Våldsamma historien om Magnus Ladulås söner når sitt slut
Året efter kungavalet lät de styrande halshugga tronarvingen Magnus Birgersson på Helgeandsholmen i Stockholm. Detta trots att han lovats att få behålla livet – och trots att han många år tidigare blivit lagligt vald till att efterträda Birger.
Uppenbart var detta ett justitiemord. Magnus var inte delaktig i vare sig sina farbröders död eller sin faders statskupp. För förmyndarna var avrättningen emellertid en politisk nödvändighet. Det var helt enkelt för riskabelt att låta en eventuell tronpretendent leva.
Den landsflyktige före detta kung Birger av Sverige dog 1321 – förmodligen en naturlig död. Han begravdes i Ringsted på Själland. Därmed hade den våldsamma historien om Magnus Ladulås söner nått sitt slut.
Den kungasläkt som gått till historien som Folkungaätten kom att regera nordiska riken i ytterligare 66 år, ständigt inblandad i våldsamma maktkamper, dock knappast någon så dramatisk som den mellan Birger och hans bröder.
Om Erikskrönikan – en hyllning på vers
Den huvudsakliga källan till historien om bröderna Magnusson är Erikskrönikan. Den präntades troligen ned på 1320-talet, det vill säga i nära anslutning till händelserna den beskriver. På stundtals torftigt rimmad knittelvers skildras det storpolitiska skeendet i svensk historia mellan 1229 och 1319.
Erikskrönikan är svensk medeltidslitteraturs mest framstående och kända verk, inte minst på grund av det dramatiska innehållet. Som historisk källa får man emellertid närma sig den med stor försiktighet; verket är starkt partiskt till fördel för hertig Erik som framställs som en idealgestalt med ridderskapets alla dygder.
Antagligen har krönikan tillkommit för att rättfärdiga valet av hans son Magnus till kung. Mycket av innehållet bekräftas emellertid av andra samtida utländska och svenska urkunder.
Erikskrönikan kan betraktas som en sorts hyllning till ridderskapet och den riddarkultur som under denna tidsperiod på allvar fått fotfäste i Sverige. Vem författaren var har historikerna fortfarande inte kunnat fastslå; han eller de tycks dock ha stått hertigarna och deras anhängare nära.
Källa: Populär Historia