Detta skedde i strömmande vattendrag från skogarna i inlandet till gruvor nedströms och sågverk, som ofta låg vid kusten. Timret fick följa med det strömmande vattnet i älvar, åar och bäckar och i mindre strömmande delar av vattendragen samlades timret ihop i stora flot (även kallat timmernot) och spelades eller bogserades till ställen där strömmen kunde ta det vidare. Vattendrag som användes till flottning benämndes flottningsleder eller flottleder. Flottningen avslutades vid ett så kallat skilje där sorteringen skedde, det vill säga att timret sorterades efter ägare.
De arbetare som jobbade med flottningen kallades "flottare", deras uppgift var att se till att timret kom fram och drev med strömmen. Det gällde att riva så kallade "brötar" (anhopning av timmer), att varpa eller bogsera timmer över lugna vattendrag och att sortera timret i skiljen. Flottarens arbete var ofta farligt och det var ofta som det hände olyckor med drunkning som följd, till exempel att riva brötar var extra farligt.
Flottningen var arbetskrävande och sysselsatte många personer, som till största delen var säsongsanställda småbrukare och skogsarbetare. Det verkar ha varit praxis att yrket som flottare gick i arv från far till son och att de var från lokalbefolkningen; vid skiljena som behövde mer personal var det däremot fler säsongsarbetare från mer avlägsna trakter. Under den säsong då det inte gick att flotta timret jobbade den fasta personalen ofta i skogen och även med rensning av vattendragen, så som att bärga sjunktimmer och ta bort grund. Flottningsyrket var hårt och farligt, det var ett fritt yrke som hade hög status med ett romantiskt skimmer, flottaren Gösta "Snoddas" Nordgren med sin låt "Flottarkärlek" kan ha bidragit en del.