag hos Anders Mickels min Brors blifwande Swärfar; och pigan på ett annat ställe hos en bekant flicka. Dagen efter lade jag ut långrefwen, men ingen fisk wankades; ty så wäl min Bror med noten, som ännu mera jag hade arbetat förgäfwes; på nätena så feck jag knapt någon fisk, och på långrefwen alsingen, ty betet war förtärt af bottenskorfwar och maskar. Wi beslöto derföre om Onsdagen d:n 25. fara dädan till Storafjärden igen. Min Bror rodde straxt på morgon stund derifrån, och kom lätt fram, men jag måtte först taga upp mina bragder, som drog nog länge ut på dagen, så at, när jag war färdig, hade jag en stark motwind, och på Löfö udden, som låg för öppen hafsjö war stark sjögång, där jag rodde med mycket bekymmer för at icke blifwa nedrörd af sjön; men lycka war at udden och öpningen ej war så bred, så at jag lyckligt kom öfwer och tog i land på Sikskär för at hwila en stund, ganska glad; ty jag trodde mig nu wara utan all fara. Jag steg så upp på berget för at se mig omkring, och feck då se hela widden som jag wid framresan hade i mörkret öfwer farit, samt at jag på twå ställen hade haft öppna hafwet på sidan. Det ena hade jag nu öfwerfarit; men på det andra stället trodde jag det skulle gå bättre; emedan jag åtminstone hade sida wind; nära till war det braf nog; ty det war något litet le för en par små skär, men längre bort såg jag wäl flera brott på uddarna, men afståndet gjorde, at jag ej ansåg det mera för farligt. Dock för at wara försiktig så gaf jag noga akt på hwarest brottena woro, och beslöt at ifrån början hålla mig wäl upp i wind, för at så mycket lättare kunna komma dem förbi. Om alt sådant wågade jag icke underrätta Pigan; utan låddes anse alt för wäl och en lätt fart. Jag satte straxt up seglet och gaf mig ut; men som Gud är de dårars förmyndare, så skickade han det så at segel brädet nästan geck löst så at jag måste lägga ned seglet, hwilket jag wäl då ej tykte om; men fant snart at det just war min lycka.
Djupsunds skatan. Änteligen ankom jag till Djupsunds skatan, en skarp, lång och hwass udde, för öppen hafssjö. här behöfde jag all omtanka, upmärksamhet och warsamhet för at kunna bärga mig; ty jag såg at jag war i wärkelig fara, det jag dock icke wågade låta Pigan förstå, på det hon icke måtte blifwa aldeles owärksam. Men tänke sig i en helt liten och låg båt, ibland de största hafswågor, som på grunda udden bröto, föllo= öfwer och häfde sig, mitt ibland flera snöhwita brott, där båten än högde sig i skyn och än sänkte sig i djupet; där behöfdes all sorgfällighet at kunna wända båten emot wågen när hon kom, och dess emellan söka at på sidan avancera fram. Pigan blef ganska förskräkt, och rädd så at hon, när båten sänkte sig skrek och flera gångor släpte årorna, hwarföre jag med all stränghet måste anmana Henne at ro, och dessemellan på annat sätt söka at upmuntra henne. Hon wille nu nödwändigt fara i land; men som jag då ännu icke kände djupsundet, den bästa båt hamn, utan såg blott en liten wik med kala stenstränder, som wågorna bröto emot öfweralt, så wågade jag icke fara dit; utan sade: ”fara i land här är omöjeligt, då äro wi wist förlorade, ser du icke huru där är hwita sputen; nej ro alt hwad du förmår, så går det braf; slutar du med rodden då äro wi också förlorade, derföre ju mera du kan ro i wågorna desto lyckligare går det; och jag försäkrar dig at wi då wist icke äro i någon fara.” Detta gjorde, at hon flera gångor grep sig an, när watten ur och damm for öfwer henne; något hjelpe också till, at jag, så långt möjeligt war, wiste mig frimodig och munter, så at hon också deraf tog mod till sig, fast jag likwäl war i stort bekymmer dock icke egenteligen rädd. Änteligen hunno wi öfwer största faran; och några uddar woro wäl ännu qwar; men ej aldeles så farliga, och wind blef oss mera undan, samt wågorna blefwo efter hand något mindre, så at wi änteligen, med mycken glädje och tacksägelse, landstego på Stomskär. Efter at hafwa där hwilat och ätit rodde wi till Kälkören; och såwida det war så mycket lidit på eftermiddagen at jag omöjeligen kunde hinna hemm, så beslöt jag här utkasta näten och därinwid på Obola landet sökte ett tjenligt ställe at ligga på öfwer natten. Altså feck jag då lugn och ro efter en så stor fara och häftig anstängning. Och således feck jag wäl pligta för det jag icke lydde försynens anmaning, då han lät mig taga fisken med händerna, och hade dertill med allsingen fisk fått.
Sträck ut dina wingar. Till natten, så bäddade jag åt mig på marken under bar himmel så godt jag kunde och tilböd också pigan at lägga sig wid min sida för at Hon icke måtte frysa; men hon war dertill för blyg och försynt, och lade sig en eller 2. famnar ifrån mina fötter. Då kom jag ihog Huru Ruth låg wid Boas fötter, samt Hennes ord: Sträck ut din winge öfwer dina tjenarinno. [Ruths B: 3. v. 9.@ @Cit: p: 447. d: B.] Men detta war dock blott en hastig och förflugen tanka. Dessutom tänkte jag: om nu folk skulle se oss, så torde wi icke få wara utan förtal, ehuru oskyldiga wi äro. Om morgonen drog jag upp mina nät; feck omkring 8. a 10. fiskar, och seglade sedan lyckligt hem.
Bilder
”Charta öfver belägenheten af Umeå stad samt segelleden ifrån hafvet up efter elfven.” Upprättad 1774 av J E Törnsten och kopierad 1784 av Carl Beckman.
Referenser
Stenberg, G. (2008), Stenberg, Pehr, i Åsa Karlsson (utg.), Svenskt biografiskt lexikon (33; Stockholm: Riksarkivet), 233-236.
Stenberg, P. (1987), Pehr Stenbergs Umebeskrivning, utg. Margit Wennstedt (Skrifter utgivna av Johan Nordlander-sällskapet; Umeå).
Stenberg, P. (2015), Pehr Stenbergs levernesbeskrivning, del 3, 1789-1796, utg. Fredrik Elgh, Göran Stenberg, Ola Wennstedt (Urkunden nr 21, Forskningsarkivet, Umeå universitet).
Västerbotten. (2011), del 4, Pehr Stenberg